Jag har jobbat i stort sett hela mitt vuxna liv sedan jag gick ut gymnasiet; undantaget var ett år då jag gick Journalistlinjen på Skurups folkhögskola. Så de där lagstadgadesemesterveckorna jag fick varje år betydde mycket, inte bara för mig utan för alla arbetskamrater som hälsade sin semester med jubel. I år är det lite annorlunda för mig, eftersom jag tagit ett avgångsvederlag på mitt jobb och är stadigt ledig med lön över denna sommaren och en bra bit till. Men på bilden ovan, tagen för några år sedan, njuter jag av min semesterledighet när jag hälsar på min gamle vän Pelle F (som fotade med min kamera) i Björkhagen i Stockholm. Så lantlig var idyllen på uteplatsen utanför hans lägenhet, några T-banestopp från Stockholms City, och så härligt avslappnad kände jag mig av att vara ledig. För hur man vänder och vrider på det så är det skönt att vara ledig från jobbet, om man har något. Detta är en bild på Fredagstemat Semester hos Sinneskatten/Carina, och fler bilder på temat hittar ni här. Ha nu en fin semester! Jah Hollis Läs även andra bloggares åsikter om Foto, Fototema, Semester, Arbete, Ledighet, Stockholm, Björkhagen, Jah Hollis
Jag har varit borta från bloggandet några dagar eftersom jag varit och hälsat på min gamla mamma i Småland dessa dagar. Den här gången blev det ett kort och intensivt besök (för kort, tycker morsan så klart). Var mycket hemma hos min inte längre så rörliga och allt sämre hörande, men klartänkta, mamma. Det blev bara en kvällsutflykt då jag var hemma hos en gammal kompis, tog några öl och kollade MFF så när fixa det i returmötet mot Dinamo Zagreb, och så avslutade med Chuck Berry-dokumentären Hail! Hail! Rock’n’Roll på dvd. Scenerna när bandet repeterar inför Chuck Berrys 60-årskonsert (mitten av 80-talet) och kapellmästare Keith Richards och Chuck Berry ständigt är i luven på varandra om hur de klassiska låtarna ska spelas, är obetalbara. Två saker som gör, i alla fall för mig, semestern mer fulländad hann jag i alla fall med. Jag var och badade i havet, för första gången i år, i en av vikarna på badplatsen Gunnarsö. Och på vägen genom ett skogsparti, ner mot klipporna och vattnet, hittade jag en kantarell. Det är den enda sorts svamp jag garanterat vågar plocka (och då ska det vara att jag ramlar över sådana mest av en slump) och denna ensamma stackare hamnade i stekpannan. Inte mycket att sätta tänderna i, men väldigt välsmakande.
Jodå, jag har haft koll på veckans fönstertema hos Susanne också under min korta semesterresa. Men något nytt skirt fönster hittade jag inte förrän jag i söndags (i går) var på väg i duggregnet mot Uppsala central. Där hittade jag detta fönster som jag tycker är lite skirt på något nästan gammaldags vis. Skulle jag tippa, så skulle jag satsa på att det är en lite äldre kvinna som har ansvaret för det fönstret. Jag kan ha fel, men det känns rätt. Fler skira fönster hittar ni här.
Ja, så var jag hemma igen efter en kortare, men nog så exotisk, semestertripp. Jag har varit på den årliga reggaefestivalen i Uppsala (tre dagar) och fått mig en dos livgivande musik och samtidigt en titt på en stad som det var väldigt, väldigt länge sedan jag besökte. Men mer om det senare. Nu har jag några fototeman att ta ifatt. Först Sinneskatten/Carinas fredagstema (det är måndag i dag) som är Ute. Ett ganska omfattande tema och min bild kommer faktiskt från Uppsala Reggae Festival som ju hölls utomhus. Bilden är tagen från från festivalområdet ut över Fyrisån. Där ute, på andra sidan ån, sitter snåljåparna (klicka på bilden så ser ni dem bättre) som gärna vill höra musiken (och se en del av festen bakom staketet på festivalområdet) men som inte vill betala för det. Jag ska inte moralisera, men det är många som lägger sin själ (och hårt arbete) i att arrangera denna festival som lever på de ekonomiska marginalerna. Det kan väl vara värt några hundringar att få en helkväll av bra musik i stället för att sitta där ute och låta andra betala kalaset?
