Nu är vi faktiskt inne på självaste julaftonen 2010 och jag förmodar att det är en massa människor på väg hit och dit i landet för att fira jul någon annanstans än hemma hos sig själva. Det sägs att det är vi som bor i Skåne som mest gillar att förflytta oss när det är dags att fira jul. Själv får jag en dag extra ledigt den här julen, fyra sammanhängande dagar, och börjar jobba på annandagen igen. Jag hade redan tidigt (turligt nog) bestämt mig för att stanna så nära hemmet som möjligt den här julen. Min gamla mamma i snöhöljda Småland för klara sig utan ett besök av mig i år, och hon har inte kommit med några invändningar. Nu hoppas jag bara att alla ni som bestämt er för att ge er ut på vägar och järnvägar och med andra färdmedel klarar det fastän det ser riktigtmotigt ut. Jag har inget att tillägga om järnvägarna, och dem som har ansvar för dem, som inte redan sagts. Något galet måste det väl ändå vara när allt klappar ihop så totalt, även om det är vinterväder modell tuffare. Själv ska jag hålla mig inom Malmös gränser på julafton. På förslag av min gamla goda vän M, ska hon och jag tillbringa julaftonen på en krog i stan och äta och dricka. Det ska bli intressant att se vad vi får för sällskap runtomkring oss. Och till krogen ska vi väl kunna ta oss, även om det uppenbarligen kan bli trafikproppar även inne i centrum när tanklösa människor ställer till det. I värsta fall fär man väl gå dit. Och jobba upp aptiten lite extra.
Efter min brors begravning den senaste heta onsdagen skulle jag hem igen. Jag fick skjuts av min yngre bror och sällskap på färden av hans pojke och en av våra kusiner som är bosatt i järnvägsknutpunkten Nässjö där jag skulle borda ett tåg mot Malmö. Jag hade, för en mycket billig penning, skaffat en biljett. Inte till en resa med X2000, utan till en resa med ett Intercity-tåg. Intercitytågen framställs väl i en rätt god dager på SJ:s webbsida, men denna heta dag kändes det lite som att stiga in i ett inferno när jag klev på Malmötåget. Det kändes som en klar klasskillnad mot X2000 och jag tror jag förstår varför det var så billigt. Fanns det någon slags luftväxling i vagnarna, så var det via öppna fönster, någon slags luftkonditionering kunde jag inte känna av när jag letade upp min reserverade plats. Den, platsen alltså, hade givetvis någon satt sig på, en ung tjej som bänkat sig bredvid sin kompis och som bönade att jag skulle ta hennes plats i stället, en handikapp-plats som stod ensam lite för sig själv. Jag orkade inte dividera om saken och ville inte hamna bredvid en purken ung dam som skulle ha fått skiljas från sin vän. Jag satt ett par minuter i handikappstolen innan jag reste mig och gick, genom en familjevagn där barn i mängder klättrade omkring och gastade och härjade medan föräldrar försökte hålla ordning på dom och kanske njuta något av resan. Mellan ett par av vagnarna luktade det marijuana som om någon smygrökt på muggen eller kanske när tåget stått stilla på någon station. Under hela vandringen förstärktes intrycket av lågpriståg och väl i bistrovagnen (som det så flott heter) var det inte mycket som förändrade det intrycket. Jag hittade i alla fall en Mariestad starköl i kyldisken och blev förvånad att den bara kostade fyrtiofem kronor. I bistroavdelningen var det lite lätt ostädat och det verkade som om flera som satt där flytt dit för att slippa de heta kupéerna. I bistron fläktade det i alla fall lite så länge tåget var i rörelse. Vid ett av borden låg det en man och sov på sittplatserna och en av tågvärdarna ringde flitigt och kollade spelresultat. Ingen brydde sig överhuvud taget om att kolla min biljett under resan som jag helt och hållet tillbringade i bistron. Det var rätt avkopplande att sitta där ifred med mina egna tankar (det satt en kille vid samma bord som jag med han var långt inne i musiken han lyssnade på), och den lite slumsurrealistiska stämningen förstärktes av att solen var på nergång och kastade guldfärgat ljus in i vagnen. Där satt jag och drack två Mariestad i lugn och ro och kände det som om jag trots allt hade det rätt så bra. Men det var skönt att få kliva av i Malmö. Och nästa gång blir det nog X2000 igen.
