Jag fick tala med en gammal hjälte i telefon

Jag fick, utan att jag direkt insåg det, tala med en gammal hjälte från 60-talet i förra veckan.
Det var en person som ringde jobbet och sökte en person som sommarvikarierade för en person som hade semester.
Uppringaren hade blivit vidarekopplad via den ”förnämliga” telefonanordning vi har där det inte finns några fasta telefoner, utan bara mobiler.
Eftersom ingen svarade på vidarekopplingen hamnade han hos mig, som har ett så kallat gruppnummer där man förr eller senare hamnar om ingen annan svarar.
Och jag kände av någon anledning att jag nu verkligen ville hjälpa uppringaren och hitta vikarien som inte svarade.
Men vikarien stod inte att finna och jag sade att jag skulle ta uppringarens nummer och skicka det vidare till den han sökte.
”Men jag kan ringa senare annars”, sade uppringaren.
”Nej, nu ska vi fixa detta. Vad heter du, och vad har du för nummer?”.
”Okej, jag heter Klas Burling …”
”Klas Burling, det låter bekant”, svarade jag och jag förstod att det var flera som sagt så till honom.
Och det var dessutom årets underdrift: Klas Burling var mannen som ledde rock- och popprogrammen av betydelse i Sveriges Radio under början av 60-talet, då min musikaliska värld formades.
Han spelade alltid den senast musiken från England och USA och jag var klistrad vid radion under hans program.
Han upptäckte tidigt The Beatles, intervjuade dom och såg till att de redan 1963 kom till Sverige och spelade live i radion.
Och han har gjort en kultintervju i radio med en Bob Dylan som befann sig i en rusch av framgång i karriären i mitten av 60-talet och då besökte Sverige för första gången.
Detta nämnde jag givetvis för honom innan jag avslutade samtalet och han förklarade att Dylan varit hög som ett hus under intervjun, den intervju som är en kultklassiker bland Dylans fans och till och med följde med på cd i en återutgivning av Dylans bok Tarantula i Sverige för några år sedan.
Intervjun borde vara obligatorisk att lyssna på för alla aspirerande journalister.
Den är ett skolexempel på hur man med envishet och följdfrågor kan få en person som Dylan, som vid tillfället var mycket skeptisk till alla journalister och deras ”töntiga” frågor, att tina upp, släppa sin ironiska gard och faktiskt säga några vettiga saker.
Något han sällan gjorde på den tiden.
Intervjun finns här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Jobbet, Telefon, Telefoner, Samtal, Klas Burling, Rock, Pop, The Beatles, Bob Dylan, Tarantula, Kult

Intet är som väntans tider 2

För min del var det aldrig fråga om att välja mellan PC och Mac när jag, efter en prolog med en gammal ångdator med floppydiskar, skulle skaffa en egen dator.
Eftersom jag hade Mac på jobbet blev det att jag köpte en sådan, en Power Mac som var svart, att ha hemma också.
På den tiden (det känns väldigt länge sedan, och det var faktiskt förra decenniet) var det tålamodsprövande att surfa på Internet via ett telefonmodem. Det var ibland en evig väntan på att öppna de sidor man ville kolla.
Nu har jag sedan några år en Imac som från början var rena drömmen att ha efter att den svarta Macen blivit allt risigare och risigare, och föråldrad.
Men utvecklingen bara rasar iväg nu, och allt oftare känns det som en evig väntan när jag ska ut på nätet med min Imac. Allt är ju relativt, men man vänjer sig ju snabbt vid att det ska gå undan.
Nu kan sekunderna ibland kännas långa som minuter och jag hinner ofta tänka tanken på att skaffa en ny, supersnabb, Mac.
Och var ska det sluta? kan man sedan lite ångestladdat undra.
Håller vi i datoråldern på att totalt tappa tålamodet?

