På KB i fredags sjöng alla glatt med i textraderna "I walked with a Zombie" i ett av extranumren. I lördags var det "Nu är det jul igen" med Barbara Hendricks och en barnkör i en digital överföring från Engelbrektskyrkan i Stockholm till biografen Spegeln i Malmö. Det har varit många konsertupplevelser den senaste tiden och även om det är rock och med den besläktad musik jag känner mest för, är jag inte främmande för en traditionell julkonsert i dessa mörka tider. Mannen som sjöng om zombies och vampyrer, alligatorer, tvåhövdade hundar och blodiga hammare är förstås legendariske Roky Erickson som gästade KB i Malmö med sitt band i fredags. Det är inte så mycket att analysera, Roky är Roky och repertoaren är i stort sett densamma som när han var här för tre år sedan. Den här recensionen täcker ganska väl in vad jag själv upplevde i fredags. Och på bilden ovan kan ni kanske skymta Roky framme på scenen genom trängseln vid bardisken. Lördagens bildskärmsjulkonsert var en ny upplevelse och en klart positiv sådan med kanonfint ljud alldeles utmärkt bild. Barbara Hendricks, huvudperson vid konserten i Engelbrektskyrkan, behöver väl knappast någon närmare presentation. En glad överraskning var att min gamle favorit Eric Bibb dök upp som gäst, och honom hade jag gärna hört ännu mer av. Men konserten innehöll det mesta från spirituals till såväl andliga som profana julsånger och en fin version av O Helga Natt som gick från originalspråket fram till att avslutas på svenska. Så nu har jag fått en bra dos av såväl julmusik som zombies och vampyrer och bör stå mig gott under den stundande julveckan.
Malmö må vara Sveriges tredje stad, men på världskartan är väl staden närmast att jämföra med en flugskit. Dock kan vi Malmöbor konsten att välkomna musiker av klass och få dem att häpna och bli lyckliga över mottagandet. Jag minns när Roky Erickson för några år sedan, i sin stora comeback på rockscenerna, skulle göra sin första spelning någonsin i Malmö, på ett till trängsel packat KB. Publiken skanderade hans namn taktfast i flera minuter innan han tydligt rörd klev in på scenen, häpen över hur någon i dessa utmarker överhuvudtaget kunde veta vem han är. Van Morrison spelade på något som kallades Nordform 90 i Malmö för 20 år sedan och trots ett ihållande regn fick publikens entusiasm den erkänt buttre barden att full av lust spela i minst ett par timmar. En suverän konsert. I går, tisdag, var det amerikanerna i Band of Horses som knappt trodde det var sant när de såg folkhavet framför scenen på Stortorget där bandet spelade vid Malmöfestivalen.
På sin hemsida länkade de ett meddelande på twitter. Uppenbarligen var konserten en oväntad upplevelse för bandet, precis som den var för oss som fick njuta av deras underbara låtar och gigantiska spelglädje. Musik för folk som gillar musik på allvar. En annan som inspirerades i Malmö en gång, är Bob Dylan.
Inför en av sina konserter i stan tog han en promenad upp till Lilla Torg där han såg alla gasolbrännarna som ger värme till folk, på restauranger och i barer, utomhus under kyliga sommarnätter. Så beställde Bob genast några sådana att ha på scenen när han och hans band spelade i den svala Malmökvällen.
Det blev en enorm spännvidd på gårdagen, luciadagen alltså, för min del. I alla fall livemusikaliskt sett. Från himmel till helvete skulle man kunna beskriva den, men som vanligt finns det nyanser mellan raderna (och även helvetet var på sitt sätt himmelskt). Strax före klockan sex var jag tvungen att ta bussen ner till Centralen här i Malmö (varken väder eller trafik tillät en cykeltur) för att posta ett par brev som skulle fram i dag. Och när det var avklarat tänkte jag ta en promenad till Systembolaget i Hansacompagniet för att välja lite godsaker ur deras utbud av julöl. När jag närmade mig Stortorget hörde jag änglalika stämmor sjunga en julsång och det visade sig att det var Malmös lucia och hennes tärnor som sjöng från landshövdingeresidensets ljusbestrålade balkong. Jag var tvungen att stanna och lyssna på deras sång, ända till slutet då de drog Sankta Lucia och sedan vinkade åt oss med händer klädda i oskuldsfullt vita vantar och försvann in i värmen. Ljus i vintermörkret, bokstavligt talat.
Senare på kvällen blev det bussen igen, till ett KB som var utsålt (jag hade biljett sedan länge) och riktigt vibrerade i väntan på att Roky Erickson skulle inta ställets scen för första gången i sitt 60-åriga liv. Det är en man som varit på besök i helvetet (och återvänt) och skrivit en musikalisk dagbok därifrån: The Evil One, en av mina favoritplattor alla kategorier. Det måste kännas märkligt för en sådan man att komma från Texas till det kalla Norden och mötas av ett öronbedövande jubel och runt 700 röster som skanderar "Roky! Roky! Roky!" så fort han intar scenen. Det börjar lite trevande med It´s a Cold Night For Alligators, och det blir då och då ett och annat uppehåll mellan låtarna medan bandet gör upp vad som ska komma härnäst. Men det tar sig och stundtals är det rent magiskt. Och jag tror det är det för Roky och hans ärrade medmusikanter också. Roky säger inte så mycket, men hans ansiktsuttryck avslöjar desto mer. När han kör sista extranumret, I Walked With a Zombie, sjunger alla med så att taket på KB håller på att lyfta. Roky skulle utan tvekan tillföra Allsång på Skansen en behövlig blodtransfusion. Jag köpte direkt en t-shirt som jag kommer att bära med stolthet. Jag hörde ingen som var där som inte tyckte att det var en av årets musikupplevelser i Malmö. Och det säger faktiskt inte lite det. Och ett speciellt tack till Totte på KB som vet vad vi längtar efter.