Ja, så var då min brors begravning överstånden och allt gick bra och efteråt känns det, som många av er skrev att det skulle, som en upplevelse jag inte skulle velat avstå från. Dessutom fick jag träffa släktingar jag inte träffat på länge och mitt i all sorg fanns det plats för i alla fall återseendets glädje. Problemen var att det var varmt som sören hela dagen och att det blev en lång dag. Redan 09.14 gick det X2000-tåg jag tog till Nässjö och helt groggy av sömnbrist, iklädd svarta byxor (jag med guds hjälp och en tandborste klämt mig i) vit, långärmad skjorta och svarta skor som klämde kraftigt (jag såg nog ut som någon mormon ute för att frälsa själar) cyklade jag i ilfart och stekande sol ner till centralen. Jag vågade nämligen, med de marginaler jag hade, inte lita på stadsbussarna som kan vara mycket lynninga. Jag kom, med svetten rinnande över hela kroppen, fram i tid nog för att köpa en tidning och något att dricka och bänka mig på min fönsterplats precis lagom till tåget gick: och det gick exakt på sekunden! Och X2000:s luftkonditionering (när den fungerar) är i ett sådant läge en gåva. Jag var till och med nära att dåsa till fastän jag normalt har svårt att sova på tåg. I Hässleholm var det dock slut på friden när ett gäng tonårstjejer (närmare tio stycken), och en jämnårig kille, omringade mig där jag satt. Nej, det var inte fans utan ett gäng brunbrända och sommarklädda och uppspelta kompisar som skulle ut på något gemensamt äventyr. De pratade oupphörligt och skrattade och plingade och plongade med sina mobiler och åt och drack och satt ivägen för folk som skulle förbi i gången och fnittrade när de var tvungna att flytta på sig. Några av dom tittade lite skeptiskt på mig i ögonvrårna men brydde sig annars inte speciellt mycket om mormonen i solglasögon. Det hela var faktiskt rätt uppfriskande för humöret och jag tillbringade hela resan upp till Nässjö (där dom också skulle av och byta till buss) med att till och från tjuvlyssna (det var svårt att låta bli) på deras konversationer. Och dom sade saker som "Alla tycker nog vi är jättestöriga, hi-hi" och "Alla tycker nog det blir skönt när vi går av tåget, hi-hi". Och dryftade även betydligt allvarligare saker. Jag hoppas dom fick det kul även på den fortsatta resan. Det måste vara roligt att kunna ge sig ut tillsammans, så många vänner.
Fortsättning följer...
Och i kväll ska jag och BV till KB här i Malmö och kolla Mavis Staples, därev videon till detta inlägg.
...with The SJ blues again. Ja det skulle man kunna säga för att travestera Bob Dylan angående mina tågresor den gångna fredagen. Jag pröjsade detta bolag över åttahundra spänn för att i dag, på vår Nationaldag, ge mig ut på en för mig oerhört viktig familjeangelägenhet (för sorglig och känslig för att gå in på nu) och återvände hem till Malmö vädigt besviken på SJ och den gamla SJ-nazimentaliteten som tydligen börjar vidhäfta våra tågreseleverantörer igen. Det började strålande med att tåget f-r-å-n Malmö till Nässjö var en halvtimme försenat när det gick och ännu mer försenat när det kom fram. På återresan skulle jag åka från Alvesta, kanske inte den mest humörhöjande platsen att vistas på i vårt land (det är väl därför man placerat flyktingmottagning i stor skala där, för att de ska fatta vad som gäller i det här landet) och kom dit med en icke ombokningsbar biljett. Men eftersom jag var tidigt på plats och med en hårsmån missade ett X2000 på väg mot Malmö (det var kraftigt försenat) frågade jag en tågvärd på nästa X2000 (som nästan kört i fatt det tidigare, försenade) om man möjligen kunde klämma sig in där för att komma lite tidigare till Malmö och slippa vänta i Alvesta på nästa tåg. "Det går inte", sade denne förebild för SJ:s tågvärdar och slängde igen tågdörren framför mig. Sedan var det tåg jag hade biljett till fyrtio minuter försenat. Ja, kort sagt så snodde SJ mig i dag på över en timme av min tid. Men att vänta sig kompensation för detta sölande, i form av att kunna få åka med ett tidigare tåg, det var inte att tänka på. Heil SS, öh...SJ!
Det ordnade sig till slut med SJ-biljetten. Blev tvungen att ta till ett annat betalningssätt eftersom det, märkligt nog, inte funkade med mitt kontokort. Jag har till och med, vid en cykeltur i ett soligt Malmö, hunnit med att hämta ut biljetten i automaten på stationen. Och jag blir alltid lika förvånad när det visar sig att sådana saker faktiskt fungerar. Min tilltro till den automatiserade världen är svag, men jag fick min biljett till samma pris som den hade i natt när jag misslyckades med att köpa den. (Jag borde försöka hålla mig till min gamla princip att man ska inte oroa sig i onödan och ta ut nederlagen i förskott.) Nåja, nu blir det en resa i första klass, eftesom den bara kostade några tior mer och jag vill bara känna hur det känns att sitta i första klass. Kanhända kan man säga att jag kommer att göra en klassresa i och med detta. Mina föräldrar jobbade sig väl upp till någon slags lägre medelklass (tjänstemän i det privata respektive i det kommunala) medan man ytterligare ett steg längre tillbaka hittar varvsarbetare, snickare och hemmafruar (ja på den tiden var det karlarna i arbetarklassen som ensamma försörjde sin familj). Mina mor- och farföräldrar åkte definitivt aldrig i någon förstaklasskupé och jag tror aldrig morsan eller farsan gjort det heller.
Jag skulle beställa en tågbiljett hos SJ i kväll. Och det gör man ju numera i god tid och via nätet för att komma undan så billigt som möjligt. Så jag letar upp den resa som passar bäst och fyller i allt som behövs och kommer fram till sista punkten: betalningen. Den gör jag med kontokortet som så många gånger förr. Men den betalningen vill tydligen inte SJ ha. Det kommer upp meddelande om något lösenord som ska fyllas i, men funktionen för detta fungerar inte. Och hos supporten är inte ens tomten vaken så här dags. Det betyder att man får vänta till priset gått upp eller gå och köpa en dyrare biljett på stationen i morgon. Det verkar ju vara rena bluffen. Och det finns faktiskt flyg som ett alternativ. Och det är inte så mycket dyrare.
