I dag är det min och mina kollegors dag

Som säkert en och annan av er som brukar läsa min blogg vet, eller anar, så jobbar jag i det som kallas mediebranschen.

Det har jag gjort i 30 år och jag började innan digitaliseringen bröt igenom på bred front och den del av branschen jag jobbar i fick, på gott och ont, samsas med internet.

Ja, jag arbetar på en helt vanlig dagstidning, en sådan där som vissa människor fortfarande envisas med att hämta information från (om än nu ofta via gratisvarianter).

Jag började en gång som reporter och jobbade bland annat under många år på nu hädangångna Malmötidningen Arbetet.

När tiderna blev hårdare fick jag skola om mig till redigerare och vid det jobbet hänger jag mig ännu fast. Jag gör, ”ritar” hette det en gång, sidor, lägger in bilder och texter och grafik och gör rubriker så att tidningen ska bli lätt att ta till sig och lockande för läsaren.

Numera jobbar jag på Kristianstadsbladet (det är ont om journalistjobb i Malmö där jag bor).

Nu har några kollegor till mig, på Norrköpings Tidningar, instiftat ”Redigerarens dag” som infaller för första gången i dag, den 17 januari.

Så detta är dagen för oss som är ”kreativa, stresståliga och multibegåvade”, en beskrivning jag tycker passar oss perfekt.

Så sänd oss en tanke nästa gång du läser en tidning.

Nu måste jag stressa iväg för att hinna med tåget till jobbet.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Media, Mediebranschen, Jobb, Arbete, Arbetet, Journalist, Redigerare, Redigerarens Dag, Kristianstad

Tema fredag 15 oktober: Reseupplevelser

Efter en veckas uppehåll är Fredagstemat tillbaka på Sinneskattens/Carinas blogg.
Och denna fredag, som börjar om en dryg halvtimme, är fototemat Reseupplevelser. Och det kan ju, liksom rätt många teman, tolkas på en rad olika vis.
Min tolkning är en bild tagen vid en av de resor jag varje arbetsdag (alltså mint två gånger i veckan) gör till och från mitt jobb.
Kristianstad tur och retur från Malmö innebär sammanlagt drygt 19 mil på väg där tempot kan vara ganska hetsigt.
Jag är inget föredöme som sitter och fotar samtidigt som jag säkert håller uppemot 100 kilometer i timmen. Men föraren av Skånetrafikens gula buss bakom mig kör ännu fortare och är på väg i fatt mig.
Jag skulle tippa att den föraren bryter mot lagen som så många andra yrkesförare (bussar, minibussar, företagsbilar och långtradare) gör på den här vägsträckan.
Det är i alla fall ofta min upplevelse av den här resan.
Varför har de så bråttom?
Flera bilder på temat finns här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Bild, Bilder, Foto, Fototema, Fredag, Resa, Resor, Skåne, Malmö, E22, Kristianstad
Läs även andra bloggares åsikter om Skånetrafiken

Jah Hollis hatar det stressiga livet

Jag har sagt det många gånger förr: jag ogillar situationer där jag måste stressa mig fram i livet.
Men samtidigt verkar det som om jag alltför ofta hamnar i, eller kanske försätter mig i, sådana situationer.
Som nu, när jag strax ska iväg och köra tio mil till jobbet, gå och kolla på en tänkbar övernattningslägenhet och sedan jobba till klockan ett i natt.
Det känns överlastat på något vis och ändå tycks jag ha gått in i detta med öppna ögon.
Var hittar man det lugna livet utan för mycket "monkey business"?

