Twingly statistik

tisdag 6 maj 2008

Rättvisan i Sverige är ett mysterium

Nu har hovrättens dom i det så kallade Riccardo-fallet kommit och i hovrätten kommer man fram till att det krävs mycket mildare domar än vad tingsrätten tidigare kommit fram till för att föra de anklagade tillbaka på det rätta spåret i livet.
Tre av killarna får ett års sluten ungdomsvård (i stället för tre enligt tingsrätten) och ytterligare en frias helt från att ha varit med och tagit livet av den jämnårige Riccardo.
Det är några saker saker som jag tycker är förbryllande vad gäller det här fallet och den svenska rättvisan i stort. Och jag tycker det naturligtvis inte utifrån några formella kunskaper om juridik.
Men ibland verkar det som om man måste vara utbildad expert för att inte inse det som verkar vara fel.
• För det första undrar man hur tingsrätter och hovrätter så ofta kan göra så helt olika bedömningar av brott de ska fälla eller fria för. Är det en samling b-lagsbedömare som sitter i tingsrätterna och varför i så fall använda sig av dessa överhuvud taget?
• De hårdaste domarna i det här fallet blev nu (om det inte går vidare till Högsta domstolen) ett års sluten ungdomsvård. Är det priset för att ha ihjäl en människa i Sverige? Det kan då anses vara betydligt grövre att sälja ecstasy och göra lite inbrott, för att bara ta ett exempel, än det är att ta
livet av någon.
• Uppsåt. I sådana här fall heter det att de som hade ihjäl offret inte hade uppsåt att göra det. Nej, men dog gjorde han lika förbannat. Att inte ha uppsåt är väl ungefär detsamma som att "det var inte meningen". "Jag stack en kniv i henne. Jag var med och sparkade och slog honom." "Men det var inte meningen att hon eller han skulle dö." Varför ser man inte till resultatet av det man gjort i stället för det här märkliga "det var inte meningen"? (Sticker man för övrigt en kniv i någon, för att ta ett exempel, måste man väl ha någon slags kirurgisk utbildning för att veta att den man sticker inte kommer att dö).
Och så dessa advokater som tjänar multum på detta.
Silbersky och hans kollegor slipar tydligen redan knivarna för en fajt i Högsta domstolen.
Och pengarna bara trillar in.
Nej, rättvisan i detta land tycks vara ett mysterium och ett lotteri och ett område där det finns stora pengar att göra.

Jah Hollis

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , ,

Länkat till:
http://intressant.se/intressant

6 kommentarer:

Sånger från nedre botten sa...

Jag funderade också lite i de banorna. Utan att veta hur bra systemet fungerar verkar det väl rimligt att en del av straffet blir sluten ungdomsvård, ungefär det år som de nu dömts till, sen att det finns en uppföljning i form av öppen ungdomsvård. För till syvende och sist vill vi väl ändå att de dömda ungdomarna rehabiliteras?

Jah Hollis sa...

Visst vill vi det.
Men hur kan man vid två olika rättegångar komma fram till så olika straffpåföljd?
Och tar det så himla mycket längre tid att rehabilitera en som sålt ecstasy?
Jag tycker det finns en hel del frågetecken runt hela rättssystemet här i landet.

Sånger från nedre botten sa...

Anledningen till det låga straffet handlar uteslutande om ålder, hade 17-åringen varit 18 hade han dömts efter en helt annan straffskala. Extasylangaren var väl 26 och 500 tabletter räknas väl som grovt narkotikabrott, därav hans straff. Men att det finns frågetecken runt rättssystemet råder det väl inga större tvivel om.

Jah Hollis sa...

Jovisst, men i tingsrätten fick ju Riccardo-killarna först tre år. Hur kunde tingsrätten då missa så grovt?

Anonym sa...

"Men ibland verkar det som om man måste vara utbildad expert för att inte inse det som verkar vara fel."

Det där är en av mina favoritsentenser: Ibland skall det vara en expert till att inte fatta saker och ting.

Jag håller med dig om att det är rätt märkligt med straffskalorna i Sverige. Och vad skall till för att maxstraffet inom varje intervall skall bli aktuellt. Jag har nästan aldrig sett, eller hört talas om att folk blir dömda till mer än hälften av den möjliga tiden.

Jah Hollis sa...

Bert: Jag kom inte på det rätta uttrycket och ursprunget just då. Men det kommer från min gamle favorit Hjalmar Söderberg.
Han lär ha sagt: Det finns saker man måste vara fackman för att inte förstå.
Huvudet på spiken, tycker jag.