Reg Presley lämnade scenen i veckan

En av rockvärldens stora män vid namn Presley, Reg, som var sångare i brittiska bandet Troggs avled i veckan som gick, 71 år gammal.
Troggs stora hit var Wild Thing, skriven  av Chip Taylor, men för alltid förknippad med Presley och hans band och deras version som kom 1967 (även om en radda storheter med Jimi Hendrix i spetsen, och en miljon coverband, gjort egna versioner av låten).
Troggs hade förvisso flera hitlåtar, men ingen i klass med Wild Thing.
Reg Presleys största framgång som låtskrivare fick han när Wet Wet Wet fick en världssuccé med hans Love is All Around.
På äldre dagar fick Reg Presley andra intressen än popmusik: Flygande tefat och utomjordiska varelser, alkemi och mystiska cirklar i sädesfält.
Filmen här ovan tycker jag ser ut som om den vore inspelad i Stockholms tunnelbana. Själv såg jag The Troggs live en gång i Hultsfreds Folkets park.
Och solot i låten: Ja det spelas på okarina.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Pop, Rock, The Troggs, Troggs, Reg Presley, Wild Thing, Jimi Hendrix, Stockholm, Hultsfred, Okarina

Grattis på 69-årsdagen, Keith Richards!

Ja, i dag, den 18 december, fyller allas vår gitarrhjälte, Det vandrande gitarriffet, mannen som är rock'n'roll personifierad – Keith Richards – 69 år.
Vem hade trott detta någon gång i början, mitten av 1970-talet då Keef hade låga odds på att bli nästa stora namn i rockvärlden att duka under.
Men han har tagit sig igenom bland annat en närmast dödlig elektrisk chock på scen, bilolyckor, slagit i skallen efter ett fall från ett träd, knäckt revben i ett fall från en trappstege i sitt bibliotek och inte minst ett ohämmat bruk av heroin och otaliga andra droger och därtill intag av kopiösa mängder av alkoholhaltiga drycker.
Han har levt ett liv som man kanske skulle kunna använda som ett avskräckande exempel när man ska försöka leda in unga på den rätta vägen.
Men så är det ju det där som ställer en hel del på ände: Han verkar ju ha haft rätt kul, skrivit massor av klassiska rocklåtar, spelat inför miljoner och åter miljoner jublande fans, lyckats hålla ihop ett familjeliv och inte minst – han har överlevt alltihop och lever fortfarande, när han blir 69 år, ett rock'n'roll-liv.
Och han verkar fortfarande älska musiken och människorna.
Det är bara att säga Grattis Keith!

Jah Hollis

PS. Nils Lofgren, som bland annat spelar med Bruce Springsteen, var en gång så oroad för sin hjältes livsstil att han skrev låten Keith Don't Go som en bön. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Rock, Rock'n'roll, Keith Richards, Rolling Stones, Födelsedag, Heroin, Alkohol, Hälsa, Nils Lofgren, Musik, Livet

50 år i dag sedan Stones första spelning

I år är det 50 år sedan rockgruppernas rockgrupp, The Rolling Stones, bildades och i dag, den 12 juli är det exakt 50 år sedan bandet gjorde sin första spelning.

De kallade sig då Rollin’ Stones och vare sig Bill Wyman eller Charlie Watts var ännu med i bandet.

Repertoaren som de som förband på The Marquee i London bjöd på bestod enbart av blues- och rocklåtar av svarta amerikanska musiker, ett stort antal av dem av Jimmy Reed.

Det var exotiskt och fräsch då och många av låtarna bandet spelade skulle sedan bli standards bland de brittiska band som växte fram i Stones spår. Detta i sin tur väckte nytt intresse för en amerikansk musikform som levde ett liv i skuggan av smörig vit schlagermusik.

Berättelsen om The Rolling Stones är väl allmänt känd numera och det tillhör allmänbildningen att någon gång ha sett Stones. Själv har jag, från 1970 och så här långt sett dem ett flertal gånger.

