I dag är det den 8 mars och därmed är det också Internationella kvinnodagen som till att börja med firades för att uppmärksamma den politiska kampen för kvinnors rättigheter och främst då rösträtten. En del, främst partier på högerkanten, en del av dem långt ute, tyckte naturligtvis inte att någon sådan dag behövdes och dom tankarna tycks leva kvar i de politiska kretsarna. Det är inte för inte som den politik som högerpartierna för kallas konservativ, även om man skaffat sig nya namn och tror att man företräder arbetarna. Visst, det finns andra som ifrågasätter Internationella kvinnodagen, men jag tycker den behövs och att den bör stämma till eftertanke även alla övriga dagar på året. Den unga, allvarliga tjejen här ovan är min mamma, 13 år, nykonfirmerad, uppklädd, på väg att bli vuxen och förevigad av fotografen. Ett fotografi ville hennes föräldrar kosta på henne, men sedan hade de (morfar var varvsarbetare och mormor var hemma och tog hand om hushållet och en hel binge ungar) inte råd att låta henne läsa vidare efter folkskolan. Hon fick ta sitt första arbete när hon var 15 år och sedan jobbade hon upp sig undan för undan och fortsatte till hon fick en välförtjänt pension. Nu är hon 91 år fyllda, ett stycke levande kvinnohistoria som alltid utnyttjat sin rätt att rösta. Något att tänka på i dag, den 8 mars. Nu när högerpartierna skrävlar om hur duktiga de är.
Den 4 oktober har passerat och inte så mycket som en enda kanelbulle blev det för min del (fast på jobbet skulle det visst bjudas på kanelbullar – när jag är ledig efter den hårda söndagen). Inte heller har jag visat något större engagemang för djurens sak, även om jag fixade till lite kvällsmat utan något kött i, helt klart vegetariskt. Djur och kanelbullar firas alltså på samma dag, något en del finner märkligt. Själv tycker jag inte det finns några motsatser i det, även om jag, som sagt, firade vare sig det ena eller det andra. En som kunde fira denna dag är Sydsvenskans omhuldade och hyllade stjärnreporter Niklas Orrenius som fick ett mediepris av den marknadsliberala tankesmedjan Timbro denna måndag. Detta bland annat för artiklar om Sverigedemokraterna som, enligt Timbro, "har gjort Skåne till en attraktivare plats". Orrenius artiklar allså, inte Sverigedemokraterna. En ganska krystad motivering om ni frågar mig och ett tveksamt pris med tanke på vilken anknytning Timbro har till den regerande högern och till det svenska näringslivet. Niklas Orrenius tycker själv inte att det påverkar honom och hans trovärdighet som reporter eftersom det inte är "ett politiskt pris". Så Timbro, som växt fram ur Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och som talar sig varma för privatiseringar och annat som är populärt inom högern, sysslar inte med politik då? SAF fick ju en gång i tiden direktörerna att ge sig ut på gatorna och demonstrera mot löntagarfonder. Och det skedde ju just den 4 oktober (och kallades 4 oktoberrörelsen), så datumet då priset delades ut är nog inte valt av en slump.
Det finns inget försvar för att med våld ge sig på någon medmänniska vare sig det handlar om politiker på yttersta högerkanten/vänsterkanten och deras närstående eller några människor i största allmänhet. Undantaget är om man gör det för att försvara en människa som blir överfallen av någon. Att försvara sig själv och sina medmänniskor i nödsituationer är givetvis befogat även om det kräver våld. Så var det sagt. I spåren efter överfallet på Sverigedemokraternas pressekreterare och hans flickvän, och domen mot tre av de misstänkta för överfallet, diskuteras det nu våld från höger- respektive vänsterextremister. På Svenska Dagbladets webb skriver en Ola Mårtensson ett klichéfyllt inlägg om saken på ledarplats. Han har rätt i mycket, men det blir svårt att ta honom på allvar när han till exempel kallar folk på vänsterkanten för "rödskägg": för eftersom det var tre unga kvinnor som dömdes för överfallet får man väl anta att det då var Skäggiga damen och hennes systrar det handlade om. Sedan kan man ju undra hur mycket vapen det krävs för att man ska säga att det var vapen en masse? Som sagt, inget försvar för extremister och överfall på folk. Men kanske ska man passa sig för att dra ett löjets skimmer över debatten.
Upprördheten är stor över att minister Sven Otto Littorin är med i en pojkklubb för vuxna. Ah, men kom igen, vad hade ni väntat av dom här moderatgubbarna och deras stöttepelare i Alliansen? Frihet, jämlikhet och broder/systerskap? Tydligen lyckades dom slå blå dunster i fler ögon än jag trodde. Moderaterna är ju ett gammalt högerparti, det är inte något nytt arbetarparti eller någon jämlikhetsparti. Hade de fått regera i Sverige sedan de blev en kraft att räkna med, är det tveksamt om vi hade haft rösträtt för kvinnor i det här landet. Men nu har ju de svenska väljarna röstat fram den valpögde Reinfeldt och hans mannar tilll makten. Vill man ha andra som styr får man rösta bort dom 2010. Ever get a feeling you´ve been cheated?
