Leonard Cohen har mycket att ge vid snart 76

OK. Jag har gått och dragit på det hela dagen, men nu ska jag skriva lite om Leonard Cohens konsert på Malmö arena i går, onsdag den 4 augusti. Låt mig direkt konstatera att det knappast går att skriva om den utan att nämna att Leonard Cohen fyller 76 den 21 september i år.
Jag menar, vad väntar man sig av en 76-åring som stiger upp på en av de många scener som han fortfarande (i en andra karriär som kom igång på grund av ekonomiska problem, men som nu tycks drivas av kärlek till musiken och publiken) reser mellan, och möter runt 10 000 förväntansfulla åskådare?
En radda hitlåtar, förnyelse, rock´n´roll eller något totalt oväntat?
Jag skulle tippa att de flesta väntar sig Leonard Cohen-låtar spelade rätt så likt det sätt som gamle Lenny en gång framfört dem på när han spelat in dem på skiva. Och det är väl något ditåt som vi serveras i Malmö arena.
Mitt sällskap, två damer (som redan är Cohen-fans sedan länge, är helnöjda och vad jag kunnat läsa mig till (och märkte på publikreaktionerna i Arenan förstås) är de inte ensamma. Omdömena varierar från perfekt till att man konstaterar att Cohen är i fin form.
Det andra omdömet är från DN där recensenten också tycker att Cohens band med tre körsångerskor (som gör en betydande insats för helheten) och sex musiker i mångt och mycket är en "såsig men kompetent underhållningsorkester".
Det instämmer jag inte i, utom att det faktiskt ibland blir lite just - såsigt. I den andra halvan av konserten, efter pausen (allt som allt var det dryga tre timmar musik, bra valuta för den ganska dyra biljetten) kommer det ett sjok sånger där jag börjar tänka på varför jag aldrig gillat Cohen så mycket att jag faktiskt köpt någon skiva med honom, men äger Jennifer Warnes skiva med Leonard Cohen-covers.
Låtarna går i ett segt, lunkande tempo som vid något tillfälle håller på att stanna av helt och hållet, och melodierna i de olika låtarna blir stundtals förvirrande lika varandra.
Men så kommer bland annat First We Take Manhattan och i och med extranumren blir det lite tempovariationer och dynamik över det hela. Systrarna Webb, två tredjedelar av kören, får också göra en egen cover på Lennys If It Be Your Will, med änglalika stämmor, harpa och gitarr.
Det bryter av härligt mot Leonard Cohens numera mycket, mycket mörka och väderbitna (lägg märke till att Sydisrecensionen inte är skriven den 3 augusti, en dag före konserten som det faktiskt står i webbversionen) stämma.
Jag är sammanfattningsvis nöjd med kvällen, men kanske saknade jag det lite ruffigare framförande som Leonard Cohen och hand band The Army (med bland andra, den numera superblåe patrioten, Charlie Daniels på fiol) släppte loss på Isle of Wight 1970.
Men det var ju 40 år sedan. Vi var nog alla på mer festhumör då.



PS. Cohens konsert lyckades i alla fall bidra till trafikstockning kring Malmö arena. Det är väl inte alla artister som fixar det. Han lär även ha gått runt likt en Fantomen (en vanlig man) i Malmö på dagen före konserten. Och att han fortfarande är en kvinnornas man, det hördes på jublet när han under konserten drog I´m Your Man. Man blir lite avis. DS.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Malmö, Malmö Arena, Ålder, Leonard Cohen, Recensioner, DN, Sydsvenskan, Håkan Engström