Dock missade jag det ur-Stones vars odiskutable ledare var Brian Jones, denne lille (ungefär samma längd som jag) man som alldeles för tidigt tappade greppet både om musiken och livet.

Här finns i alla fall lite intressant material att kolla in en sådan här märkesdag, eller kanske vilken dag som:

http://www.mojo4music.com/blog/2012/07/brian_jones_the_rolling_stones.html

http://www.rollingstones.com/

http://blogg.sydsvenskan.se/grafikdesken/2012/07/12/50-ar-sedan-idag/

”If you don’t know the blues ... there’s no point in picking up the guitar and playing rock and roll or any other form of popular music.”

Keith Richards.

Jah Hollis (på lånad dator) 

Jason & The Scorchers tände S:t Gertrud

Jason & The Scorchers trivs med att få spela i Malmö ...

... och de har en publik som aldrig för sitt liv skulle missa en konsert med bandet.

Malmötrummisen Pontus Snibb ingår numera i Jason & The Scorchers.

Cowboyhattarna dyker alltid upp när det är kvalitetscountry i Malmö. Och en och annan Blues Brother.

Ibland hamnar man på konserter där man inte riktigt vet vad man har att vänta: en livlös föreställning eller en spelning som lyfter mot höjderna.
Lite så kändes det när jag i torsdags cyklade mot kulturkvarteret S:t Gertrud i Malmö för att träffa en gammal kollega från min förra arbetsplats och för att kolla in Jason & The Scorchers.
Det var andra året i rad som det här amerikanska country/punk/rock-bandet spelade på en av de Doktor Rock-arrangerade konsertena i kvarteret. Men förra året sammanföll den med att jag var på Malmö arena och såg Leonard Cohen.
Min tidigare erfarenhet av bandet, som en gång slog igenom med en rasande version av Bob Dylans Absolutely Sweet Marie, var en konsert på KB. Den var i och för sig något speciellt, med en akrobatisk uppvisning av sångaren Jason Ringenberg som i ett pantersprång, mitt under en låt, kastade sig från scenen upp på stora bardisken på KB.
Det var länge sedan och nu har bandet återupplivats med Malmökillen Pontus Snibb som fast medlem bakom trummorna ("Väldigt exotiskt att introducera honom på konserter i USA. All the way from Malmö, Sweden”, förklarade Jason).
Kort sagt blev det en kanonkonsert med en entusiastisk publik (med lokala kändisar som Nisse Hellberg) och många gamla vänner och bekanta som dök upp.
Det var familjärt och nära (bandet stod på en plätt mitt ute bland publiken på innergården och Jason framhöll ofta sitt speciella förhållande till Malmö) samtidigt som det svängde något enormt och tände hela publiken.
En kanonkväll, en sådan där kväll då man trivs så man egentligen inte vill gå hem, inte vill att det ska sluta. Men då man ändå känner sig upplyft till en högre höjd när man tar cykeln hem igen.
Det var kort och gott en strålande afton på många sätt och vis.
I kväll, lördag spelar bandet på L’Orient i Linköping och på Söndag på Akkurat i Stockholm.
Missa inte att kolla in ett gäng musiker i den högre divisionen, bland annat gitarristen Warner E Hodges; Jimmy Page, Steve Jones och Chet Atkins i en och samma person.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Rock, Country, Punk, Jason & The Scorchers, Malmö, S:t Gertrud, Doktor Rock

