Om en dryg vecka är det dags för Hultsfredsfestivalen igen, då ett litet sömnigt småländskt samhälle för några dagar förvandlas till en sjudande kittel av fok och musik. Hultsfreds invånarantal mångdubblas under den här helgen, och det är bara att gratulera dem, som lyckats placera sitt namn på kartan i alla fall med något positivt.
Men det som en gång började som en gräsrotsrörelse bland unga i Hultsfred, och en frisk fläkt i musiksverige, har sedan länge blivit en institution och en mångmiljonindustri.
Och som sådan anser man sig tydligen kunna diktera vem som ska få lyssna på vilken musik i Sverige. Sålunda har man i år bestämt, att eftersom man har legendaren Roky Erickson på programmet, ska ingen annan få engagera Roky för en spelning medan han är här.
Visst, det är ju fint att kunna ha exklusiva artister, men vad är det man är rädd för i Hultsfred? Att en spelning på någon rockklubb (det finns faktiskt intresserade sådana) i en annan del av landet skulle sätta denna jättefestival, med hundratals band och artister på programmet, på pottkanten?
Varför belägger man en kultartist, som knappast har någon jättepublik i Sverige, men som ändå har en hyfsat stor skara trogna fans, med yrkesförbud i landet i tre månader? Jo, därför att Hultsfred nu verkar handla mer om business än om verklig kärlek till musiken och publiken.
Och för att den som verkligen skulle vilja se Roky Erickson ska tvingas göra det till överpris i Hultsfred.
Kom igen, inte står väl och faller festivalen med honom?!
Fast man kan ju förstås undra när man kollar programmet.
Jag menar, vad är årets huvudattraktioner? Ozzzzzzzzzzy Osbourne, Pet Shop Boyzzzzzz, 50 zzzzcent och The Snark, sorry The Ark, fiaskobandet från melodifestivalen.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar