Rock’n’rollens räddare: Jim Jones Revue

Under den svenska proggeran fanns det ett band som hette Hela huset skakar.
I måndags skakade hela det hus i Köpenhamn som innehåller musikställena Lilla och Stora Vega i sina grundvalar under närmare ett par timmar.
I Lilla Vega spelade, för en skamligt liten publik (där jag, BV och några andra Malmöaficionados ingick), brittiska rock’n’rollsensationen The Jim Jones Revue.
Jag skriver Rock’n’roll, inte rock, för bandet bygger sin musik och sitt scenutspel på grundbultslegendarer som Little Richard och Jerry Lee Lewis och blandar med The Clash och lite annat i en stor bunke adrenalin.
Ur-rock’n’roll fast stadigt placerad i 2010-talet.
Och så spelar de högt och rör sig hela tiden fräckt, okorreograferat och självsäkert fram och tillbaka över scenen.
Hela konserten är en enda utdragen explosion där de fem på scenen ger allt de har.
Efteråt dök sedan bandets medlemmar upp nere i foajén där man sålde t-shirts och skivor och träffade sin publik.
Lika tuffa som de framstått som på scenen, lika ödmjuka, sympatiska och vänliga verkade de vara då, och uppriktigt glada över att vi gillade vad vi sett och hört (ja, jag skakade faktiskt hand med Jim Jones själv).
Har ni inte möjlighet att se bandet nu, så ta chansen när den kommer.
Och till dess kan ni gå in på Spotify och höra deras första och andra skiva.
Och de ska spelas högt, högt så att hela huset skakar

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Rock, Rock’n’roll, Köpenhamn, Vega, Lilla Vega, The Jim Jones Revue, Lillte Richard, Jerry Lee Lewis, The Clash

Dåligt pålästa nöjesjournalister är trist

Rockinstitutionen AC/DC har varit på Stockholms stadion och spelat, vad jag har förstått, ungefär samma gamla låtar som de länge spelat, inför en publik som inte gärna vill höra något annat än samma gamla låtar som AC/DC länge spelat.
Inget ont i det, gillar man AC/DC vill man väl höra hitsen och inte några experimentella jazzjam förmodar jag.
Men besöket av detta rockband i gigantklassen hade så när gått mig förbi, eftersom (även om jag hört och sett tillräckligt av bandet för att ett antal låtar ska ha fastnat någonstans i skallen) jag har mest ett akademiskt intresse av AC/DC.
Att de var i Stockholm upptäckte jag i ett par stort uppslagna artiklar i Expressen/KvP där nöjesjournalister som säger sig älska bandet skrev inför konserten på Stadion.
Kanske är jag petig, men namnet AC/DC kom inte från någon symaskin som det stod i kvällsblaskan. Namnet hittade systern på en dammsugare i familjen Youngs ägo (AC/DC = växelström/likström) och Bon Scott var inte bandets förste sångare (han hette Dave Evans).
Petigt kan tyckas, men det är i detaljerna man finner okunnigheten/slarvet och jag litar dåligt på journalister som inte håller ordning på detaljerna.
De borde studera Sylvie Simmons heltäckande artikel om AC/DC i juninumret av Mojo.
Där har de ett och annat att lära.
Och visst f-n var AC/DC bättre och fräschare när Bon Scott var sångare.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, AC/DC, Musikjournalister, Musikjournalistik, Kvällstidningar, Expressen, Kvällsposten, Mojo, Sylvie Simmons, Bon Scott

Grattis Bruce Springsteen 60 år i dag!

Jag har sagt det förr och jag kan säga det igen: ingen vet egentligen hur länge en gammal rockhjälte kan hålla på utan att tappa all glans.
I dag, den 23 september, fyller en av de riktigt stora i den klassen, Bruce Springsteen, 60 år. Jag antar att det är många som vill skicka honom en hälsning och jag stämmer gärna in även om han inte står främst i ledet bland mina hjältar.
Videon här ovan är från konserten med Bruce Springsteen & The E Street band på Stockholms Stadion den 5 juni i år. Då var jag där och det var kallt som satan i gatan, men den här låten, Youngstown, värmde mer än många av de lite uttjatade hitsen som många säkert kom för att höra.
Det är stadiumrock när den är bra och med ett glödande gitarrsolo av Neil Youngs gamle partner Nils Lofgren. Snyggt Nisse!

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Hjältar, Födelsedag 60 år, Bruce Springsteen, Stockholm, Stockholms Stadion, Nils Lofgren

Too old to rock´n´roll...