Patti Smith en bra Polarpris-mottagare

Man kan väl knappast påstå att det är samma hallå när Polarprisvinnarna avslöjas som när litteraturpristagaren i litteratur ska tillkännages.
Ändå finns de väl de som tycker att Polarpriset är något slags Nobelpris i modern musik.
Jag vet att det finns en och annan som tycker att priset bara går till artister som kommit rätt mycket till åren, men det är ju en del av det hela.
Det vore ju löjligt att ge Polarpriset till Lady Gaga eller Timbuktu, hur bra man än kan gilla dessa båda. Nej, det handlar ju om att man ska ha varit en musikalisk inspiration under en lång tid (har jag fått för mig i alla fall).
Så nog är det rätt att man nu ger priset till Patti Smith (om den andra vinnaren, Kronoskvartetten vet jag i stort sett nada, men det är säkert ett bra val det med) fast hon närmar sig 65 år.
Patti Smith har länge varit och är fortfarande en musikalisk förebild för väldigt många, inte minst kvinnliga musiker.
Men frågan är om hon rent musikaliskt toppat debutskivan Horses som kom 1975 och inte minst krattade ordentligt i manegen för den kommande punken.
Så även om Patti Smith aldrig handlat om kvantitet, så nog handlar det fortfarande om kvalitet (hon spelar fortfarande in och ger ut musik).
En rockartist väl värd detta pris.
Video två ovan är The Waterboys hyllning till just Patti Smith, A Girl Called Johnny.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Polarpriset, Patti Smith, Kronoskvartetten, Nobelpriset, Punk, Waterboys, Gloria, Van Morrison

Eldkvarn har samlat sig på en ny platta

Kanhända har det lite att göra med det nyvaknade intresset för Plura Jonsson som person, men Eldkvarn, ett av Sveriges genom tiderna slitstarkaste rockband, har precis kommit ut med en riktigt bra samlingsplatta.
Omslaget pryds givetvis av en barbröstad Plura (ja ni har väl sett matlagningsprogrammet) och plattan, som självsäkert heter Stans bästa band, kickstartar med Pojkar, Pojkar, Pojkar.
En lite mognare (mattare) version finns på videon här ovan och när Plura säger att bandets skivor före Pojkar, Pojkar, Pojkar gick obemärkt förbi stämmer det inte riktigt; jag har i alla fall haft ett par av dom i min ägo.
Jag har följt Eldkvarn till och från genom åren, på på skiva och på scen, och jag kan bara konstatera att deras musikproduktion håller en genomgående hög standard.
Kolla in själva: plattan finns på Spotify.
Nej nu är det snart dags för veckans quiz på Pickwick.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Eldkvarn, Plura, Plura Jonsson, Samlingsskiva, Mauros och Pluras kök, Spotify, Quiz, Pickwick

Bye, bye till Drive-By Truckers på KB

På torsdag har jag sett till att jag är ledig från jobbet.
Jag skulle gå på en konsert jag länge sett fram emot och som jag köpte biljetter till för månader sedan.
Amerikanska sydstatsrockarna Drive-By Truckers skulle spela på KB här i Malmö, en händelse jag definitivt inte ville gå miste om. Men nu gör jag det i alla fall.
I eftermiddags kom det trista beskedet att bandet, på grund av sjukdom, tvingats ställa in sina spelningar i Sverige, inklusive då den i Malmö.
Det är bara att hoppas att de kommer tillbaka hit och gör ett nytt försök.
Och jag får vänta med att se Shonna Tucker i verkligheten till dess.
Suck!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Rock, Soul, Drive-By Truckers, KB, Kulturbolaget, Malmö, Inställt, Besvikelse, Konsert, Shonna Tucker

Kommer jag någonsin att få se Top Topham?

