Min lediga lördag har gått bort i ett töcken, eller snarare två töcken.Utomhus har det varit grått och trist och regnigt och utevistelsen blev kort och innefattade bara det som var absolut nödvändigt, som att fylla på matförrådet. Inombords, närmare bestämt inne i skallen, har ett annat töcken, en ihållande molande huvudvärk av okänt ursprung effektivt förhindrat all aktivitet som krävt mer omfattande tankeverksamhet. Därför var det väl en lyckträff att jag köpte Kvällsposten för att ha något att läsa när jag avnjöt min frukost vid den tid på dagen alla andra kallar lunch. I affären där jag handlade fanns bara kvällstidningar så det fanns inget val. KvP/Expressen hade som vanligt kokat en smakfattig spiksoppa på fredagskvällens Idol och diverse annat dravel från nöjeslivets träskmarker. Ibland vet man inte om man bara ska skratta åt eländet eller gråta en skvätt över tidningsjournalistikens förfall. Och det som gäller nu, i speciellt kvällstidningarna verkar det som, är krönikor och krönikörer till förbannelse. På var och varannan sida ska mer eller mindre kända journalister och andra tyckare (Leif Boork!?) bre ut sig om vad de har för åsikter om stort och smått, åsikter som jag personligen i nittionio fall av hundra inte bryr mig ett skit om. Nu när läsarna av allt att döma börjar svika dagspressen på allvar, vore det väl märkligt om det inte vore kvällstidningarna som får det mest problematiskt. Nog om det, innan jag slocknar för natten (första advent har faktiskt börjat nu) ska jag säga några ord om mangautställningen på Louisiana som jag besökte för en vecka sedan. Jag bara säger: är ni inom räckhåll för Louisiana, gillar bilder och målningar och kanske rent av serier, så tveka inte. Åk dit och kolla! Gudbarnet, som är stort mangafan, var helnöjd och ville åka dit igen direkt efteråt. Och skulle det nu vara så, att ni inte uppskattar mangan, så finns det mycket mer att se på Louisiana, som en utställning med verk av den danske konstnären Per Kirkeby och filmade performanceföreställningar av Eve Sussman. Plus en hel del annat. Avsätt en heldag och åk till Louisiana. Det har jag gjort många gånger och jag har aldrig ångrat det.
Snart fyller min blogg två år och när jag ser tillbaka kan jag konstatera att jag under denna tid väl hållt mig till i genomsnitt över ett inlägg om dagen. Och i dag hade jag nog tänkt hinna med något innan jag drar till jobbet, men jag är helt renons på idéer. Det förestående amerikanska presidentvaletstår mig sedan rätt länge upp i halsen. Det ska bli otroligt skönt när det är avklarat och vi kan få svart på vitt i stället för dessa ständiga spekulationer. Än mindre vill jag förfalla till att kommentera sådant här krafs. Så, mina vänner, ni får försöka klara er utan mina visdomsord i dag. :-)
Jah Hollis
PS. Och ni som eventuellt väntar på svar till kommentarer får vänta lite till. För nu väntar jobbet på mig. Igen. DS.
Jag läste att tvåan i förra årets Idol-amatörparad, Amanda Jenssen, ska ge ut en skiva. Ja, det var väl inga höga odds på den nyheten. Nu gäller det ju att smida innan Idoljärnet svalnar. Idol måste, i dessa cd-kristider, vara en våt dröm för skivindustrin. Här får man hjälp att lansera artister på bästa sändningstid i något som tar sig rent hysteriska proportioner. Och hela tiden eldar kvällspressen, som har mycket att tjäna på Idol, på under grytan med en mycket tvivelaktig soppa i. Klart man ska ge ut skivor med deltagarna i tävlingen och det snarast möjligt. Troligen har de flesta av dem inte någon längre livstid som artister och de kommer snart att vara bortglömda av alla som hade dem som idoler ett tag. Visst, man får gilla vad man vill när det gäller musik och man får köpa vilka skivor man vill, även de som sedan kommer att stå och samla damm därhemma. Jag kan ändå inte låta bli att ana cynismen hos skivindustrin som tar alla chanser att sälja någon form av produkter, vad det än är för musik det handlar om. Via Idol har man dessutom slagit i de små barnen att en artist är någon man kan få se sjunga singback från ett lastbilsflak, utanför något vidrigt köpcenter, till ett par tre låtar. Och sedan ska man köpa deras skiva och få den signerad innan idolerna far till nästa köpcenter och kränger och signerar. Jag hoppas dessa ungar får chans att höra levande musik, med riktiga musiker och artister och förstå att det kan vara en upplevelse som är oändligt mycket större än den lågbudgetvariant månglarna bakom Idol kan erbjuda. Jag såg att Amanda Jenssens (hon är säker en jättetrevlig och ambitiös tjej, men det gäller nog för henne att kränga sig ur Idoltvångströjan om hon ska bli en riktig artist och inte bara en idol) första singel från den kommande skivan heter Do You Love Me? Jag antar att det inte är samma låt som den på vidon här ovan.
