Tekniken kan driva mig till vansinne

Vi har väl alla sett dom, dom små filmerna på nätet med datoranvändare som får vansinnesutbrott när tekniken inte fungerar.
OK de är knappast autentiska händelser, men de säger rätt mycket om vårt förhållande till tekniken. Och just i kväll, när allt gick så bra hände det: ett program jag är beroende av slutade plötsligt att fungera.
Det uppförde sig på ett sätt jag, trots att jag jobbat med det i närmare 15 år nu, aldrig varit med om förr. Och ingen hjälp fanns det att få i den sena natten.
Jag fick, som Clint Eastwood rekommenderar i Heartbreak Ridge, improvisera. Och jag hann inte bli klar i tid, men med vad som nog var mer tur än skicklighet löste det sig i alla fall till slut.
Men helt klart är: man kan aldrig, aldrig vara hundra procent säker på att tekniken ska fungera. Och ändå har vi byggt in oss i ett hörn där vi är beroende av den.
Som art betraktade är nog vi människor inte mycket att hänga i julgran. Vi tycks ha svårt att lära oss av våra misstag. Eller är jag för pessimistisk nu efter en kväll där en motgång förstörde allt?

Jah Hollis

Fallerande teknik suger musten ur mig

Arbetsveckan avslutades med ett gigantiskt datahaveri som till och från satte alla arbetsmöjligheter ur spel. Jag hade sett fram mot en söndag med normal arbetsbörda inför julledigheten som jag nu äntligen inlett.
Men när denna dag, med improvisationer värre än Clint Eastwoods i Heartbreak Ridge (en av Clints oavsiktligt roligaste filmer – historieförfalskning av guds nåde och machomentalitet utan motstycke), var över, var jag så dränerad på kraft att jag inte orkade skriva mitt dagliga blogginlägg.
Jag vinglade hem på cykeln och mer eller mindre stöp av trötthet.
Å andra sidan vaknade jag hyfsat tidigt måndag morgon till vad som visade sig vara första dagen med någon slags vinterkänsla den här sidan den förra vintern. Solen visade sig som för att tala om att den, trots att den knappt orkar över horisonten nu, fortfarande finns där och att vi snart går mot ljusare tider igen.
Och så var det fruset på marken och ångiga dimmor i luften: riktigt vackert faktiskt.
Så jag gjorde mig snabbt redo för att ta tåget hem, gick ut och köpte en julblomma till mina övernattningsrumsvärdar, lämnade den och hann med en fika i Pressbyrån innan tåget kom in.
Faktum var att det inte kändes som måndag, folk verkade piggare, gladare kom med små kommentarer. Så även om det väntar snö och kyla längre fram kanske det värsta är över nu.
Det är vintersolstånd på fredag. Fira, offra något!
Jag känner mig laddad inför veckans ledighet.

Jah Hollis