The Yardbirds var ett brittiskt band som stod högt i kurs hos mig och mina kompisar när jag var ung och började greppa det där med musik.
De spelade sin brittiska variant av blues och det som då var rhythm and blues (långt ifrån det man i dag kallar r´n´b) och konkurrerade med band som Rolling Stones.
Yardbirds var en plantskola för en radda sologitarrister som skulle komma att bli arketypiska rockgitarrister och närmast förgudligade av sina miljoner fans och lärjungar.
Först ut var Eric Clapton (som till och med kallades God i en klassisk graffiti i London). När han tyckte Yardbirds började spela för mycket pop hoppade han av och ersattes av Jeff Beck som sedan fick sällskap av Jimmy Page som till slut gjorde om bandet till Led Zeppelin (även om några originalmedlemmar i Yardbirds spelade vidare lite i skymundan under namnet Yardbirds).
Det där vet ju alla som kan sin rockhistoria, men hur många vet att Eric Clapton hade en föregångare i Yardbirds? Anthony "Top" Topham.
Saken är den att jag i och med Stockholmsbesöket i början av veckan kunde pricka av den tredje av de stora Yardbirdsgitarristerna.
I och med att jag såg Jeff Beck och hans band i Solnahallen, har jag nu sett alla tre live i olika konstellationer.
Frågan är nu om jag någonsin kommer att få se Top Topham i aktion?
Och konserten i Solnahallen då?
Jo, det var fyra mästerliga musiker (en av dom givetvis 66-årige Jeff Beck själv) och otrendig musik i en blandning man i teorin inte trodde skulle fungera.
Men inte desto mindre en rätt fantastisk upplevelse.

Jah Hollis

PS: Jag vet att mina båda bilder från konserten inte är några mästerverk. Men det var inte någon fotovänlig miljö och några av de inhyrda vakterna/värdarna i Solnahallen gjorde diverse otidsenliga försök att stoppa folk från att fota och filma det som hände på scenen. Filminspelningen nederst måste ändå vara gjord några platser från där vi satt. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Rock, Rhythm and blues, Yardbirds, Eric Clapton, Jimmy Page, Jeff Beck, Stockholm, Solnahallen, Rhonda Smith, Gud

Lite livsfilosofi från en bardisk

Jag var på Kulturbolaget, alltså musikstället KB, i Malmö på torsdagskvällen.
Jag hade biljetter till konserten med The Gaslight Anthem och hade först problemet att bli av med den extrabiljett jag hade köpt i förköp och som sedan ingen annan kunde utnyttja.
Jag lyckades sälja biljetten till en kille som skulle gå men som inte köpt förköp och så stegade jag in och satte mig vid bardisken medan inte mindre än två förband värmde upp inför huvudattraktionen från New Jersey, USA.
Med en Guinness som sällskap (och en väldig massa människor runtomkring mig) fick jag tid att filosofera lite där vid bardisken.
• Jag kom fram till att jag inte är rätt man att skicka upp när det blir tie break i quizet på Pickwick. I onsdags var vi ett av tre lag som hade samma vinnarpoäng och därmed skulle vinnaren utses med hjälp av minst en extrafråga. Mina lagkamrater blånekade att ta hand om tie breaket och jag fick offra mig. Precis som förra gången gick det åt skogen, en från de övriga lagen hann svara rätt innan jag fick chansen.
• Publiken på konserter har ofta slående likheter med de artister de gillar och går för att se live. Inslaget av kepsar (gubbmodeller och basebollvarianter) och hattar samt tatueringar modell mer omfattande (både på män och kvinnor) var mycket påfallande den här kvällen.
• Egentligen behövs det inte några Facebookgrupper och Vi älskar Malmö-kampanjer för att visa att man gillar Malmö. Bästa sättet att visa att man gillar stan är att använda sig av dess möjligheter, att till exempel gå på konserter på KB eller på quiz på Pickwick. Ju fler vi är som är ute på stan, desto sämre möjligheter har de mörka krafterna att ta plats.
• När jag klivit upp från platsen i baren för att kolla Gaslight Anthem fick jag åter klart för mig att den rökdoft som förr fyllde rockklubbar och pubar ersatts av mer mänskliga dofter. Under extranumren var det någon som (i extas?) en bit framför mig släppte en brakare i den högre skolan. Inte för att jag vill ha tobaksröken tillbaka, men folk som helt ogenerat släpper väder bland folk i offentliga lokaler är sannerligen inte att leka med heller.
Ja, och hur var då konserten, alltså huvudattraktionen?
Jo, det var rockmusik av gammal gott märke, väl framförd av ett tajt och välspelande band (som har en del riktigt bra låtar på repertoaren).
Lite som en blandning av Bruce Springsteen (som de räknar in bland sina fans och vänner) och The Clash.
Det räcker långt för mig.
De spelar i Göteborg i dag, fredag och i Stockholm på söndag.
Ta chansen att bli på gott humör av ett ungt och energifyllt amerikanskt band.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Filosofi, Bar, Bardisk, Guinness, KB, Kulturbolaget, Quiz, Malmö, Rock, The Gaslight Anthem, Dofter, Facebook