Eller? Fler bilder på temat här.
Det har gått över till den 3 augusti 2011 och det är den andra veckan på årets semester för min del. Första veckan gick som vanligt åt till att känna att jag faktiskt var ledig och därtill lite lössläppt öldrickande och spelande på hästar i goda vänners lag. I kväll har jag avslutat en bok jag hållit på med ett tag: Keith Richards självbiografi Livet. Jag får allt svårare och svårare att läsa böcker, även om jag tillbringar en hel del tid på tåg till och från jobbet och teoretiskt borde hinna med mycket läsande. Men nu hade jag tid att i lugn och ro avsluta berättelsen om ”The Human Riff” i hans egna ord. Det är en bok jag kan rekommendera för den som vill ha lite insikt i en kultur som påverkat i alla fall mig väldigt mycket. Men hade jag vetat att översättningen skulle vara lite hastverksaktig, så hade jag nog valt att läsa boken på det engelska originalspråket (”Life”). Nåja, nu smyger sig semesterkänslan på allt mer och mer: onsdag ska jag få träffa min lillebrors flicka, och för första gången även hennes nu drygt ett år gamle pojke. Och senare denna onsdag blir det MFF:s returmöte med Glasgow Rangers i kvalet till Champions League(svårstavat ord)-kval på nya stadion. Musikaliska äventyr väntar också denna hett efterlängtade period av frihet och jag kommer givetvis att berätta på bloggen vad det är jag varit med om. Framemot slutet av månaden, kan jag berätta redan nu, ska jag kolla in Arcade Fire på Ballerup Super Arena på den danska sidan av sundet (namnet på stället är bara så super-superdanskt). Och mitt i alltihop ska jag åka upp till Småland några dagar och hälsa på morsan. Det är ett måste.
Eftersom jag har semester kunde jag gå och quiza på Pickwick även i går, onsdag. Förutsättningarna var bra, inte så där jättemånga lag som tävlade så här mitt i sommaren (även om de vanliga topplagen var på plats) och Meghan som quiz mistress. Och så tyckte vi väl att vi hade ett lagom stort och väl sammansatt lag, även om en och annan originalmedlem saknades. Men kanske blev vi lite för övermodiga och självsäkra, eftersom vi ändrade två svar (värda en halv poäng vardera) från rätt till fel och därmed hamnade på en delad tredjeplats. Hade vi inte gjort detta misstag (som vi gjort förr), så hade vi hamnat på en delad förstaplats (så tajt var det i toppen) och fått vara med om ett spännande (?) tie break. Sedan var det faktiskt ett svar som vi tycker vi hade rätt på, men som enligt facit var fel fast man kan leta upp vårt svar som ett riktigt alternativ om man söker på nätet. Nåja, vi hade det, som oftast, ändå rätt trevligt och kunde efter quizet sitta upp i den rätt behagliga julikvällen. På bilden ovan kan ni för övrigt se lite semesterbooze jag köpte in ifall det skulle bli regn under ledigheten. Oj, jag tror visst det regnar ute nu igen.
För en gångs skull var det berättigat med ordet ”Hästfest”.
En stilla öl i solnedgången denna kanondag på Jägersro.
Eitloppsvinnaren Brioni visar upp sig inför dagens höjdpunkt: Hugo Åbergs Memorial. Men den här gången blev han slagen.
Yngst i publiken på Jägersro på tisdagen?