Jah Hollis

Andra bloggar om: Tid, Sekunder, Datorer, PC, Mac, Surfa, Internet, Teknik, Tålamod

Anledningar till glädje och missnöje

Ugh, vilken jobbig dag det var i går.
Och jag talar då inte om det där fotbollsmiraklet som inte inträffade.
Nej, vi drabbades av ett långvarigt datahaveri på jobbet och fick stressa som galningar för att hinna med allt som blivit försenat. Det är kanske inte själva stressandet i sig som är värst, utan det faktum att man i sådana lägen inte kan göra jobbet så bra som man vet att man skulle kunnat göra annars.
En som har anledning att känna sig mer nöjd i dag är Malmöfilmaren Fredrik Gertten. För tydligen har det amerikanska storföretaget Dole dragit tillbaka sin stämning mot Fredrik (jag får väl kalla honom det, jag känner honom faktiskt) och övriga som ligger bakom filmen Bananas!.
Vågar man tro att amerikanerna kommit till något slags insikt här: det är inte bara att stämma folk "The American Way" så fort de inte gör som man vill.
Missnöjda är väl däremot alla de som trott på ett annat slags mirakel: att det skulle bli något slags nej i riksdagen till FRA-lagen.
Nejdå, där gick det som väl de flesta av oss väntat, trots att grunden för riksdagsbeslutet verkar minst sagt skakig.
Nej, av riksdagen ska vi nog inte vänta oss några mirakler eller glada överraskningar.
Inte som läget är nu i alla fall.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Arbete, Datorer, Stress, Dole, Fredrik Gertten, Bananer, Glädje, Mirakler, Missnöje, FRA, FRA-lagen, Riksdagen, Regeringen

Allting är vitt, vitt, vitt...

Det ryktades på jobbet i kväll att Malmö begravts i en snöstorm och att vägen dit från Ystad frusit till is halare än ett oljeindränkt marmorgolv. Så det var med en viss bävan jag satte mig i bilen och åkte hemåt efter jobbet i natt.
I Ystad låg det endast smärre fläckar med pudersnö och det yrde en och annan flinga i den hårda blåsten. Men när jag närmade mig Skurup (det är alltid i Skurup vädret börjar avvika) tätnade snöandet och det var betydligt mer av den vita varan kvar på vägen.
Men det blev aldrig någon riktig match att ta sig hem, och det är jag glad för.
För jag såg tidigare hur jag med en obefintlig snöspade skulle få gräva mig in på min parkeringsplats. Men även om det märktes att det kommit en hel del nederbörd här så var det i stort fritt fram hela vägen.
Vitt är det nu också (eller blir snart) på alla de 312 balkongerna i den bostadsrättsförening i Malmö där en hyresgäst råkade avvika från mönstret och sätta upp blåa gardiner när alla, säger a-l-l-a, andra hade benvita.
Ja vad säger man?
Es muss ordnung sein, eller vad det heter på tyska.
Det kunde ju ha blivit en sevärdhet annars.
Att gå och kolla på de blå gardinerna.

Jah Hollis

Andra bloggar om: vinter, vår, väder, snö, blåst, väglag, trafik, skåne, malmö, ystad, skurup, bostadsrätt, vitt, färg, blått, riksbyggen

En liten varld vi lever i, sanna mina ord

I gar kvall nar jag gar ner i hotellbaren for att ta en ol med reskamraten far jag annu en gang klart for mig att det ar en liten varld vi lever i. Bredvid reskamraten star en kollega fran jobbet, ja en del av foretaget som haller till i en annan stad, men som jag helt klart har kontakt med ofta och som jag en gang jobbat med och som jag gillar.
Inte nog med det, senare kommer ytterligare en kollega fran samma stalle ner med sin sambo (dom ar nog gifta tror jag) och det blir ett nastan lite komiskt aterseende eftersom vi inte setts pa ganska lange. Och nu mots vi i en hotellbar i London. Mighty strange!
Kul hursom helst, och nasta gang jag skriver, om det nu blir fran detta mini-internetcafe har i London eller hemifran, ska jag skriva lite om turen i The London Eye.

Jah Hollis