Tuli Kupferberg i Fugs är död

När jag var ung fanns det Beatles, Stones och Bob Dylan. Sedan kom Mothers, Hendrix, Doors och Jefferson Airplane.
Men djärvast var ändå The Fugs från New Yorks Lower East Side. De var inte speciellt bra på att vare sig sjunga eller spela, men som de gjorde det!
Alla som vaknade upp till punken 10–15 år efter Fugs känner igen det: det viktigaste är inte hur man gör det, det viktigaste är att man gör det, bra eller mindre bra spelar egentligen ingen roll.
När jag började spela i band var Fugs en av de viktigaste influenserna och jag tror att många inspirerades av dem.
Nu har Tuli Kupferberg som var med och bildade Fugs 1964 och som skrev texter som ofta var lysande politiska satirer (likväl som de kunde uppmana till hedonism) gått bort efter att ha drabbats av stroke tidigare.
Jag återkommer med stor säkerhet i ämnet, men tills vidare kan ni läsa här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Underground, Fugs, The Fugs, New York, Politik, Texter, Tuli Kupferberg

I dag startar Sweden Rock 2010 i Norje

Jag vet inte om det stämmer, men det sägs att Sweden Rock, festivalen i lilla Norje där man sätter fokus på gamla hårdrockartister av mer eller mindre känt märke, är Sveriges publikmässigt största musikfestival nu.
Jag har själv aldrig besökt Sweden Rock, inte för att jag inte skulle gilla musiken där, men jag har med åren blivit rätt mätt på de där stora tillställningarna med massor av band man ändå inte hinner ta in och massor av folk att trängas med vad man än ska göra.
Ändå undgår jag inte att fascineras av en del av de artister som Sweden Rock lyckas locka fram ur gömmorna, en del man trodde kanske var borta för gott (på ett eller annat vis).
Visst är det till en stor del nostalgi, men hårdrockare är ett segt släkte och många av de stora banden fortsätter spela upp i pensionsåldern.
Själv har jag genom åren varit lite sugen på att kolla gamla sydstatsrockare som Outlaws och Lynyrd Skynyrd och jag har en arbetskollega som trängdes med en miljon svettiga hårdrockare för att kolla in amerikanska progrockarna Kansas.
I morgon, torsdag, spelar tyska krautrocklegendarerna Amon Düül II, ett av mina favoritband alla kategorier (kolla bara in låten Wolf City från 1972 här ovan).
Hade det inte varit för att jag sett bandet redan under deras storhetstid, så vete tusan om jag inte lagt en dryg tusing för att krångla mig upp till Norje för att se dem nu.
Fascinerande är också att på fredag kan man se brittiska Chicken Shack, överlevare från den brittiska vita bluesvågen i slutet av 1960-talet ledda av Stan Webb och som, när Christine Perfect/McVie sjöng med dem, fick sin enda singelhit i England.
Christine McVie gick för övrigt senare vidare till ombildade Fleetwood Mac, tjänade ett antal miljoner, levde i sus och dus, och drog sig tillbaka innan det bandet började göra come back-turnéer.
Fast jag tror inte vi någonsin lär få se detta Fleetwood Mac på Sweden Rock.
Men Stan Webb trivs nog där.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Hårdrock Metal, Sweden Rock, Festivaler, Norje, Amon Düül II, Lynyrd Skynyrd, Krautrock, Chicken Shack, Blues, Fleetwood Mac