Min andra semesterdag bar det av till Jägersro travbana här i Malmö för en dag på kapplöpningarna. Det var en riktigt stor tävlingsdag, med loppetHugo Åbergs Memorial som höjdpunkt och med extra V75-spel och massor av folk på plats i solskenet som återkom efter den senaste regnperioden. Redan tidigt på eftermiddagen började denna hästfest och vi var där i god tid innan det första loppet gick och vi hade segervissa spelat 800 rader på V75. Vad beträffar V75 så skrapade vi ihop inalles två rätt (varav den ena faktiskt var kvällens mest otippade vinnare). Och experterna klarade sig inte mycket bättre; ingen, säger ingen, ens med största systemet lyckades få alla rätt den här till synes rätt favorittyngda omgång. Till och med elitloppsvinnaen Brioni fick se sig slagen av en mer otippad Jägersrohäst, Lavec Kronos, tränad av Malmös superpopuläre kuskkung Lutfi Kolgjini och med Malmökusken Erik Adielsson i sulkyn. Så blev det ju en del spelande på plats och vinnare också och det gällde att vara ute i tid innan totoluckorna smällde igen framför långa köer med spelsugna. Själv lämnade jag in mina vinstbongar strax innan det var dag att ge sig ut i striden för att få en taxi från travbanan, och fick dryga 500 spänn i handen. Och när vi kom till Sir Toby’s var det dags för nästa vinst: MFF hade just slagit Glasgow Rangers borta i Champions League-kvalet i Skottland och tv-publiken på puben var i extas. Kolla och njut!
Om några minuter är min första dag av årets semester slut. Det har inte blivit mycket gjort och för övrigt skulle jag enligt mitt arbetsschema varit ledig ändå denna lite gråtrista måndag. Jag körde hårt ända in i kaklet, för att parafrasera Tommy Söderberg, den här sista söndagen före semestern; tolv långa timmar slet jag i 180 knyck och hann knappt med att äta. När jag sedan kunde gå till mitt övernattningsrum genom ett öde Kristianstads centrum var jag grymt trött och trodde nog jag skulle få sova gott och länge. Gott sov jag, men inte speciellt länge. Jag hade hemlängtan och ville hem och få lite semesterstämning. Jag somnade faktiskt om en stund och städade sedan ut lite skräp ur lägenheten, satte äntligen upp en ”Reklam nej tack!”-lapp (egentillverkad på jobbet) på brevlådan. Nere vid stationen noterade jag att några av de runt 40 000 scouter från hela världen som samlas till World Scout Jamboree på ett fält utanför Kristianstad, med start denna veckan, redan börjat anlända. Jag köpte mig en stor kopp kaffe och satt sedan och sög på den hela vägen till Malmö och studerade lite håglöst landskapet utanför. Väl hemma fick jag i mig brunch och lyssnade sedan på Lars Ohlys debut som Sommarvärd medan jag lade mig på sängen och dåsade. Ohly skötte sig med den äran; till skillnad från många andra Sommarvärdar hade han tänkvärda saker att säga och det märktes att han är van att tala inför folk. Musiken var väl heller inte helt oäven även om han förföll till oskicket att tona i somliga låtar. Men när han talade om terrordådet i Norge och sade att ”en icke-muslim som begår terrorhandlingar enligt den ’mediala logiken’ inte är en terrorist” tycker jag han trampade i klaveret genom att: 1. Generalisera och dra alla medier över en kam. 2. Påstå något som vem som helst som läser tidningar, lyssnar på radio eller kollar på tv vet inte är sant. Men kan man inte skylla på något annat, så kan man ju alltid skylla på detta odefinierade "media/medier”. Vi kanske i stället skulle låta staten bestämma vad som får publiceras, eller?
Bagdad, Kairo, Tunis, Minsk eller kanske Pyongyang? Ja det finns ett antal ställen att välja på om man ska bestämma vart man inte ska åka på semester. Frågan är om man överhuvudtaget ska åka någonstans på semester i år, eller helt enkelt hålla sig hemma och hämta krafter inför nästa arbetsperiod. Det gäller att tänka igenom saken snabbt, för senast den 20 februari vill chefen veta när jag planerar att ta semester den här sommaren. Det är snabba ryck. Nyss var det kolmörkt närmast dygnet runt och Skåne hölls i ett gastkramande vintergrepp. Nu ska man börja fundera på semester och flera månader i förväg bestämma när man vill vara ledig. Jag får nog till att börja med sova på saken. Kanske får jag svaret i mina drömmar.