Så är då talangtävlingen Idol, tv-ålderns motsvarighet till folkparkernas amatörparader, avklarad. Vinnare blev en tjej som, aningen pretentiöst, tagit sitt artistnamn från en av världens mest kända konstnärer. Jag har själv aldig hört henne sjunga och jag ljuger inte när jag säger att jag inte bryr mig om ifall jag någonsin för höra henne eller inte. Men gläd er ni som gillar att höra amatörer sjunga coverlåtar, det kan säkert vara trevligt ett litet tag. Nej, kvällen största musiknyhet var den att den tyske kompositören Karlheinz Stockhausen har dött, 79 år gammal. Han blev aldrig någon Idol för de stora massorna, men han fick Polarpriset och hans betydelse för musiken var mycket större än någonsin någon Idolvinnares kommer att bli. Can heter ett tyskt band som hade anknytning till Stockhausen. Det är nog enklare att nämna de rock- och punkband som sedan mitten av 70-talet inte influerats av Can än att räkna upp alla som gjort det. Bara en sådan sak som att Johnny Rotten valde en 18 minuter lång låt med Can när han under brinnande punkuppror skulle välja musik i ett engelskt radioprogram. Han lär också ha närt en hemlig förhoppning om att få sjunga med Can när Sex Pistols gick i putten, men det stöp på att även Can då (tillfälligt) lades ner. Så Idol-Marie eller Stockhausen, eller kanske Can? Valet är ditt.
Jag såg att arrangörerna av Darins konsert på Olympen i Lund valt att flytta den från stora idrottshallen Olympen till betydligt mindre (fast trevligare) konsertlokalen Mejeriet. Det tyder ju på, konserten är den 24 mars, att intresset har svalnat betydligt och att biljettförsäljningen kanske inte är så strålande. Jag är ju inte den som vill vara skadeglad ;-D, men det känns som om detta är ett tecken på hur det är i den här Idol-branschen. Som Idol-vinnare tycks man få, som New York Dolls uttryckte det: Too much, too soon. När sedan ett par år gått, och det fyllts på med nya Idol-vinnare, ja då kanske det blir svårare att hänga med i konkurrensen. Det känns som om inget kommer att åldras så snabbt i nöjesvärden som de som kommer fram med hjälp av Idol. Ena veckan hyllas man som världens åttonde underverk. Nästa har publiken, alla småflickorna, tröttnat och hittat något nytt. Det är då det visar sig om man verkligen har några kvaliteter som ”artist” (ja, jag vägrar nästan att använda det ordet i samband med Idol), eller om man kan gå tillbaka till sitt gamla jobb och försöka minnas sina 15 minuter i rampljuset utan att bli bitter.
I dag blev det ännu en intressant musikalisk upplevelse i livsmedelsbutiken, de här låtarna som spelas medan man handlar kan vara epifanier; en hel värld av tankar, minnen och teorier öppnas helt plötsligt. Denna gång hade jag i alla fall inga problem att identifiera låten. Det var Fame med Irene Cara, låten som man nog kan säga kickstartade 80-talet (decenniet som aldrig passerade kvalitetskontrollen). OK kanske började Dallas tidigare, men Fame satte hela standarden. Man skulle satsa på sig själv, man skulle bli berömd och man skulle på så vis leva för alltid. Hur gick det då för Irene Cara, som gav 80-talet ett ansikte och en röst? Tja hon är en av dem som avhandlas i boken The Sixteenth Minute som berättar vad som kan hända efter att man haft sina 15 minutes of Fame som Andy Warhol förutspådde. Men man kan ännu höra henne sjunga sin allra största hit när man går och handlar på Konsum. Och jag tror nog hon har en trogen publik kvar. Det kan nog bli värre för alla som i dag satsar på ”Fame för Fames egen skull”. Passa för övrigt på att se den osympatiske Claes af Geijerstam (som väl själv aldrig kommit så värst långt om han ställt upp i Idol) när han medverkade i en av alla tiders svenska underhållningskalkoner.
Läste i en av våra sorgliga kvällsblaskor om Markus Fagervalls första dag "som riktig Idol". De hade hängt på killen, som de hänger på allt annat som för tillfället är på tapeten, för att citera Nationalteatern. Idolen skulle förklara hur det kändes och hur väldigt pressat hans schema var i detta nya liv. "Det är otroligt extremt", förklarade han. Smaka på uttrycket: Otroligt extremt. Vart går man vidare från det? Hur beskriver en polsk gruvarbetare, en kinesisk stenindustriarbetare eller kanske en barnarbetare någonstans i världen sin situation? Vad ska man dra till med? Jag vet inte. Orden räcker inte längre till.
Min lediga lördag har gått bort i ett töcken, eller snarare två töcken. Utomhus har det varit grått och trist och regnigt och utevistelsen blev kort och innefattade bara det som var absolut nödvändigt, som att fylla på matförrådet.
