Störiga grannar och jobb, jobb, jobb...

Jag är inne i en intensiv jobbvecka nu och det är långa dagar när jag dessutom ska köra bil fram och tillbaka. Men än så länge känns det rätt att byta övernattning mot bilen även om jag inte hinner med så mycket dom korta timmarna jag är hemma mellan arbetspassen.
Det syns ju bland annat på rännilen av blogginlägg, den som en gång kändes som en rätt strid och regelbunden ström.
Inte blir det bättre av att grannarna har diskotek och verkstad i sina lägenheter när jag ska sova ut på morgnarna. I går krämade grannen ovanför mig på musik på full volym före klockan åtta(!) på morgonen.
Jag stönade inför tanken på att behöva stiga upp, klä på mig och vandra upp för trappan för att säga till att det faktiskt bor andra människor i huset.
Men jag löste det med att dra igång min egen musikmaskin och spela Freddie McKays (I´m) a Free Man på elva en liten stund.
Sedan blev det tystare i våningen ovan och jag kunde sova ett tag till.
I dag lät det som om någon försökte borra sig igenom en vägg (jag menar rätt igenom en vägg) i våningen ovanför. Det är inte utan att man undrar vad folk gör i sina lägenheter: jag menar det finns väl en gräns för hur mycket man kan göra i en tvåa innan väggarna börjar rasa ihop?
Och snart är det dags att dra till gruvan igen.
Lee Dorsey beskrev den där känslan rätt fint tycker jag.
Fast mitt jobb är inte på långa vägar så farligt som en gruvarbetares.
Det gäller att försöka behålla sinnet för proportioner när det känns tungt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: arbete, fritid, bilar, grannar, musik, lee dorsey, gruvor, tid, pendling, gruvarbetare