Det har varit lite upp och ner med det mesta sedan jag började jobba igen efter semestern. Till exempel har det varit riktigt illa med quizandet, och just nu känns det väldigt länge sedan jag på allvar deltog i ett quiz. Eller så är det helt enkelt så att mitt minne håller på att fördunklas snabbt. Men i kväll är det dags igen och så fort jag har skrivit detta klart ska jag bege mig uppåt stan med The Pickwick Pub som mål. Jag vet i alla fall en till i laget som ska komma, annars vet jag dåligthur det står till med quizlusten nu. Videon ovan kommer från Neil Youngs senaste platta (är det någon mer än jag som säger så nuförtiden?) Le Noise (som ju skulle kunna vara en ordvits på Daniel Lanois som producerat plattan). Jag hittade Le Noise (det finns ingen låt på den som heter så) på Spotify och har lyssnat på en ett par gånger. Något omdöme vill jag inte fälla än, men andra har redan gjort det. Det är en soloplatta med Neil och hans gitarrer, somliga akustiska och somliga elektriskt uppskruvade, och med lite ljudtrixande från Lanois. Som sagt, jag väntar med mitt omdöme. Jag bara noterar att en av låtarna (den på videon ovan) påminner väldigt mycket om hans gamla Like An Inca (från Trans) och att han till och med återanvänder lite text från den. Nu, som sagt, väntar en omgång quiz.
Probably the best beer in the world? Icke sade Nicke, men det fick släcka törsten under färjeturen i väntan på bättre.
En hel bricka full med smörrebröd i Helsingör.
Dubuffets karakteristiska skapelse i parken utanför Louisianas väggar.
Nödvändig påfyllning av kalorier och vätska från Louisianas fik.
Lätt dästa museibesökare tar paus. I bakgrunden: Ven och Skånekusten.
Yngste besökaren på Brewpub i Köpenhamn spanar in fotografen vid bordet bredvid.
Så blev den då av, den sedan en tid planerade och emotsedda resan Öresund runt. Fredag förmiddag drog vi iväg med ett Öresundståg, försedda med var sin Öresund runt-biljett, jag, BV, M och BT. Och det var en behagligt småvarm eftersommardag. Inget regn i sikte. Uppe i Helsingborg blev det en liten stunds väntan på en färja, men då kunde vi passa på att växla till oss dyra danska pengar och småbråka lite om än det ena, än det andra. Nu verkar det som om de goda räkmackornas tid på resan mellan Helsingborg och Helsingör är över, så det blev en snabb pilsner var och sedan att raskt hugga in på Borgerkroens meny. Färden mot det första inplanerade målet på vägen, konstmuseet Louisiana i Humlebäck, gick för ovanlighetens skull med buss (ingår i Öresund runt-biljetten) som stannade precis utanför museet (och därmed slapp jag anstränga en irriterande ömmande fotled med en lång promenad från tågstationen). Louisiana visade två huvudnummer: Warhol After Munch och verk av 2010 års Hasselbladpristagare, Sophie Calle. Plus en mängd andra verk, bland annat mycket fotografi. Jag hoppar över utställningarna nu och återkommer till dom i ett separat blogginlägg. Där finns ju saker att berätta och det var väl Sophie Calle som drog det långa strået för min del. Och så missar man ju inte gärna fiket och parken med utsikt över Öresund när man är där. Efter tågresan till Köpenhamn hamnade vi till slut på Brewpub, krog som brygger eget öl (som får danska normalöl att framstå som rätt blaskiga) och sommartid har en stor utomhusrestaurang på en innergård. Där fick vi utmärkt öl, klart godkänt käk och en stundtals lite tankspridd (eller kanske underbemannad) service. Efter broresan mötte vi på Malmö station mängder av besökare vid Malmöfestivalens sista kväll som kämpade för att komma med lokaltågen ut till provinserna. Vi Öresund runt-resenärer skildes åt och på bussen hem tänkte jag på, att en sådan här resa är ju en alldeles prima minisemesterresa.
