Det enda vi vet är att vi en gång ska dö

Ingen vidare munter rubrik på ett blogginlägg, det kan jag utan protest instämma i.
Ännu dystrare låter kanske den psalm i den svenska psalmboken som heter Jag går mot döden vart jag går.
Likväl är det sanningar man inte kan förneka, även om man inte behöver gå och grubbla i de banorna varenda dag.
Jag blev själv påmind om vår förgänglighet den gångna helgen då jag fick veta att en man jag jobbat ganska nära tillsammans med under flera år hade dött.
Bara några timmar efter det budskapet ringde min mamma och berättade att tant Irma, hennes bästa vän i ungdomen, hade dött bara ett par veckor innan hon skulle ha fyllt 90 år.
Båda dessa personer har haft en påverkan på mitt liv som jag aldrig kommer att glömma, var och en på sitt speciella sätt.
Alltid när jag som barn var i Stockholm på en radda sjukhusbesök var det tant Irma och hennes man som vi (mamma eller pappa, eller båda och jag) fick bo hos.
I tonåren åkte jag själv några gånger till Stockholm och då var det självklart att jag skulle bor där också.
Det var rätt fräckt och lärorikt att vara i storstan på egen hand och samtidigt ha ett tryggt hem att bo i mitt i smeten.
De senaste gångerna jag var i Stockholm tänkte jag varje gång att jag skulle skulle höra av mig, hälsa på Irma (hennes man dog redan för några år sedan).
Men som med så mycket annat jag har tänkt mig göra, så blev det aldrig av.
Och nu är det definitivt för sent.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Liv, Död, Sorg, Musik, Imperiet, Bellman, Stockholm, Tulegatan, Jobb, Vänner

Ännu en tågresa väntar

Det drar ihop sig igen.
Om en och en halv timme ska jag sitta på tåget för att åka till mitt jobb. Och i staden där jag jobbar ska jag tillbringa den här veckan eftersom jag inte har bil och kan ta mig hem på nätterna efter att jag jobbat färdigt.
Det är ett schizofrent liv, att bo på ett ställe och att jobba på ett annat, i alla fall om man tvingas bo över där man jobbar. Jag har packat en väska med det som är nödvändigt att ta med, men större delen av mitt liv får jag lämna här.
Det känns just nu, måndag förmiddag, lite sorgligt.

Jah Hollis