Det var sent på förmid-dagen i går jag fick bekräftat att det jag anat hade hänt under natten medan jag sov. Min storebror hade dött och det var min lillebror som bekräftade mina onda aningar.
Jag kunde kanske ha sjukskrivit mig och stannat hemma och sörjt, men jag bet ihop och åkte till jobbet. Jag försäkrade mig om att jag i alla fall skulle kunna ta den fredag som nu börjat ledig för att tänka igenom saker och ting och prata med mina släktingar och vänner.
Jag skrev ett blogginlägg (som under dagen bemöttes med flera tröstande kommentarer) och åkte och hämtade upp K som vikarierar på mitt jobb.
Så fort hon steg in i bilen berättade jag vad som hänt och bara hennes reaktion och närvaro var nog för att jag skulle känna att jag skulle fixa även den här dagen.
På vägen till jobbet pratade vi om allt möjligt och vi lyssnade till Emmylou Harris senaste skiva, All I intended to be.
Aldrig tidigare har Emmylou Harris musik känts så rätt och riktig, och då ska ni veta att jag lyssnat mycket på henne. Dagen gick så bra man kan begära i det här läget.
Ändå känner jag någon slags skuld, skuld för att jag inte sörjer mer. Jag känner mig som huvudpersonen i Camus Främlingen: alienerad på något vis.
Men jag hoppas att jag har rätten att sörja på mitt eget vis.
Jag förbehåller mig den rätten.
Jah Hollis
Andra bloggar om: arbete, ledighet, död, sorg, sörjande, cancer, musik, litteratur, camus, främlingen, alienation, emmylou harris
