Dags för fredagstema hos Sinneskatten/Carina igen och denna gång ska bilden visa något på temat: Gammal. Själv jobbar jag fredagen och kommer inte att hinna ta någon ny bild till detta tema. Så efter mycket moget övervägande plockade jag fram en bild av min mamma, som hunnit bli en gammal kvinna nu, inne på sitt 92:a år (fullständigt klar i knoppen och en entusiastisk korsordslösare). Inte nog med det, hon har precis kommit tillbaka till sin lägenhet efter några veckor på sjukhus där hon behandlats för en lättare lunginflammation. Bilden är dock tagen förra sommaren då jag hälsat på henne några dagar och ska sätta mig i bilen och åka hem igen. Egentligen vill hon nog att jag ska stanna kvar hos henne. Hon säger att jag "kommer hem" när jag hälsar på henne, fastän jag sedan länge har mitt eget hem långt från henne. Vissa saker förändras inte, hur gammal min mamma än blir. Fler bilder på temat finns här.
Någon gång måste väl även gamla rockers ur den första generationen bli för gamla för att ställa sig på scenen. När Little Richard, The Architect of rock´n´roll, nu meddelar att han ställer in en planerad Europaturné i höst, handlar det knappast om divalater eller missbruksproblem utan först och främst om höftledsproblem. Som om inte det vore nog, har det visst tillstött problem med det gamla rockarhjärtat också. Kanske inte på något sätt onaturligt när man som Little Richard uppnått 76 fyllda år. Några som inte är riktigt lika gamla än, Rolling Stones, verkar att gå i Little Richards spår och hålla ut tills hälsan säger stopp. Själv lever jag nog hellre på minnena när det gäller de grabbarna/gubbarna. Och här är en annan gammal stridshäst som fortsätter sin Never ending tour. Fast visst måste även den helt givet nå sitt slut någon gång. För övrigt kanske man skulle sätta en slant på att Bob får Nobelpriset i litteratur i år. Det ger 150 gånger pengarna om det slår in.
Det verkar som om orden pensionär, gammal, gamling och åldring är på väg att försvinna ut ur det svenska språket. De ersätts i en rasande fart av ordet senior/seniorer, som om det på något vis låter snyggare, kanske. Senior tycks man bli vid den ålder då man blir pensionär och det tycks man sedan vara livet ut. Man blir inte äldre senior eller något sådant utan man är och förblir senior. Jag vet inte om uttrycket är taget från sportens värld där man ju har juniorer och seniorer, men där man vanligen blir senior redan vid 20 års ålder. Det kan ju också vara så att vi, i ganska vanlig ordning, tagit över det engelska uttrycket senior citizens (och sedan kapat bort det krångliga ordet citizens). Egentligen bryr jag mig inte om vilket, det kanske till och med är bra att bunta ihop alla över 65 som varande seniorer. Det är bara att det känns som om det här ordet senior (från att ha hört hemma i sportens värld, och kanske i scouternas) tagit över i språket, paradoxalt nog, för att det finns ett behov av att måla upp livet som om man är evigt ung. Visst man är senior, men det är ju 20-åriga idrottare också.
När man är ung känner man sig, såvida man inte har drabbbats av några tragiska saker redan tidigt i livet, som om man vore odödlig. Tyvärr får vi ofta konfronteras med hemska händelser som med all tydlighet visar att det inte är så. Men den som klarar sig igenom sturm und drangperioden får kanske med åldern en mer ödmjuk inställning till livet. Själv kan jag ju knappast räknas som ung längre (även om det smickrar mig att många tror att jag är yngre än jag faktiskt är) och jag har väl även insett att det de facto är så. Men jag har en mor i livet och hon är lika gammal som nobelpristagaren i litteratur, Doris Lessing. Det är givetvis mycket som skiljer dom åt, även om min mor (som överlevt farsan med 20 år) levt ett liv som skulle kunna överföras till bra litteratur. Dock verkar dom båda ha kvar sin humor på gamla dagar och det måste vara en tillgång i denna ofta sorgesamma värld. Jag har länge klagat på min mamma för att hon låtit sin hörsel bli sämre och sämre utan att ha tagit steget att skaffa hjälpmedel för hörseln. Ja hon gjorde det vid ett tillfälle och gömde sedan undan hörapparaten i någon låda. Nu har hon i alla fall skaffat en tid för att prova ut nya hjälpmedel och då får hon vänta tre månader på det. "Och jag ska gå dit om jag lever då", försäkrade hon i telefon. "Ja, det är väl en förutsättning för att det ska vara lönt att gå dit", svarade jag och till min glädje skrattade hon gott åt det. Nu hoppas jag givetvis jag ska få svar på alla de där frågorna jag velat ställa under många år nu, men inte fått svar på eftersom morsans dåliga hörsel varit ett närmast oöverstigligt hinder. Jag vet ju att hon har mycket att berätta.
Ingen av oss bli yngre, den beska sanningen kan väl ingen invända mot. Men när man läser om vad som väntar när man blir gammal och grå, blir man ibland väldigt nerstämd. Det tycks som om man förväntas lämna allt man varit med om bakom sig och att man helt plötslig ska börja gilla dragspelsmusik (fast det finns ju coola dragspelare) och trista gamla slagdängor. Visst, det finns säkert folk som faktiskt gillar detta, men om man är uppväxt med Beatles och Stones och Dylan, inte fasen vill man lyssna på Calle Jularbo!? Nej, hamnar jag någonsin på hemmet hoppas jag få höra andra tongångar när vi ska radas upp för att bli underhållna. Hope I die before I get old, vad det ja!