Någon gång måste väl även gamla rockers ur den första generationen bli för gamla för att ställa sig på scenen.
När Little Richard, The Architect of rock´n´roll, nu meddelar att han ställer in en planerad Europaturné i höst, handlar det knappast om divalater eller missbruksproblem utan först och främst om höftledsproblem.
Som om inte det vore nog, har det visst tillstött problem med det gamla rockarhjärtat också. Kanske inte på något sätt onaturligt när man som Little Richard uppnått 76 fyllda år.
Några som inte är riktigt lika gamla än, Rolling Stones, verkar att gå i Little Richards spår och hålla ut tills hälsan säger stopp. Själv lever jag nog hellre på minnena när det gäller de grabbarna/gubbarna.
Och här är en annan gammal stridshäst som fortsätter sin Never ending tour. Fast visst måste även den helt givet nå sitt slut någon gång.
För övrigt kanske man skulle sätta en slant på att Bob får Nobelpriset i litteratur i år. Det ger 150 gånger pengarna om det slår in.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, rock, little richard, ålder, hjärtproblem, sjukdom, missbruk, Rolling Stones, Bob Dylan, Nobelpriset

Sluta upp med larvet, snälla kinesiska ledare

I dag är det slut-OS-at i Peking och det är dags för en, förmodligen pampig, avslutningscermoni. Och diskussionen om huvida det var rätt att låta Peking arrangera OS, och om det har lättat på de kinesiska ledarnas hårda grepp om sitt folk, eller förvärrat det, lär gå vidare.
En sak är i alla fall säker: de kinesiska ledarna fortsätter att göra sig och sitt land till åtlöje genom en prydhet som man trodde tillhörde en förgången tid.
Nu tar det sig uttryck i att man ska censurera bort en textrad när Jimmy Page och Leona Lewis ska spela Led Zeppelins gamla lite småslippriga Whole Lotta Love vid avslutningscermonin i OS-stadion, Fågelboet kallad.
Raden som får kineserna att rodna är "I´m gonna give You every inch of my love".
Ja, herre je, att en gammal rockklassiker (med minst halva texten stulen från gamla blueslåtar) kan uppröra så.
Vad hade då hänt om 64-årige ungdomsförföraren Jimmy Page velat spela Led Zeppelins The Lemon Song?
Där går texten:
"Squeeze me, babe, 'til the juice runs down my leg
Squeeze me, baby, 'til the juice runs down my leg
The way you squeeze my lemon
I'm gonna fall right outta bed..."

Jah Hollis

PS. Tidigare har gubbarna i Rolling Stones drabbats av den kinesiska förhandscensuren. När de spelade i Shanghai för några år sedan fick de av moraliska skäl ändra några rader i några av de klassiska Stoneslåtarna för att inte sprida fördärv bland ungdomen. Förvisso fick Stones ändra texten i sin Let´s Spend The Night Together när den var ny för cirka 40 år sedan och skulle framföras i amerikansk tv. Let´s Spend Some Time Together fick det bli då. DS.

Andra bloggar om: musik, OS, Kina, prydhet, led zeppelin, leona lewis, Whole lotta love, The Lemon song, blues, Jimmy Page

Grattis Mick Jagger, 65 år i dag

Ja, det är ingen tvekan om att mina gamla idoler håller på att bli till åren nu. I dag, den 26 juli, fyller Rolling Stones sångare Mick Jagger 65 år och det är väl bara att gratulera till det och till att han faktiskt tagit sig dit.
Å andra sidan är han nog den i Stones som först insåg att det gällde att ta vara på sig om man inte skulle sälla sig till den skara rockmusiker (däribland gamle Stonesmedlemmen Brian Jones) som gick en för tidig död till mötes.
Och för att vara 65 år håller han ju fortfarande ett betydligt högre tempo än sina generationskamrater.
Hans bandkompis och låtskrivarpartner, Keith Richards, har väl ännu inte insett det. Men "Det mänskliga riffet" tycks vara ett undantag som lyckats leva efter principen "Live fast - die old!" och även han blir 65 senare i år.
Noteras kan för övrigt att Stones gamle basist Bill Wyman blir 72 år i höst.
Men hur som helst: Grattis Mick, från en som föll för din musik och din stil för länge, länge sedan.
Jag har haft mycket roligt tillsammans med dig och dina kompisar i Rolling Stones.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, rolling stones, mick jagger, keith richards, bill wyman, brian jones, rock, rockmusik, pensionär, födelsedag