Bo Hanssons orgel står tyst och övergiven

Det är mycket folk inom pop- och rockmusiken, och folk som på något vis har beröring med den här musiken som faller ifrån nu.
Jag fick senaste Mojo i brevlådan i dag och där är en helsida om nyligen bortgångne Alex Chilton (som sjöng Box Tops klassiker The Letter och var med i kultbandet Big Star) och runor om bland andra rockfotografen Jim Marshall, radio-DJ:n och författaren Charlie Gillett samt waelsiska kultbandet Mans legendariske gitarrist Micky Jones.
Jag förmodar att vi i nästa nummer får läsa några rader om Bo Hansson, en av den svenska musikens stora namn alla kategorier, som för mig oväntat avled för några dagar sedan.
Det har förvisso varit tyst om honom rätt länge nu, och det har väl talats om att det inte varit så bra med honom (han dog på ett så kallat hotellboende, någon slags social inträttning), men lite chockartat var det att läsa om hans död.
Bo Hansson började uppmärksammas på 60-talet när han, efter en tid i lite mindre kända band, började spela orgel tillsammans med Janne Loffe Carlsson på trummor och bildade duon Hansson & Karlsson.
Bandet fick bland annat en anhängare vid namn Jimi Hendrix som spelade in deras låt Tax Free.
Kommersiellt (om det nu är det rätta ordet) lyckades i alla fall Bo Hansson som soloartist med först och främst Sagan om ringen/Lord of the rings som bland annat sålde guld i Storbritannien.
En rad instrumentala plattor följde, men ingen blev riktigt samma försäljningssuccé.
Att Bo Hansson, som väl inte var så förtjust i att stå i rampluset, också hade många personliga problem i livet är ingen hemlighet.
Och nu har Bo Hansson, som var en av Sveriges stora musikbegåvningar och en riktigt genuin musiker, och hans Hammondorgel tystnat för gott.
Men musiken lever i alla fall kvar.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Musiker, Rock, Pop, Död, Avlidna, Bo Hansson, Jimi Hendrix, Hansson & Karlsson, Sagan om ringen

Malcolm McLarens fiasko: New York Dolls

Ingen som hänger med i populärkulturnyheterna har väl missat att mediefenomenet Malcolm McLaren dog i cancer i veckan, 64 år fylld.
McLaren associeras väl främst med den brittiska punkens framväxt och är framförallt känd som mannen bakom Sex Pistols.
Ståryn är ju välkänd nu, hur han tog ett gäng ruffiga typer och lät dem bilda ett band där han skötte spelet genom att använda sig av sina pryda, kungahusälskande brittiska medborgares värsta nojjor för att nå framgång.
Eller hur var det nu?
När man läser i dödsrunorna och vad som sägs om McLarens verk blir man lite betänksam.
Myten om honom verkar ha blivit en vedertagen sanning och ingen verkar bry sig om att forska särskilt mycket längre.
Som det här med att han var New York Dolls manager.
Jo, han tog sig an gruppen när den var långt i utförsbacken (detta var före Sex Pistols) och genom att klä upp medlemmarna i rött och hänga en rysk flagga bakom dem när de spelade (för att provocera kommunisthatande amerikaner) slog han definitivt spiken i kistan för vad som en gång var ett lovande rockband.
Och läser man John Savages bok England´s Dreaming - Sex Pistols and Punk Rock framgår det väl rätt klart att Malcolm McLaren inte alls på egen hand skapade Sex Pistols.
Men det är ju förstås en roligare bild, att Sex Pistols skulle ha varit en mer motbjudande variant av The Monkees.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Punk, Malcolm McLaren, Död, New York Dolls, 70-talet, Myter

