Jag kräks på The Ark och lille Dogge

The Ark och Dogge Doggelito känns som artister som en gång i tiden kunde tillskrivas någon slags cred.
Nu förekommer dessa båda i diverse tveksam tv-reklam.
OK de kanske behöver pengarna om de inte kan hanka sig fram på pengarna de tjänar på musiken (och jag vet att många artister jag gillar sålt sitt namn och sina låtar till reklam), men mina känslor börjar bytas i ren aversion.
Sitter man en sen kväll (som jag gör på jobbet nu) och ser på Femman (med ett halvt öga) får man se The Ark (med sin kassa och redan uttjatade schlagerfestivallåt) och Dogge i sin reklamrap minst 20 gånger, känns det som.
Det är definitivt 20 gånger för mycket.

Jah Hollis

Här har ni förebilden till The Arks låt

Ingen väntar sig väl att någon ska göra något, musikaliskt, originellt i samband med Melodifestivalen längre. Så när jag av en slump råkade stöta på The Arks omtalade, enligt alla så överlägset vinnande, låt The Worrying Kind, på Youtube, kunde jag inte låta bli att kolla och lyssna eftersom jag inte hört den förut.
Och medan jag sedan gick ner i tvättstugan för att hämta tvätten kom jag på att det hade jag visst, i alla fall en nästan likadan låt (ja, egentligen är ju The Worrying Kind ett hopkok av flera låtar) dock inte med Ark.
Och så: Pang!
Edison Lighthouse, visst är det mer än några takter Ark har lånat från Love Grows Where My Rosemary Goes? Och nog har man kollat lite extra på kläderna också.
Märk även Edison Lighthouse’s snygga Melodifestival-durhöjning.
Den hår låten hade sopat mattan med hela det svenska startfältet, inklusive The Ark.

Jah Hollis