Lemmy i Motörhead har blivit kultur

Lemmy, den sleaziga speedmetalpunkens överstepräst, har gått och blivit kultur på gamla dar. Eller hur ska man annars tolka det faktum att Kulturnyheterna i radions P1 ägnar en stund åt en recension av Ricken-
backerplågaren och Hells Angels-kompisen Lemmys självbiografi White line fever?
Personligen har jag inget emot det. För mig har Lemmy varit kultur ända sedan jag först hörde honom i spacerockbandet Hawkwind (detta drogindränkta band som han märkligt nog fick sparken från just för sin droghantering).
Han har alltid haft rykte om sig att vara en rätt belevad man (snäll mot äldre damer), sitt vilda yttre till trots, och en kille med stor humor.
Det sägs att det knappt är lönsamt att översätta rockbiografier och rockmemoarer till svenska längre (Dylans är ett lysande undantag) och det säger ju en del om Lemmys dragningskraft.
Tänk om man ändå hade varit på Tahonga bar i Malmö den gången han var där!

Jah Hollis

2007 års kultdricka för Motörheadfans

Jag fick mig dagens hittills bästa skratt när jag råkade hitta denna webbsida. Snacka om varudeklaration; man blir vad man dricker (om man dricker mer än man borde).
Detta borde nu vara kvalificerat som 2007 års kultdricka, i alla fall för alla med smak för umlauts typ Motörhead.
Givetvis måste nu Lemmy och Co sluta propagera för den lite såsiga (amerikanska) Smirnoff (för att inte tala om tjejölet Carlsberg) och alliera sig med Stön.
På tal om Motörhead, har de givit sig på fotbollssponsring. Det är engelska Greenbanks tioårslag som fått fina tröjor och som får springa in på planen till Ace of Spades (se även Mojo nr 158).
Och så då mina favoritumlauts från en av Magmas plattor, ett band som verkligen kunde (kan) spränga gränserna.

Jah Hollis