The Beatles live: Snacka om dubbla budskap

Den 15 augusti 1965 spelade The Beatles live inför runt 55 000 människor i basebollarenan Shea Stadium i New York.
Det lär ha varit den allra första stora stadiumkonserten med ett pop/rockband och den var en del av Beatles Nordamerikaturné 1965.
Bandet spelade tolv låtar under den halvtimme de var på scenen mitt ute på basebollplanen. All publik befann sig på läktarna, en stor del av dem tonårsflickor som skrek hysteriskt från början till slut.
Beatles spelade genom 100-wattsförstärkare, stort för den tiden, men hade inte någon riktig sånganläggning och inte någon medhörning genom högtalarmonitorer.
Bandet kunde knappt själva höra vad de spelade och än mindre lär publiken ha hört.
I sista låten, I´m Down, är ju "budskapet" i texten rätt dystert (How can You laugh, when You know I´m down), men på scenen skrattar The Beatles själva åt vansinnet i hela situationen.
Ett drygt år senare har bandet fått nog av alltihop och spelar sin sista livekonsert inför betalande publik. Det sker på arenan Candlestick Park i San Francisco som är långt ifrån utsåld.
Resten är så att säga musikhistoria.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Musikhistoria, The Beatles, Beatles, Shea Stadium, New York, Candlestick Park, San Francisco

Richmond Fontaine kommer till KB

Ett glädjebud droppade just ner i min e-postbox. Det amerikanska countryrockbandet Richmond Fontaine kommer till KB i Malmö den 17 februari.
På minussidan: jag ska enligt mitt nuvarande arbetsschema jobba den kvällen.
Richmond Fontaine? säger nog en och annan av er nu. Ja, bandet är en av de där väl bevarade musikaliska hemligheterna som år efter år ger ut musik och ger konserter av en rasande hög kvalitet, men som inte får den uppmärksamhet de egentligen är värda.
Inträdet på KB när de spelar där är löjliga 60 kronor, så den som inte tar tillfället får skylla sig själv. Jag ska göra allt jag kan för att själv kunna vara där.
Den saken är klar.
Uppdatering: Ja, dom passar på att besöka Stockholm och Göteborg också när de ändå är i krokarna. Kolla turnélistan på Myspace-länken här ovan.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Rock, Country, Countryrock, Richmond Fontaine, USA, KB, Malmö. Kulturbolaget

Om Fish Tank, Small Faces och PP Arnold

Tisdag och jag är en liten, liten bit in i en lång och seg arbetsvecka.
Jag avslutade ledigheten i söndags med att gå med ett par goda vänner och kolla in Fish Tank, Jag hade också tänkt skriva om filmupplevelsen, som var lite blandad.
Men jag får hålla er på halster ett tag till: i går när jag kom hem efter första arbetsdagen var jag helt slut, och nu ska jag redan iväg till dag två.
Så i väntan på ett mer genomtänkt inlägg får ni hålla till godo med en av världens bästa låtar av ett av världens bästa pop/rock/soulband: The Small Faces, förebilder till en mängd efterföljare.
Och som bonus har de med PP Arnold. Lyssna, titta och njut.
Nu ska jag iväg och tanka bilen och sedan dra mot Ystad.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Film, Fish Tank, Bio, Jobb, Arbete, Ledighet, Stress, Musik, Pop, Rock, Soul, Small Faces, PP Arnold, Malmö, Ystad

En dröm för er som gillar listor

Här kommer mitt sista inlägg för månaden.
Det är ett tips från Mojo, mitt husorgan när det gäller musik, och det handlar om listor.
Listor är en viktig del av den popjournalistik magasin som Mojo och liknande serverar oss som törstar efter värdelöst (och ibland värdefullt) vetande, speciellt det som handlar om populärmusikens alla former.
Så håll till godo.
Här har ni adressen:
http://digitaldreamdoor.nutsie.com/
Men se till att inte fastna där helt och hållet nu.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Webbsajter, Webb, Listor, Pop, Rock, Mojo

