Grattis på 69-årsdagen, Keith Richards!

Ja, i dag, den 18 december, fyller allas vår gitarrhjälte, Det vandrande gitarriffet, mannen som är rock'n'roll personifierad – Keith Richards – 69 år.
Vem hade trott detta någon gång i början, mitten av 1970-talet då Keef hade låga odds på att bli nästa stora namn i rockvärlden att duka under.
Men han har tagit sig igenom bland annat en närmast dödlig elektrisk chock på scen, bilolyckor, slagit i skallen efter ett fall från ett träd, knäckt revben i ett fall från en trappstege i sitt bibliotek och inte minst ett ohämmat bruk av heroin och otaliga andra droger och därtill intag av kopiösa mängder av alkoholhaltiga drycker.
Han har levt ett liv som man kanske skulle kunna använda som ett avskräckande exempel när man ska försöka leda in unga på den rätta vägen.
Men så är det ju det där som ställer en hel del på ände: Han verkar ju ha haft rätt kul, skrivit massor av klassiska rocklåtar, spelat inför miljoner och åter miljoner jublande fans, lyckats hålla ihop ett familjeliv och inte minst – han har överlevt alltihop och lever fortfarande, när han blir 69 år, ett rock'n'roll-liv.
Och han verkar fortfarande älska musiken och människorna.
Det är bara att säga Grattis Keith!

Jah Hollis

PS. Nils Lofgren, som bland annat spelar med Bruce Springsteen, var en gång så oroad för sin hjältes livsstil att han skrev låten Keith Don't Go som en bön. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Rock, Rock'n'roll, Keith Richards, Rolling Stones, Födelsedag, Heroin, Alkohol, Hälsa, Nils Lofgren, Musik, Livet

Två saker som gör en bra semester är avklarade

Jag har varit borta från bloggandet några dagar eftersom jag varit och hälsat på min gamla mamma i Småland dessa dagar.
Den här gången blev det ett kort och intensivt besök (för kort, tycker morsan så klart).
Var mycket hemma hos min inte längre så rörliga och allt sämre hörande, men klartänkta, mamma.
Det blev bara en kvällsutflykt då jag var hemma hos en gammal kompis, tog några öl och kollade MFF så när fixa det i returmötet mot Dinamo Zagreb, och så avslutade med Chuck Berry-dokumentären Hail! Hail! Rock’n’Roll på dvd.
Scenerna när bandet repeterar inför Chuck Berrys 60-årskonsert (mitten av 80-talet) och kapellmästare Keith Richards och Chuck Berry ständigt är i luven på varandra om hur de klassiska låtarna ska spelas, är obetalbara.
Två saker som gör, i alla fall för mig, semestern mer fulländad hann jag i alla fall med.
Jag var och badade i havet, för första gången i år, i en av vikarna på badplatsen Gunnarsö.
Och på vägen genom ett skogsparti, ner mot klipporna och vattnet, hittade jag en kantarell.
Det är den enda sorts svamp jag garanterat vågar plocka (och då ska det vara att jag ramlar över sådana mest av en slump) och denna ensamma stackare hamnade i stekpannan.
Inte mycket att sätta tänderna i, men väldigt välsmakande.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, Semster, Augusti, Bad. Oskarshamn, Östersjön, MFF, Dinamo Zagreb, Keith Richards, Chuck Berry, Kantareller, Svamp, Öl

Semesterkänslan smyger sig så sakta på

Det har gått över till den 3 augusti 2011 och det är den andra veckan på årets semester för min del.
Första veckan gick som vanligt åt till att känna att jag faktiskt var ledig och därtill lite lössläppt öldrickande och spelande på hästar i goda vänners lag.
I kväll har jag avslutat en bok jag hållit på med ett tag: Keith Richards självbiografi Livet.
Jag får allt svårare och svårare att läsa böcker, även om jag tillbringar en hel del tid på tåg till och från jobbet och teoretiskt borde hinna med mycket läsande.
Men nu hade jag tid att i lugn och ro avsluta berättelsen om ”The Human Riff” i hans egna ord.
Det är en bok jag kan rekommendera för den som vill ha lite insikt i en kultur som påverkat i alla fall mig väldigt mycket.
Men hade jag vetat att översättningen skulle vara lite hastverksaktig, så hade jag nog valt att läsa boken på det engelska originalspråket (”Life”).
Nåja, nu smyger sig semesterkänslan på allt mer och mer: onsdag ska jag få träffa min lillebrors flicka, och för första gången även hennes nu drygt ett år gamle pojke.
Och senare denna onsdag blir det MFF:s returmöte med Glasgow Rangers i kvalet till Champions League(svårstavat ord)-kval på nya stadion.
Musikaliska äventyr väntar också denna hett efterlängtade period av frihet och jag kommer givetvis att berätta på bloggen vad det är jag varit med om.
Framemot slutet av månaden, kan jag berätta redan nu, ska jag kolla in Arcade Fire på Ballerup Super Arena på den danska sidan av sundet (namnet på stället är bara så super-superdanskt).
Och mitt i alltihop ska jag åka upp till Småland några dagar och hälsa på morsan.
Det är ett måste.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Ledighet, Sommar, Semester, MFF, Glasgow Rangers, Champions League, Musik, Frihet, Arcade Fire, Ballerup Super Arena, Småland

Att Keith Richards orkar att bry sig

Normalt säger väl en stor majoritet av artister och skådisar att de inte bryr sig om tidningarnas och andra recensioner av det de åstadkommer på scen. Men frågan är om det inte är en sanning med modifikation.
Till och med en i alla hänseenden luttrad man som Keith Richards i Rolling Stones erkänner nu att han kollar recensionerna. Han har gått ut officiellt och gett Expressen och Aftonbladet på moppo för att de skrivit ner Stones konserter på Ullevi nu i sommar.
På Aftonbladet verkar man stolta över att Keith Richards över huvud taget kommenterat deras recension, men antyder i nästa andetag att det kanske inte är Keith Richards själv som tycker till utan att det är Stones svenska bokningsbolag som gjort en kupp.
Visst, det är svårt att faktiskt tro att Keith Richards alls skulle bry sig om vad två svenska tidningar skrivit om en enda konsert på deras världsturné.
Men vem som än hittat på detta är i alla fall en sak klar: Det är vanskilgt att lita på vad som står i vissa tidningars recensioner, speciellt kvällstidningarnas som ska skrivas snabbt som bara den, helst innan konserten är över.
Och de här betygen i form av getingar och plustecken verkar ju ofta vara lika mycket ett betyg på recensenternas dagsform som på artisternas.

Jah Hollis