I dag, den 9 januari, skulle min storebror Jan ha fyllt 65 år om inte cancern tagit honom ifrån familj och vänner för snart två år sedan. Det känns ännu väldigt sorgligt och ljuset är för honom. I går, den 8 januari, skulle Elvis Presley fyllt 75 år om inte han dött bara 42 år ung. Elvis var för övrigt en av min brors favoritartister och brorsans Elvisskivor var på många vis en väg in i rockmusiken för mig. I morgon, den 10 januari, fyller Roderick "Rod" Stewart 65 år. Kanhända ger han ut hissmusik i dag, men en gång i tiden var han en av de bästa rocksångarna på planeten. Jag ska gå och se honom på Malmö stadion i sommar. Det får låta hur det vill, men jag måste bara se honom någon gång i livet.
Det har gått fyra dagar sedan min bror dog, och redan kommer nästa dödsbud i familjen. Inte på så nära håll den här gången, inte vid en onormalt tidig ålder men ändå handlar det om en person som har en lite nästan mytisk betydelse i mitt liv. Min pappas faster avled, över nittio år fyllda, bara någon dag efter min bror. Jag har inte träffat henne på länge, men alla år skickat julhälsningar och vykort när jag varit ute och rest. Senast vi sågs var nog på min pappas begravning för tjugo år sedan. Pappa och hon var nästan jämngamla fastän hon var hans faster och i tidiga år ska dom ha varit som syskon, det var i alla fall vad hon berättade för mig. Jag vet att hon var oerhört förtjust i mig och när hon så småningom flyttade med sin man till det fjärran Colombia, där han arbetade för LM Ericsson, höll hon alltid kontakten med mig och mina föräldrar. Hon hade också ett smeknamn på mig, mitt riktiga namn och så ett "-cito" på slutet, "lille". Det namnet har följt mig genom åren, till och från, och jag har alltid varit mäkta stolt över det. Jag undertecknade alla kort jag skickade henne med det namnet. Och jag tror det var det som fick mig att, som en av de första eleverna i min hemstad, börja läsa spanska i skolan. Visst, våra kontakter efter att hon återvänt till Sverige (hennes man dog relativt kort efter att de flyttat tillbaka) var mycket sporadiska. Men somliga människor glömmer man aldrig. Hon hade varit värd att få hålla i minst tio Sommarprogram, så mycket hade hon att berätta. ¡Buenas noches, tía!
Det var sent på förmid- dagen i går jag fick bekräftat att det jag anat hade hänt under natten medan jag sov. Min storebror hade dött och det var min lillebror som bekräftade mina onda aningar. Jag kunde kanske ha sjukskrivit mig och stannat hemma och sörjt, men jag bet ihop och åkte till jobbet. Jag försäkrade mig om att jag i alla fall skulle kunna ta den fredag som nu börjat ledig för att tänka igenom saker och ting och prata med mina släktingar och vänner. Jag skrev ett blogginlägg (som under dagen bemöttes med flera tröstande kommentarer) och åkte och hämtade upp K som vikarierar på mitt jobb. Så fort hon steg in i bilen berättade jag vad som hänt och bara hennes reaktion och närvaro var nog för att jag skulle känna att jag skulle fixa även den här dagen. På vägen till jobbet pratade vi om allt möjligt och vi lyssnade till Emmylou Harris senaste skiva, All I intended to be. Aldrig tidigare har Emmylou Harris musik känts så rätt och riktig, och då ska ni veta att jag lyssnat mycket på henne. Dagen gick så bra man kan begära i det här läget. Ändå känner jag någon slags skuld, skuld för att jag inte sörjer mer. Jag känner mig som huvudpersonen i Camus Främlingen: alienerad på något vis. Men jag hoppas att jag har rätten att sörja på mitt eget vis. Jag förbehåller mig den rätten.
Jag visste det så fort han berättade det för ett och ett halvt år sedan. Min storebror hade helt oväntat, och mycket chockartat, fått besked om att han led av cancer av en närmast obotlig sort. Inte för att jag ville släcka hoppet vare sig för honom eller för vår gamla mamma eller för någon annan som hoppades att han skulle klara det, men jag förstod att det bara kunde sluta på ett sätt. Och efter att han länge kämpat tappert emot orkade han till slut inte. I natt, mycket tidigt på morgonen, förlorade han kampen och cancern tog honom ifrån oss. Jag ska inte orda om orättvist och om meningen med detta. Jag kan bara konstatera att han inte fick till fullo njuta av det liv han hade hoppats på när han pensionerade sig för några år sedan. Han hade hoppats få leva ett aktivt och behagligt liv som pensionär tillsammans med sin fru i deras så vackert belägna hus. Men ödet, eller vad det nu är, ville inte unna honom det. Vila i frid, brorsan.