Låt mig till att börja med säga att det inte blev något av med den efterlängtade quiztrippeln den här gången heller. Det ville sig inte riktigt i avslutningen på Fagans på torsdagskvällen och vi hade en bit upp till vinnarna. Men från och med nu är det annat som gäller och sista semesterveckan sammanfaller med Malmöfestivalen 2010. Det älgwokande gänget är på turné och har som vanligt checkat in på billighetshotellet jag har inpå knutarna. Nu drar festivalen igång med full kraft och håller på i en vecka full med mat, musik och annat mer eller mindre skoj. Som vanligt går diskussionen igång om folklighet kontra finkultur, langos kontra gourmetmat, fylla kontra trevlig samvaro och så vidare i all oändlighet. Få saker tycks engagera som Malmöfestivalen och dess utformning och innehåll (även i år har man flyttat på en del av festivalområdet och närmat sig hamnen). Själv tycker jag som von Trier, man får ta det goda med det onda om alla ska kunna ta del av festivalen. Det finns bra musik att kolla in varje dag och det finns mat som passar alla (jag har själv aldrig ätit langos, men har heller aldrig gått hungrig en festivalkväll). Det behöver inte vara så krångligt att gå på festivalen och ha kul, själv tänkte jag spana in danska bandet Efterklang nere vid Posthuset i kväll, träffa vänner och kanske ta en öl eller två. Sydsvenskan verkar bli mer och mer insyltad i festivalen (det finns två stycken Sydsvenskanscener vid Posthuset) och jag vet inte vad det betyder för deras journalistiska bedömning av densamma. I dagens tidning lovar man i alla fall att "guida till det mest spännande du kan se och höra de närmaste åtta dagarna". Hur man kan veta i förväg vad som ska bli det mest spännande är mig en gåta, men det är naturligtvis några skribenter på tidningen som tipsar om vad de tror kan vara se- och hörvärt. Men inte ens de är ju synska, eller?
Så var det fredag igen och till helgen dyker det alltid upp några fototeman jag gärna deltar i. Hos Sinneskatten/Carina finns ett sådant, och temat där denna fredag är "Njut av livet" ett tema som det lär finns gott om variationer på. Själv har jag denna sommar njutit av en lång semester som nu går mot sitt obevekliga slut. Och från en relativt stressfri tillvaro blir åter ett ganska (ofta i alla fall) stressladdat jobb en stor del av vardagen. Jag har till största delen varit semesterfirare i min egen stad, Malmö, och njutit av vad den här staden faktiskt har att erbjuda. Som till exempel att gå ut med goda vänner och slå sig ner vid ett bord och bli serverad mat och dryck som det är en njutning att i lugn och ro inta. Här ska jag hugga in på The Green Lion Inns läckra fish & chips medan BV börjat på sin burgare. Traditionellt "pub grub" och ack så gott! Fler sätt att njuta av livet finns här.
En av sommarens hittills härligare behållningar är att det varit tid till extra mycket quizzande. Och även om ett par av ställena vi brukar gå till haft kortare sommaruppehåll så har det blivit fler tillfällen på stamlokuset The Pickwick Pub, i princip varje onsdag i stället för normalt varannan. Den här veckan, mot slutet av min välbehövliga semester, verkar det som om quizzandet kommer att nå sin höjdpunkt. Vi ställde upp på Syltan i tisdags. Konkurrensen var väl inte direkt mördande och vi vann klart med en mycket hög summa poäng i protokollet. I går, onsdag, cyklade jag i strilande regn till Pickwick där uteserveringen var stängd och folk skakade sina paraplyer i entrén innan de steg in i värmen (se bilden ovan). Här var quizkonkurrensen däremot mördande i ett svårt quiz sammansatt av kvällens quiz master, Neil (som fick en stor applåd när han vädjade till alla att lägga undan sina quizdödande mobiler och bara använda sig av sina egna kunskaper i tävlingen). En svår omgång var det, och topplagen var där, men vi lyckades i alla fall nå en delad förstaplats med ett följande tie break som Old Hell kammade hem åt oss. Nu står vi alltså ännu en gång inför chansen att ta en quiz-trippel: vinst Syltan tisdag, vinst Pickwick onsdag och så finns chansen till vinst på Fagans i afton. Det lär inte finns någon som lyckats med denna insats fullt ut ännu. I kväll kan det finnas ett par som gjort det. Jag noterar för övrigt att våra politiker blir allt mer spendersamma ju närmare valet vi kommer. Kanske skulle vi ha val en gång om året i stället? Tänk så himla bra vi skulle få det då.
