Det enda vi vet är att vi en gång ska dö

Ingen vidare munter rubrik på ett blogginlägg, det kan jag utan protest instämma i.
Ännu dystrare låter kanske den psalm i den svenska psalmboken som heter Jag går mot döden vart jag går.
Likväl är det sanningar man inte kan förneka, även om man inte behöver gå och grubbla i de banorna varenda dag.
Jag blev själv påmind om vår förgänglighet den gångna helgen då jag fick veta att en man jag jobbat ganska nära tillsammans med under flera år hade dött.
Bara några timmar efter det budskapet ringde min mamma och berättade att tant Irma, hennes bästa vän i ungdomen, hade dött bara ett par veckor innan hon skulle ha fyllt 90 år.
Båda dessa personer har haft en påverkan på mitt liv som jag aldrig kommer att glömma, var och en på sitt speciella sätt.
Alltid när jag som barn var i Stockholm på en radda sjukhusbesök var det tant Irma och hennes man som vi (mamma eller pappa, eller båda och jag) fick bo hos.
I tonåren åkte jag själv några gånger till Stockholm och då var det självklart att jag skulle bor där också.
Det var rätt fräckt och lärorikt att vara i storstan på egen hand och samtidigt ha ett tryggt hem att bo i mitt i smeten.
De senaste gångerna jag var i Stockholm tänkte jag varje gång att jag skulle skulle höra av mig, hälsa på Irma (hennes man dog redan för några år sedan).
Men som med så mycket annat jag har tänkt mig göra, så blev det aldrig av.
Och nu är det definitivt för sent.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Liv, Död, Sorg, Musik, Imperiet, Bellman, Stockholm, Tulegatan, Jobb, Vänner

Men rock´n´rollen är väl ändå inte död?

Jag ska erkänna det direkt: jag har inlett min ledighet med att supa till.
Det har varit så mycket död och elände den här veckan så att jag har väl begravt mig i jobbet.
Så i kväll, när min bäste arbetskamrat, F, skjutsat mig hem gick jag loss på öl och whisky. Det är väl mitt sätt att bemöta sorg; äh det är det inte, jag vete fan.
Men jag vill inte se rock´n´rollen dö också.
Därför, utan att gå närmare in på det, bifogar jag denna video.
Hang on Sloopy med The McCoys.
Senast jag spelade i ett band spelade vi den.
Den unge mannen som sjunger och spelar gitarr, Rick Derringer, spelade senare med Johnny Winter och blev heroinist på kuppen. Men han fixade det och har bland annat spelat med ett av mina favoritband (Johnny Winter är också en favorit), Steely Dan.
Men den här låten, Hang on Sloopy, är svårslagen.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, död, sorg, whisky, whiskey, öl, johnny winter, the mccoys, rock pop

Så gick ännu en dag i Jah Hollis liv

Vad jag inte berättade tidigare var att jag uttnyttjade dagen till att handla upp mig på förnödenheter som batterier, färgpatron till skrivaren, hushållspapper med mera som saknades här hemma.
Men så kom jag i närheten av den excellenta skivbutiken Musik & Konst som fortfarande håller stilen trots krisen i branschen.
Jag hittade en äldre platta med Tinariwen, till reapris (den turliga känslan från tidigare höll i sig) och bara i farten högg jag dvd-utgåvan av Rockers, en klassisk reggaerulle.
Medan jag var inne i affären kunde jag via högtalarna njuta av en samlingsplatta med superobskyr äldre soul. Var nära att hugga på den med.
Innerstadsbesöket avslutades med lite införskaffande av mat på Malmborgs, där jag också hade nöjet att stöta på en gammal arbetskamrat, en jag verkligen trivdes med, för första gången på länge.
Så nöjd med min dos av ljus och sol och förnödenheter och människor for jag hem, åt en sen och långvarig frukost. Sedan blev det att chilla i hemmets lugna vrå resten av dagen. Utan att se så mycket som en sekund på Melodifestivalen som jag är genuint ointresserad av.
Inte för att det har blivit så väldigt mycket vettigt gjort, men nu känner jag inte det dåliga samvete jag kan känna ibland annars när ”det inte blivit så mycket gjort”.
Det är en dag i morgon också.

Jah Hollis