Jag var på, ett icke utsålt, KB i går och kollade Mavis Staples, en gång en klippa i Staple Singers, men på äldre dagar en fram- gångsrik solostjärna med en gudomlig röst i bra behåll. Hon var på samma plats vid ungefär samma tid förra året och gjorde succé, så förväntningarna nu var stora, både hos mig som skulle se henne för första gången, som hos flera som sett henne förra KB-konsert. Kanske var förväntningarna lite för högt uppskruvade, eller så har nu 69-åriga Mavis börjat känna av lite mer av sin ålder. Alla förutsättningar var egentligen de rätta: hon har ett strålande band, hon är en glad och öppen scenpersonlighet med bra publikkontakt och hon har, som sagt, en gudomlig röst. Men någonstans under konserten var det som om luften gick ur den färgglada konsertbadbollen: efter en strålande inledning planade det ut i ett antiklimax i en korsning av Allsång på skansen och amerikansk medborgarrättsrörelse på 50-60-talet. Synd på så rara ärtor skulle man kunna säga, men jag är ändå glad att jag var där. En tanke som dock slog mig under kvällen var denna: trots att Mavis Staples är en av de stora svarta soulsångerskorna och en kvinna som befunnit sig mitt i den amerikanska medborgarrörelsen och kände Martin Luther King, så såg jag inte en enda svart människa på KB i går. PS. Läs här vad en annan som var där tyckte. DS.
Ja, så var då min brors begravning överstånden och allt gick bra och efteråt känns det, som många av er skrev att det skulle, som en upplevelse jag inte skulle velat avstå från. Dessutom fick jag träffa släktingar jag inte träffat på länge och mitt i all sorg fanns det plats för i alla fall återseendets glädje. Problemen var att det var varmt som sören hela dagen och att det blev en lång dag. Redan 09.14 gick det X2000-tåg jag tog till Nässjö och helt groggy av sömnbrist, iklädd svarta byxor (jag med guds hjälp och en tandborste klämt mig i) vit, långärmad skjorta och svarta skor som klämde kraftigt (jag såg nog ut som någon mormon ute för att frälsa själar) cyklade jag i ilfart och stekande sol ner till centralen. Jag vågade nämligen, med de marginaler jag hade, inte lita på stadsbussarna som kan vara mycket lynninga. Jag kom, med svetten rinnande över hela kroppen, fram i tid nog för att köpa en tidning och något att dricka och bänka mig på min fönsterplats precis lagom till tåget gick: och det gick exakt på sekunden! Och X2000:s luftkonditionering (när den fungerar) är i ett sådant läge en gåva. Jag var till och med nära att dåsa till fastän jag normalt har svårt att sova på tåg. I Hässleholm var det dock slut på friden när ett gäng tonårstjejer (närmare tio stycken), och en jämnårig kille, omringade mig där jag satt. Nej, det var inte fans utan ett gäng brunbrända och sommarklädda och uppspelta kompisar som skulle ut på något gemensamt äventyr. De pratade oupphörligt och skrattade och plingade och plongade med sina mobiler och åt och drack och satt ivägen för folk som skulle förbi i gången och fnittrade när de var tvungna att flytta på sig. Några av dom tittade lite skeptiskt på mig i ögonvrårna men brydde sig annars inte speciellt mycket om mormonen i solglasögon. Det hela var faktiskt rätt uppfriskande för humöret och jag tillbringade hela resan upp till Nässjö (där dom också skulle av och byta till buss) med att till och från tjuvlyssna (det var svårt att låta bli) på deras konversationer. Och dom sade saker som "Alla tycker nog vi är jättestöriga, hi-hi" och "Alla tycker nog det blir skönt när vi går av tåget, hi-hi". Och dryftade även betydligt allvarligare saker. Jag hoppas dom fick det kul även på den fortsatta resan. Det måste vara roligt att kunna ge sig ut tillsammans, så många vänner.
Fortsättning följer...
Och i kväll ska jag och BV till KB här i Malmö och kolla Mavis Staples, därev videon till detta inlägg.
Jag var på, ett icke utsålt, KB i går och kollade Mavis Staples, en gång en klippa i Staple Singers, men på äldre dagar en fram-
Synd på så rara ärtor skulle man kunna säga, men jag är ändå glad att jag var där.