Jag var på konsert på torsdagskvällen. Hade tagit ledigt från jobbet för att kolla in den länge framemotsedde och mytomspunne Roky Erickson vid hans första besök i Malmö. Och så långt var väl allt gott och väl. Men när jag skulle slänga ihop ett blogginlägg om konserten, blev ögonlocken tunga som bly, trots att klockan knappt passerat midnatt. Jag lade mig en stund, och nästa gång jag tittade på klockan var den över halv fyra. Jag brukar inte vara den som säckar ihop på det viset, men jag får skylla på den här envetna förkylningen, som verkar vägra att släppa greppet. Jag får nog sova vidare och skriva vidare om Rokys öden och äventyr i morgon. Och då ska jag dessutom gå på ishockey på kvällen.
Jag hittade en resebilaga från en av våra kvällsblaskor på ett bord på jobbet i dag. På förstasidan stod det att man inuti bladet bland annat skulle skriva om Kanarieöarna. Man skulle lista tio "okända" stränder. I en annan tidning stod det om några som skulle ha möte och där någon skulle medverka och berätta om en "okänd" sjukdom. Jag undrar: Vad är det för mening att lista något som är "okänt" eller att berätta om något som är "okänt". För man kan väl inte berätta om något som är okänt, för det förutsätter ju att man känner till det. Oxymoron är bara förnamnet.
Ja, ja, jag vet att jag kan vara tjatig och petig när det gäller språket. Men det är något vi ska använda för att förstå varandra inte för att missförstå varandra. Nästa gång ska jag blogga om nya Mojo och om kanonartiklarna om soul, om Stax, om Amy Winehouse och om Sharon Jones & The Dap Kings, bandet som Amy fått låna av Sharon. Videon ovan ger för övrigt bara en svag aning om hur Sharon och hennes Dap Kings kan låta. Verkligheten är långt, långt hetare. Nej, nu är det ta mig fan redan dags att gå och lägga sig igen. Och på torsdag ska jag kolla Roky Erickson på KB. Med den vetskapen orkar jag väl med en vända på jobbet i morgon också, även om det är rätt tungt nu.
Det är en mycket sliten kliché, men ibland är det så, att den som väntar på något gott etcetera. I somras vägrade man från Hultsfredsfestivalens sida att låta KB i Malmö ordna en konsert med Roky Erickson eftersom man i Hultsfred ville ha ensamrätt på Roky. Jag ska inte vara elak mot folket i Hultsfred, men här finns en annan kliché som kanske skulle passa in: Högmod går före fall. Missförstå mig rätt, jag hoppas Hultsfredsfestivalen ska överleva, men kanske trodde man sig själva om lite mer än vad verkligheten sedan visade. Totte Lundgren på KB i Malmö bet i alla fall ihop och bidade sin tid. Och se, hans väntan var inte förgäves. Den 13 december, luciadagen, kommer Roky Erickson till Malmö och spelar, till väldigt mångas glädje skulle jag tippa, på KB. Såg till min fasa att det är en kväll när jag ska jobba, men jag har redan lagt in om ledighet.
Om en dryg vecka är det dags för Hultsfredsfestivalen igen, då ett litet sömnigt småländskt samhälle för några dagar förvandlas till en sjudande kittel av fok och musik. Hultsfreds invånarantal mångdubblas under den här helgen, och det är bara att gratulera dem, som lyckats placera sitt namn på kartan i alla fall med något positivt. Men det som en gång började som en gräsrotsrörelse bland unga i Hultsfred, och en frisk fläkt i musiksverige, har sedan länge blivit en institution och en mångmiljonindustri. Och som sådan anser man sig tydligen kunna diktera vem som ska få lyssna på vilken musik i Sverige. Sålunda har man i år bestämt, att eftersom man har legendaren Roky Erickson på programmet, ska ingen annan få engagera Roky för en spelning medan han är här. Visst, det är ju fint att kunna ha exklusiva artister, men vad är det man är rädd för i Hultsfred? Att en spelning på någon rockklubb (det finns faktiskt intresserade sådana) i en annan del av landet skulle sätta denna jättefestival, med hundratals band och artister på programmet, på pottkanten? Varför belägger man en kultartist, som knappast har någon jättepublik i Sverige, men som ändå har en hyfsat stor skara trogna fans, med yrkesförbud i landet i tre månader? Jo, därför att Hultsfred nu verkar handla mer om business än om verklig kärlek till musiken och publiken. Och för att den som verkligen skulle vilja se Roky Erickson ska tvingas göra det till överpris i Hultsfred. Kom igen, inte står väl och faller festivalen med honom?! Fast man kan ju förstås undra när man kollar programmet. Jag menar, vad är årets huvudattraktioner? Ozzzzzzzzzzy Osbourne, Pet Shop Boyzzzzzz, 50 zzzzcent och The Snark, sorry The Ark, fiaskobandet från melodifestivalen.
När jag läste att en uppfräschad Roky Erickson skulle komma till Hultsfredsfestivalen i sommar fattade jag det som om det skulle vara en exklusiv Europaspelning. Men en enkel koll på Rokys hemsida visar ju att det kommer att finnas fler tillfällen att se och höra honom på vår kontinent i sommar (och detta har ju i ärlighetens namn andra fattat tidigare än jag). Dock handlar det, vilket känns lite småtrist, nästan uteslutande om festivalspelningar. Jag vet många som skulle vilja se Roky Ericksson live på en bra rockklubb på inte alltför avlägset håll. Ingen arrangör som har nappat på denna chans?