Tisdagen tillbringade jag i sällskap med gudbarnet och hennes mamma och på gudbarnets förslag besökte vi Ystad Djurpark, ett mål som tidigare funnits på gudbarnets önskelista. Efter en resa genom ett sommarfagert Mellanskåne närmade vi oss detta, visade det sig, synnerligen populära utflyktsmål nästan nere vid Sydkusten. Och populariteten ligger väl i att det är ett ställe som är som gjort för barnfamiljer och som ligger inom räckhåll för en massa människor som befinner sig i södra delen av Skåne. Djurparker är ju ett känsligt kapitel, men här kändes det som om djur som zebror, antiloper, jakar, wallabykängurur och en lång radda andra djur (inga rovdjur eller djur som kändes helt malplacerade) hade gott om utrymme att sträcka ut på ett stycke skånsk savann (om än en rätt kuperad sådan). Gudbarnet fick gott om tillfällen att utöva det senaste intresset, fotografering, och så fick hon gulla lite med djurparkens livligaste invånare, lemurerna. På vägen hem stannade vi till vid Smygehuk så att gudbarnet för en stund fick vara Sveriges sydligast belägna människa. Vi hade, kort och gott, en fin dag tillsammans.
En dryg kvart kvar av denna söndagen, den första i augusti 2010, den sista den här veckan. Min semester går in på en ny vecka och på agendan finns en enda sak inskriven: onsdagen den 4 augusti ska M och jag och en av hennes goda vänner (som även är en bekant till mig) till Malmö arena och kolla in Leonard Cohen. Jag är inte någon av Cohens största fans, men jag inser klart hans kvaliteter och när jag fixade biljett på M:s begäran köpte jag en till mig med. Samma kväll spelar förövrigt en lätt försvenskad variant av Jason & The Scorchers på Sankt Gertrud i Malmö. Dem hade jag gärna också sett, men hur gärna jag än ibland vill det, kan jag inte dela mig i två. Jason Ringenberg är för övrigt den enda sångare jag sett utföra konststycket att mitt i en låt ta ett pantersprång från scenen på KB upp på den stora bardisken där han stående sjöng färdigt låten. Sankt Gertrud besökte jag och ett gäng vänner och bekanta gångna lördags kväll när Andi Almqvist med band spelade där. Trots att han är en av Malmös mer etablerade musikstorheter nu har jag inte sett honom live förr, men jag kan nu bara konstatera att det var på tiden och jag kan rekommedera den som gillar egensinniga låtskrivare och musiker att spana in honom om era vägar korsar hans. Lördagen gjorde vi också det som så många pratar om: vi tog tillbaka natten och staden Malmö (fast ingen av oss nog egentligen förlorat vare sig det ena eller det andra än). Grillfest i gassande eftermiddagssol hemma på Old Hells gård (inklusive quiz konstruerat av undertecknad), Sankt Gertrud med Andi Almqvist, eftersläckning på Pickwick och sedan tillbaka till Old Hells gård där vi satt till det blivit ordentligt ljust igen och diskuterade livets mysterier. Strax efter klockan sex stöp jag i säng och just innan jag slocknade kände jag mig lite grann som ung på nytt. Vad vore väl livet utan vänner att luta sig emot?
Jag är inne på min andra semestervecka och jag måste säga att för varje år som går tar det längre tid att kliva ur jobbet och släppa taget om det. Semestern är ju utan tvekan något jag ser fram emot och jag skulle tro att de flesta känner som jag inför en längre sammanhängande ledighet: det är skönt och slår en längre sammanhängande arbetsperiod med hästlängder (ha-ha). Men visst är det samtidigt lite ångestladdat med de här snålt tilltagna veckorna då allt, eller helst i alla fall väldigt mycket, ska hända? Tänk om man hade kunnat göra som Sven Otto Littorin och utlösa en fallskärm och ta en riktigt lång ledighet med de pengarna. Nej, nu ska vi inte slå på en kille som redan ligger, eller? Musikaliskt är jag, tack vare mina kassettfynd, fortfarande inne i 80-talet och, innan jag drar för att quizza, och ha trevligt i största allmänhet, med kära goda vänner (på den onsdag jag egentligen skulle jobbat) slänger jag i ren glädje in en låt med Was (Not Was) och hoppas den får ligga kvar. Annars kan ni lyssna på en annan version (som inte går att bädda in på bloggen) eller på George Clintons (nej jag tror inte han är släkt med Bill) variant. Walk the Dinosaur!