En dos bra rockmusik piggar alltid upp

I går kväll, fredag, besökte jag den eminenta Malmörockklubben KB för första gången på ett bra tag. Det var semilegendariska gruppen Dinosaur Jr. som spelade och det var utsålt.
Så bra då att Jah Hollis i god tid köpt biljetter som han själv och ett par bekanta från stampuben Pickwick (ja, en av dem är i alla fall stammis där) kunde få glädje av.
För få saker piggar upp som en god dos bra rockmusik gör.
Även om Dinosaur Jr. hade sin första storhetstid under 80-talet och en bit in på 90-talet, och jag faktiskt inte är så väldigt bekant med det de gjorde då, så lät det på något vis rykande färskt.
"Noisy!", som jag hörde en Dublinbo glatt beskriva en konsert med dem en gång just på 90-talet. Gitarr, bas, trummor. En vägg av Marshallförstärkare och ett antal effektpedaler.
Och musiker som spelade som om det gällde livet. Gitarristen J Mascis har passerat 40 med några år och är numera helt vithårig. Men som en i sällskapet sade: Det är grunge som det lät innan man kallade det grunge. Med en dosis punk och Neil Young därtill skulle jag själv vilja tillägga.
Och även om det klagades lite på långa gitarrsolon (inte jag) var vi rätt nöjda när vi gick ut i Malmönatten och drog oss mot Pickwick för andra gången den kvällen.

Jah Hollis

PS. Visst är bilderna lite suddiga, men jag vägrar att ta konsertbilder med blixt. Och det blir mer livekänsla så här, tycker jag. DS.

Andra bloggar om: Musik, KB, Kulturbolaget, Malmö, Dinosaur Jr, Rock, Grunge, Punk, Neil Young, J Mascis, Pickwick, Pickwick Pub

Nya Mojo har hela Dylan-intervjun

Det senaste numret av Mojo damp ner i brevlådan häromdagen och i vanlig ordning innehåller detta blad, som riktar sig till gubbs med en del erfarenhet av rockhistorien (men kan läsas av andra med), en hel del intressant och rolig läsning.
Och många fina bilder förstås.
Det stora numret är en intervju med Bob Dylan. Ja, det är amerikanske rockjournalistens Bill Flanagans långa intervju som tidigare i delar funnits att läsa på Dylans hemsida.
Nu är den sex sidor långa konversationen samlad på papper (vilket ju fortfarande är överlägset en dataskärm när det gäller att läsa på ett bekvämt och behagligt vis) och den rekommenderas.
Dylan, som krävde att man inte fick tala om var intervjun ägde rum eller inte fick ha några beskrivningar av de rent fysiska omständigheterna (inga "Bob ler under sin cowboyhatt") vid tillfället, utan bara ett rent fråga-svarupplägg, är tämligen frispråkig och lättpratad.
Det hela är intressant läsning och sträcker sig över ämnen som hans senaste skiva, Hitler och Rolling Stones.
Som sagt: den rekommenderas.
Jaha, nu verkar vädret ha slagit om rejält: det är friska och ganska kalla vindar som sveper in genom balkongdörren.
Mot jobbet!

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Mojo, Bob Dylan, Intervju, Bill Flanagan, Rolling Stones, Hitler, Sommar, Kyla

Grattis Ian Hunter, 70 (!) år i dag!

Ett av alla tiders bästa rock´n´rollband, i ordets bästa bemärkelse var brittiska Mott the Hoople, med bland andra den karismatiske sångare Ian Hunter bland medlemmarna.
Själv fastnade jag för bandet redan från start, innan det var så värst många som brydde sig. När de väl fått låten All The Young Dudes av David Bowie fick de också en världshit som i ett slag gjorde dem jättestora, ett faktum som inte tog ifrån dem att de fortfarande var mycket, mycket bra.
Well, för att göra en lång historia kort: I dag fyller Ian Hunter 70 år!
Jag kan bara säga grattis och kanske skulle jag valt en låt från den verkliga storhetstiden, men även om Brian May sabbar en del här, så vill jag visa att Ian Hunter (han var 65 när den här låten spelades in) har det i sig än.
Och jag önskar jag hade haft möjlighet att åka över till England och se Mott The Hooples återförening på scen i oktober. 70 år eller ej, det kommer att svänga och det är naturligtvis redan utsålt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Ålder, Mott the Hoople, Ian Hunter, fördelsedag, David Bowie, Queen, Brian May, England, Rock