Ibland hittar man en pärla i musikfloden

Jag befinner mig i en period i livet där väldigt mycket är belagt med en grå hinna av tristess och en känsla av det inte kommer att hända något speciellt uppmuntrande.
Det låter kanske dystert, men alla går vi väl igenom en massa olika faser i våra liv. Ibland känner man sig (jag kan ju bara tala för min själv, men det vore märkligt om inte fler känt av detta) som om man tappat geisten, gnistan och som om allt man hör och ser mest är urblekt till max.
Själv har jag ju så länge jag kan minnas varit intresserad av musik och lyssnat aktivt på musik; valt vad jag själv vill höra och inte bara låtit mig följa med i den breda flodfåran.
Men även när det gäller musik har intresset mattats och jag har varit farligt nära att sluta att bry mig om ny musik (däremot läser jag mycket om både ny och gammal musik). Jag har oroat mig för att jag, som så många andra, ska stanna upp och inte ens längre orka bry mig om musik på det vis som jag alltid gjort.
Tack då till brittiska tidningen The Word och den skiva med smakprov på ny musik man får med varje nummer.
På senaste skivan fastnade jag för flera låtar, men det var en som trängde klarare igenom än någon av de andra, med ett band jag bara kände till namnet tidigare.
Lyssna på brittiska duon Unkle (förstärkta av sångaren Joel Cadbury) och deras låt Ever Rest från senaste skivan Where Did the Night Fall.
Detta gillar jag.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Tristess. Livet, Musik, The Word, Unkle, Joel Cadbury, Nytt, Gammalt

Var är musiken som greppar tag i mig?

Jag sitter här i natten och lyssnar igenom diverse skivor jag fått med tidningar jag köper och prenumererar på. Det är naturligtvis en massa smakprov från nyutkomna plattor som hyllas i dessa tidningar och som väl ska ge lust att köpa dessa plattor.
Möjligen är jag inte på rätt humör, möjligen har jag inte tålamodet som krävs, men det mesta låter så sövande att man kan gäspa käkarna ur led.
Var finns låtarna som hoppar upp och greppar tag om strupen och säger: här har du något att sätta tänderna i?
Det kan hända att urvalet på de här skivorna inte är det mest spännande de här artisterna har att erbjuda (och det finns undantag som The Hold Steady, Tinariwen och Rilo Kiley för att nämna något positivt i alla fall) men; det är mycket plinkande och plonkande på klaviaturer och tradigt knäppande på gitarrer.
Röster som är så tillbakalutade att man håller på att falla av stolen. The Pierces låt Boring sammanfattar det hela alltför väl. Homer Simpson, som ju gillar världens sämsta låt, We Built This City med Starship, kunde inte sagt det bättre.
Var finns artister som får mig att känna samma sak som när jag först hörde Nirvana, Metallica, Emmylou Harris, Lucinda Williams, The Pogues, Calexico, Augustus Pablo, The Clash, Waterboys, Otis Redding, James Brown och Sex Pistols?
OK, jag får väl sova på saken och hoppas att någon kan ge mig ett svar i morgon. Kanske gillar jag Cat Power då.

Jah Hollis