En olycka kommer sällan ensam...

Det har gått fyra dagar sedan min bror dog, och redan kommer nästa dödsbud i familjen. Inte på så nära håll den här gången, inte vid en onormalt tidig ålder men ändå handlar det om en person som har en lite nästan mytisk betydelse i mitt liv.
Min pappas faster avled, över nittio år fyllda, bara någon dag efter min bror.
Jag har inte träffat henne på länge, men alla år skickat julhälsningar och vykort när jag varit ute och rest. Senast vi sågs var nog på min pappas begravning för tjugo år sedan.
Pappa och hon var nästan jämngamla fastän hon var hans faster och i tidiga år ska dom ha varit som syskon, det var i alla fall vad hon berättade för mig.
Jag vet att hon var oerhört förtjust i mig och när hon så småningom flyttade med sin man till det fjärran Colombia, där han arbetade för LM Ericsson, höll hon alltid kontakten med mig och mina föräldrar.
Hon hade också ett smeknamn på mig, mitt riktiga namn och så ett "-cito" på slutet, "lille". Det namnet har följt mig genom åren, till och från, och jag har alltid varit mäkta stolt över det.
Jag undertecknade alla kort jag skickade henne med det namnet. Och jag tror det var det som fick mig att, som en av de första eleverna i min hemstad, börja läsa spanska i skolan.
Visst, våra kontakter efter att hon återvänt till Sverige (hennes man dog relativt kort efter att de flyttat tillbaka) var mycket sporadiska. Men somliga människor glömmer man aldrig.
Hon hade varit värd att få hålla i minst tio Sommarprogram, så mycket hade hon att berätta.
¡Buenas noches, tía!

Jah Hollis

Andra bloggar om: död, bror, syskon, släkt, faster, colombia, språk, spanska, skola