Jah Hollis

Andra bloggar om: Jobb, Arbete, Fritid, Pendling, Bilar, Stress, Chuck Berry, Keith Richards, Rock

Anledningar till glädje och missnöje

Ugh, vilken jobbig dag det var i går.
Och jag talar då inte om det där fotbollsmiraklet som inte inträffade.
Nej, vi drabbades av ett långvarigt datahaveri på jobbet och fick stressa som galningar för att hinna med allt som blivit försenat. Det är kanske inte själva stressandet i sig som är värst, utan det faktum att man i sådana lägen inte kan göra jobbet så bra som man vet att man skulle kunnat göra annars.
En som har anledning att känna sig mer nöjd i dag är Malmöfilmaren Fredrik Gertten. För tydligen har det amerikanska storföretaget Dole dragit tillbaka sin stämning mot Fredrik (jag får väl kalla honom det, jag känner honom faktiskt) och övriga som ligger bakom filmen Bananas!.
Vågar man tro att amerikanerna kommit till något slags insikt här: det är inte bara att stämma folk "The American Way" så fort de inte gör som man vill.
Missnöjda är väl däremot alla de som trott på ett annat slags mirakel: att det skulle bli något slags nej i riksdagen till FRA-lagen.
Nejdå, där gick det som väl de flesta av oss väntat, trots att grunden för riksdagsbeslutet verkar minst sagt skakig.
Nej, av riksdagen ska vi nog inte vänta oss några mirakler eller glada överraskningar.
Inte som läget är nu i alla fall.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Arbete, Datorer, Stress, Dole, Fredrik Gertten, Bananer, Glädje, Mirakler, Missnöje, FRA, FRA-lagen, Riksdagen, Regeringen

Det gick snabbt att få igång stressen igen

Första arbetsdagen efter semestern avklarad och knappt har jag hunnit sova några timmar förrän det är dags att dags att ge sig av till den andra.
Själva stressfaktorn som mitt jobb innebär ("stresstålig" var en nödvändig egenskap för den som skulle söka ett vikariat för min barnlediga kollega en gång) tog det i alla fall ingen tid att jobba upp.
Och kom nu inte med några tips om att organiserat livet och sådant, coachande av den sorten fick jag nog av i Sommarprogrammen i år. Och det är i grunden inte det saker och ting handlar om här.
Jag hann i alla fall läsa att artisten bakom namnet Onkel Kånkel hade dött, bara 47 år gammal. Jag kan inte påstå att jag hört mycket av hans och hans bands omdebatterade musik.
Men den som kan väcka en sovande riksdagsman och få denne att ohämmat börja ropa på förbud, måste ju ha gjort något rätt. Sedan kan man tycka vad man vill om sådana texter.
Men det är även sådant (det fula, motbjudande och lite äckliga) som populärmusiken kan föras framåt av, precis som elgitarren vars skapare Les Paul också dog nyligen.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Jobb, Ledighet, Stress, Pendling, Onkel Kånkel, Musik, Texter, Gränser, Riksdagen, Förbud, Les Paul, Elgitarr

Jag hoppas den här dagen snart är över

Jag brukar egentligen inte längre längta efter att tiden ska gå till något som ska hända längre fram. Idealet är ju att man kan ta vara på den tid man har och göra det bästa av den, oavsett vad som kan vänta bakom hörnet.
Men det finns alltid undantag.
Och nu, när jag strax ska åka till jobbet, längtar jag redan efter att få åka hem igen. Gårdagen på jobbet var ett enda stressande från början till slut och det kändes som om jag skulle få ett akut magsår.
Jag hoppas verkligen inte det blir samma sak i dag, men jag har onda aningar. Så jag ser verkligen fram emot att få åka hem till mitt lilla hem så snart som möjligt igen.
Och på valborgsmässoafton ska jag bara ta det så lugnt, så lugnt, för på första maj ska jag jobba igen.
På tal om måne så låg det en otroligt vacker nymåneskära på himlen när jag åkte hem i natt. Alltid något.

Jah Hollis

Andra bloggar om: jobb, arbete, stress, fritid, helg, valborgsmässoafton, första maj, måne, nymåne, Skåne, Malmö, Ystad, Creedence clearwater revival

Jag hinner inte ens skicka kommentarer

Det gick snabbt att komma in i stressandet på jobbet igen efter semestern. Just nu känns det som om hela dagarna går åt till jobbet och nätterna till att försöka hämta sig.
Egentligen borde jag inte ens ha tid till att sätta mig och skriva detta. Än mindre finns det tid till att gå in och kommentera bloginlägg så som jag i alla fall brukar göra hos de bloggare vars bloggar jag läser regelbundet.
Det är som Dylan sjunger: Det finns inte tid till att tänka.
När det gäller dessa, undrar man om de överhuvudtaget har förmågan att tänka.
Visst kan Henke och co glädjas över segern mot MFF i Malmö i går, men det måste kännas bittert att beundras av en samling riktig drägg.