Bo Diddleys fyrkantiga gura har tystnat

Ännu en av de riktigt stora från rock´n´rollens barndom har gått till de sälla jaktmarkerna. En av de verkliga stilbildarna, en som många försökt efterlikna, men som aldrig någon någonsin lyckats med att ta efter fullt ut.
Bo Diddley, mannen med en fyrkantig rytmbox till gitarr och med alla sångerna om sig själv, har spelat färdigt.
Han dog den 2 juni, 79 år gammal.
Men, som det verkligen är befogat att säga nu, hans musik och hans minne lever vidare.
Från Stones till The Clash och vidare har Bo Diddley varit en stor inspiratör främst när det gäller musiken, men kolla gärna in fotarbetet i videon ovan. Många vita fötter har försökt att dansa fram över scenen på det självklara viset.
Det är inte så mycket att tillägga. De gamla hjältarna dör en efter en, men vad hade musiken i dag varit utan dem? Inte musik som vi känner den i alla fall.
Jag har sett Bo Diddley en gång live på scen, och det är en konsert jag är tacksam att jag gick på.

"I walk 47 miles of barbed wire,
I use a cobra-snake for a necktie,
I got a brand new house on the roadside.
made from rattlesnake hide...
...who do you love?"

Who do You love? Bo Diddley

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, rock, rock´n´roll, bo diddley, rolling stones, the clash, stilbildare, gitarr

Elake Ike Turner har ställt sin gura att vila

Läste på jobbet att en av alla dem som säger sig uppfunnit rock´n´rollen, Ike Turner, har dött 76 år gammal. Det känns lite sorgset, speciellt som jag såg honom i rätt god form här i Malmö för bara ett drygt halvår sedan.
Och detta säger jag trots att Ike är en av musikhistoriens stora elakingar; det är väl dokumenterat att han misshandlade sin fru och artistpartner Tina Turner.
Svinaktigt gjort, ingen tvekan om det. Ändå kan man inte förneka att han var en stor musiker och att han faktiskt skrev Rocket 88.
Det är en av de där låtarna som kanske kan vara den allra första riktiga rock´n´rollåten. Och Ike Turner kan därmed vara rock´n´rollens uppfinnare.
Tillsammans med Tina gjorde han också fantastiskt sexig och epokgörande musik. Den som inte hört River Deep Mountain High har något att se fram emot.
Jag är i alla fall glad att gick till KB på valborgsmässoafton i år och kollade Ike och hans sista band.
Även om han var gammal och lite stel, så höll han stilen och satte sin musikerära på att bjuda oss på en show. Det är inte det sämsta, Ike.
God bless You!
Dina fel till trots.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, rock´n´roll, ike turner, tina turner, soul, kvinnomisshandel, KB, Malmö

Den störste rockmusikern - all time?

Ovillig som jag är att gå och lägga mig utan att förmedla ett positivt blogginlägg till omvärlden gräver jag mig djupt ner i musikens värld. Och vad hittar man där om inte den kanske störste rockikonen vi någonsin haft.
Otaliga är de musiker och sångare, ta bara Prince och The Beatles, som lärt sig en hel del tricks av Little Richard. Jimi Hendrix spelade en tid gitarr i hans kompband och det gav onekligen Hendrix en hel del inspiration.
Den här låten är hämtad från en konsert i England, och det känns som om det är precis innan Beatles skulle vända upp och ner på världen. Bandet som kompar, Sounds Incorporated, går inte av för hackor och de hade faktiskt en anknytning till Beatles.
Deras manager hette nämligen Brian Epstein, mannen som upptäckte The Beatles.
Min gode vän PF (alias CK) såg en gång Little Richard stiga ur en lyxig kärra på Lilla Torg i Malmö och kolla in omvärlden en stund.
Det, om något, avundas jag PF.

Jah Hollis

Detta band missar ni på egen risk!

Ibland gör man fantastiska upptäckter på Youtube. Kanske inte borde säga det, men detta fantastiska band hittade jag av en slump när jag var och kollade efter videor med, rodnaden faller över mitt ansikte, holländska symfonirockarna Focus.
I en kommentar till en av deras videor stod det:
"Akkerman is crap.The only masterguitar player in the Netherlands is Andy Tielman of the Tielmanbrothers!"

Så jag kollade givetvis bröderna Tielman och hittade detta holländska ur-rockband. De var så mycket före sin tid att de skulle gjort succé i stort sett var de än hade spelat idag.
Det verkar som vartenda rockband som existerat sedan 1959 har lånat i alla fall minst en detalj av The Tielman Brothers.

Jah Hollis