Jag har semester nu och har snart haft det i en vecka som bara runnit iväg. Jag har tagit det lugnt, varvat ner och mest försökt att umgås med goda vänner, inte förta mig och vara alltför ambitiös. Fredag kväll var vi några av det som väl nu får anses vara ett järngäng (en liten grupp vänner man skulle kunna bygga en bok eller en film kring, kanske) som träffades på stamstället, Pickwick här i Malmö. Sedan delade vi lite på oss (och sågs en stund igen senare) och vi var tre stycken som gick till ett annat klassiskt Malmöställe, Siesta (bilden ovan) på Gamla Väster (något Nya Väster finns det däremot inte). Vi åt lite och drack lite och umgicks och hade det rätt bra fastän kvällen nu var märkbart svalare än de senaste veckornas kvällar. Strax före stängningsdags hördes mörka, skräniga mansröster från någon sidogata och ett gäng vuxna killar drog förbi och försökte tydligt uppträda provocerande, men utan att gå över gränsen och ge sig på någon. En teori var, att det var AIK:are som var i Malmö för att kolla lördagens allsvenska fotbollsmatch mellan MFF och AIK och som var ute för att "roa sig" i Malmö. En polisbil dök upp och det skräniga gänget försvann någonstans i kvarteren. När jag cyklade genom centrum på väg hem var det mycket folk i rörelse och mycket polisbilar som liksom stod på vakt, beredda på det värsta. Under kvällen hade också Möllevångsfestivalen startat i en annan del av stan. Så egentligen borde det väl varit en folklig och festlig kväll i Malmö, och i mångt och mycket var det nog det för de flesta av oss. Men alltid finns det några, som det här gänget på Gamla Väster, som gör vad de kan för att det ska bli otrevligt i stället. Folk som tydligen tycker att en festlig kväll innehåller våld och slagsmål och stök och bök. Lördagen var i alla fall av allt att döma en framgång för det glada och positiva Malmö med fortsatt festival på Möllevången och vinst för MFF mot AIK. Tillresta AIK:are fick finna sig i både kostsam polisövervakning och att åka hem utan poäng. Jag har väl inga överdrivna illusioner, men tänk om alla var lite vänliga och omtänksamma mot sina medmänniskor i stället. Vilken härlig stämning det skulle kunna vara i Malmö då, alltid.
En fantastiskt fin sommarhelg har gått till sin ände här i Malmö. Nu är det oåterkalleligen måndag igen och det blåser och ösregnar utanför mitt fönster. Själv ska jag sätta mig i bilen om en dryg halvtimme och köra tio mil till jobbet. Sedan bär det av hem igen först efter klockan ett i natt. Jag är i alla fall glad att det var fint väder i helgen och jag kunde träffa några av mina gamla quizvänner och gå ut och käka upp några av våra quizvinster på fonduerestaurangen Elysée. Sedan kunde vi sitta ute och dricka öl och snacka på Pickwicks uteservering till klockan ett i sommarnatten. Än är det en dryg månad till jag får semester och det är väl ingen tvekan om att jag ser fram emot ledigheten. Det senaste året har varit tufft, både med jobb och annat. Men hur vädret kommer att bli på min semester, ja det vet inte ens Pohlman. Nu ska jag stärka mig med en fika innan jag åker.
Första arbetsdagen efter semestern avklarad och knappt har jag hunnit sova några timmar förrän det är dags att dags att ge sig av till den andra. Själva stressfaktorn som mitt jobb innebär ("stresstålig" var en nödvändig egenskap för den som skulle söka ett vikariat för min barnlediga kollega en gång) tog det i alla fall ingen tid att jobba upp. Och kom nu inte med några tips om att organiserat livet och sådant, coachande av den sorten fick jag nog av i Sommarprogrammen i år. Och det är i grunden inte det saker och ting handlar om här. Jag hann i alla fall läsa att artisten bakom namnet Onkel Kånkel hade dött, bara 47 år gammal. Jag kan inte påstå att jag hört mycket av hans och hans bands omdebatterade musik. Men den som kan väcka en sovande riksdagsman och få denne att ohämmat börja ropa på förbud, måste ju ha gjort något rätt. Sedan kan man tycka vad man vill om sådana texter. Men det är även sådant (det fula, motbjudande och lite äckliga) som populärmusiken kan föras framåt av, precis som elgitarren vars skapare Les Paul också dog nyligen.