Jah Hollis

Andra bloggar om: jobb, arbete, stress, tänka, tid, bob dylan, musik, fotboll, blogg, blogga, kommentera, HIF, MFF, allsvenskan

Bråttom, bråttom, bråttom, bråttom...

Stress och brådska har greppat mig, igen, den senaste tiden. Faktum är att jag knaprat i mig Novalucol de senaste dagarna p-å v-ä-g till jobbet.
Det känns inte bra, men magen är i alla fall lugn när jag kommer dit. Nu bär det strax av igen och jag har tänkt jag skulle hinna till posten (om jag hittar någon sådan) på vägen till kneget.
Så egentligen borde jag väl inte spilla tid på att sitta här och skriva ett blogginlägg med tanke på att det börjar dra ihop sig.
Jag hade faktiskt tänkt skriva ett inlägg om de populära modebloggarna versus de "seriösa" bloggarna.
Men det känns som om jag redan sagt vad som sägas kan om det.
Och ärligt: Vem orkar läsa Carl Bildts knastertorra blogg, när man kan läsa om mode och skönhet ur en 16-årings perspektiv?
Kolla gärna videon ovan.
Det är vad jag kallar skönhet.
Tänk om man kunde ligga hemma och lyssna på Left Banke i dag i stället för att jobba.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, skönhet, mode, bloggar, bloggare, kenza, jah hollis, left banke, jobb, ledighet, novalucol

Jag har drabbats av semesterstress

Måndag den 6 augusti 2007 börjar del II av min semester. Och den ska vara i fyra veckor, kanske fem om jag vill och kan ta ut en del av min innestående kompledighet.
Det kanske verkar förmätet, ett lyxproblem, men nu börjar jag ångra att jag gick med på upplägget att dela upp årets semester i två delar (fast det är tveksamt om jag kunnat göra på något annat vis).
Fyra veckor känns helt plötsligt så lite och jag har ta mig tusan drabbats av någon slags semesterstress. Det finns saker jag bara måste göra under semestern om den ska kännas rätt använd: som att åka och hälsa på min gamla morsa som jag träffar allt mera sällan (och som nu säger att det inte gör något om jag inte kommer, men som jag vet blir besviken om jag inte kommer).
Jag måste göra en eller ett par utflykter med mitt gudbarn innan hon ska börja skolan igen och kanske ta med henne in på Malmöfestivalen någon dag. Det är ett rent nöje, men det kräver en viss framförhållning (som inte är min bästa gren).
Så har jag en lägenhet som jag förmodligen skulle kunna ägna hela semestern åt att försöka få ordning i (det kan vara någon slags projektion för att hela privatlivet känns "ostädat" på något vis).
Och så vill jag resa bort lite och dessutom försöka ta mig tid att leta fram en bil jag kan slå till och köpa eftersom jag ska börja bilpendla till och från jobbet senast i oktober.
Kanske skulle jag dra till ett ställe som alltid lockat mig tillbaka sedan jag var där ett par gånger för många år sedan: Aran Islands på Irlands västkust, ett ställe där det råder frid och fröjd och stillhet (om än inget strålande sommarväder någon längre sammanhängade stund) och där man skulle kunna rensa tankarna på dagarna och gå på The American Bar på kvällarna.
Det finns för övrigt sex pubar på den av de tre öarna som är störst och som ska ha en fast befolkning på cirka 900 personer. Hmmmmm...
Jag känner mig, tråkigt nog, lite stressad av den här situationen.
Det bästa är väl att sova på saken och att ta i tu med planeringen i morgon.

Jah Hollis

Varför "fukkar jag upp" hela tiden?

