It’s a Man’s Man’s Man’s world - igen

Jo det var gamle James Brown, frid över hans minne, som sjöng om att det är en mans mans mans värld (fast den inte vore mycket utan en kvinna eller en tjej), och efter en dag tillägnad kvinnan är vi tillbaka där igen.
Fast jag har väl aldrig snappat grunden till problematiken.
Varför är det en mans värld? Vad är det som gör att somliga, kanske väldigt många eller ett antal män med stort inflytande, tycker att det ska vara en mans värld?
Jag har aldrig haft några problem med att acceptera kvinnor som chefer, eller att kvinnor får mer betalt än jag får när de har rätt till det.
Dock har jag problem med att dra alla kvinnor över en kam och tycka att de är toppen för att de är kvinnor. Margaret Thatcher och Pia Kjærsgaard är två exempel på kvinnor jag har svårt för.
Kanske är det mitt vanliga naiva sätt att fundera över saker och ting. Men varför har detta blivit, eller varför har vi gjort detta till, ett problem?
Fundera lite över det lite nu när vi är tillbaka i en mans mans mans värld igen.

Jah Hollis

Kvinnlig tronföljd efter James Brown

Det har redan antytts i kommentarer till min blogg. Dags att säga det rent ut: Det finns redan en arvinge till soultronen efter sorgligt bortgångne James Brown. Och det är en hon.
Kvinnan i fråga heter miss Sharon Jones, från Augusta, Georgia, där även JB har sina rötter. Jag har haft glädjen att se och höra henne, tillsammans med bandet The Dap-Kings (döpta efter deras och Sharon Jones skivbolag, Daptone Records), på Loppen i Christiania i Köpenhamn. Det var ren magi och helt i James Browns anda.
Jag tackar så här, långt i efterskott, Rasmus och Johan (dj:s i Believe!) för tipset och sällskapet på konserten.
Ni som gillar soul som har stadiga rötter, soul som samtidigt hör helt hemma i nutiden, kolla in detta. Believe me!

Jah Hollis

James Brown och legendariska danska band

Jag fick en kommentar angående James Browns död. Vill bara visa hur det då skulle kunna se ut så här där JB hamnat nu. Jo, kanske hade privatliv och karriär vissnat lite, men senast i somras var JB i Köpenhamn och detta korta klipp visar väl ändå att det var liv i gubben fortfarande.
Och jag ångrar ju nu att jag inte tog chansen att se honom på detta som väl blev hans sista konsert på våra breddgrader. Han gör väl nu som han gjorde på kåken: tar hand om kören och hottar upp den.
JB spelade då på Amager Bio (ett utmärkt ställe som blandar gammalt och nytt på ett häpnadväckande lyckat sätt), vilket onekligen får mig att tänka på danska bandnamn. Frede Fup existerar uppenbarligen än, men hur är det med Gnags, Burnin Red Ivanhoe, Hansens Høns och Steppeulvene för att bara nämna några ur den danska rockens färgrika historia.

Jah Hollis