Jag gillar ju inte att blanda engelska och svenska i mina skriverier, men här måste jag på något vis anknyta till denna låt (som jag använt förr). Jag är på väg till Kungliga Hufvudstaden för en kort visit hos min gode vän PF.
Lagom till avfärden har jag lyckats sabba mitt bankkort, så att jag inte kan ta ut några respengar. Så har min jobbmobil pajat, och jag har fått en ny med en manual tjock som en bibel till. Jag lär inte sätta mig in i hur mobilen funkar på resan upp (och tror inte jag kan ladda batteriet).
Men Steely Dan väntar på att få spela för oss på Stockholms jazzfestival, och ser jag bara till att ha tågbiljetter och konsertbiljetter med mig, ska det väl ordna sig på något vis.
Och så har jag ju inte tid att sitta här och blogga, jag måste ner till stationen. Och förhoppningsvis hinna växla några eurosedlar som ligger här och skräpar, så jag kan få något att äta på vägen.
Varför "fukkar jag upp" hela tiden?
Nåja, bara jag sitter på tåget ska jag förhoppningsvis kunna slappna av.

Jah Hollis

Denna dag kräver en solskenshistoria...

Gudars skymning vilken jobbig dag på kneget!
Tekniken har verkligen inte varit med oss och det är så jobbigt och stressframkallande och man hinner knappt äta och man jobbar mot en deadline som närmar sig snabbt.
Och man svär och blir förbannad, men försöker att inte låta det går ut över arbetskamraterna som ju har samma problem.
Så nu när det har lugnat ner sig, och pulsen sjunkit och jag kan sitta och småblogga innnan det är dags att gå hem (den ende andre kvarvarande här sitter och kollar gamla Depeche Mode-klipp på You Tube) vill jag sluta med en solskenshistoria.
Jag tycker att ni ska titta på det här bildspelet och begrunda hur snälla vi människor kan vara mot djuren.
Man önskar vi kunde vara mer så mot varandra också.
God natt och god helg!

Jah Hollis

Som att förflyttas 10 år tillbaka i tiden

Jag satte mig ner för att skriva ett inlägg på bloggen. Och hela systemet var rörligt som kylskåpskall honung, att komma in på den egna bloggsidan var inte att tänka på.
Det kändes som om man hade flyttats tio år tillbaka i tiden, då man satt med ett telefonmodem och ständigt väntade på att något skulle hända. Det känns oerhört stressframkallande att datorer och bredband och internet, som man knappt kan leva utan längre, fortfarande ska vara delar av en så uppenbarligen opålitlig teknik.
När det gäller att komma åt saker och ting via datorn är jag otålig, jag vill inte sitta och vänta på att något litet hjul ska snurra i evighet innan jag kan få göra det jag tänkt använda datorn till.
Tänk att behöva vänta tio minuter på att vatten ska komma ur kranen när man ska bränna på sitt kaffe. Eller att inte veta om det kommer ljus från lampan när man tänder den.
Men när det gäller datorer och den teknik de är beroende av, då får man tydligen vara beredd på det mesta och vara väldigt stresstålig.

Jah Hollis

Tekniken är inte med mig

En hektisk kväll på jobbet, och det handlar inte om någon positiv stress.
Tvärtom handlar det om den värsta typen av stress i vårt moderna liv: när vi förlitar oss på att tekniken ska bistå oss och tekniken i själva verket sviker oss. Det är så mycket av det vi är beroende av här på jobbet som inte fungerat som det ska i kväll.
Då känner man sig maktlös eftersom man inte vet vad det är som gör att det inte funkar. Man får förlita sig på ett journummer och hoppas att någon svarar där, och att denne någon kan fixa problemet innan det är för sent.
Det är det jag inte gillar med jobbet: beroendet av opålitlig teknik.
Nå, jag – vi – redde ut det och nu kan jag lämna den här platsen.
På tv, på Femman ska jag väl säga, visar de just nu en av alla dess mystiska filmer som går nattetid. Något man hittat i någon av den amerikanska filmindustrins verkliga komposthögar. Orgazmo heter den och verkar vara någon slags porr-buskis av värsta tänkbara sort.
Det verkar som om USA för varje bra film också producerar en bunke riktigt avskräde.

Jah Hollis