Eftersom jag är född på 50-talet (1950-talet alltså) blev det på något vis naturligt att jag skulle falla först för The Beatles och sedan för Monty Python´s Flying Circus. Det fanns saker i min omgivning under uppväxten som ledde till att jag uppskattade den sortens musik och den sortens humor (vilket jag knappast var ensam om). Jag påstår inte att musiken och humorn var bättre förr, alltså när jag växte upp, men Beatles och Monty Python är grundstenar i en kultur som min generation (ett begrepp jag är rätt generös med att sätta tidsgränser för) kan referera till. The Beatles fick jag aldrig chansen att se spela live (men jag känner folk som har gjort det, liksom jag känner folk som sett Rolling Stones när Brian Jones fortfarande var med i bandet), och Monty Python fick jag njuta av via tv. Men någonstans längtade jag efter att få se åtminstone någon av Beatles i verkligheten och kanske få se en föreställning där någon av Monty Python-medlemmarna medverkade. Vad gäller Beatles fick jag först hålla till godo med Ringo som var i Malmö med sitt All Starr Band någon gång under första halvan av 90-talet. Bra musiker på papperet, men rätt trist musik. Så småningom (i början av 2000-talet) köpte jag en billig biljett (100 svenska kronor) av en försäljare utanför Parken i Köpenhamn och fick se Paul McCartney med band spela låtar ur Beatles-, Wings- och den egna repertoaren. Då kände jag starkt den där kopplingen tillbaka till tonåren och till det som gjorde att jag föll för The Beatles. Samma känsla fick jag i går kväll när jag från tredje bänkraden såg John Cleese ge en enmansföreställning i Malmö konserthus. Det var ingen traditionell stå upp-föreställning (och han är vid 71 års ålder (fyller det på onsdag) knappast kapabel att bjuda på Silly Walks), utan nästan ett föredrag om Cleeses uppväxt och karriär i humorbranschen, komplett med tv- och filmklipp visade på en skärm. Allt gjort efter ett välrepeterat och mycket ordrikt manus fyllt av humor och värme (och en och annan liten utvikning) och framfört av ett komiskt geni. Bara inledningen, när han skulle tala till oss på "svensk" engelska (vi svenskar lever nog lite för ofta i tron att vi talar perfekt "engelsk/amerikansk" engelska) var obetalbar. Jag vet inte om en och annan i publiken kanske väntat sig en föreställning i sketchform och blev lite besviken. Jublet, skratten och applåderna i den fullsatta salongen tydde inte på att det kunde vara många. Själv visste jag inte riktigt vad jag skulle tro innan John Cleese stod där livs levande framför oss, men jag vet att de något mer än två timmarna (med en kort paus) drog iväg snabbt och att jag fick skratta högt gång på gång. Det tycker jag räcker långt. Vill ni läsa en regelrätt recension av föreställningen, så finns en här.
Jodå, jag kom ut och fick mig en god födelsedagsmiddag i torsdags kväll. En trogen gammal vän fick jag med mig ut och vi valde, ja det var jag som gjorde valet, att gå till Malmös kultkrog nummer ett, Mando. Mando är stekhuset som har kvar samma inredning som man hade när man öppnade 1966 och som kört med samma meny sedan 1975 och som serverat över 700 000 plankstekar. Ta en titt på deras hemsida och njut, läs om hur krogen blivit kulturmärkt i tv och om hur Tom Jones en gång förärade den ett besök. Det är inte så ofta jag går dit, men det är lika roligt varje gång att upptäcka hur prisvärt stället är. Och hur mycket folk det är där; vi fick vänta en stund nu för att få ett bord. Jag behöver väl inte påpeka att vi var mycket nöjda och mätta när vi gick därifrån. Om ni nu undrar varför rockabillytjejen Imelda May spelar bodhran här ovan, så kan det bero på att hon är från Dublin. En av Irlands senaste gåvor till musikvärlden.
Just nu sammanfattas, vägs och mäts det snart avslutade 00-talet på alla sätt och vis, ingen genre eller kultur- eller samhällsyttring tycks komma undan den hårda granskningen. Det är bara att konstatera att vi alla har våra favoriter: och att det som segrat i kvantitet inte nödvändigtvis (snarare oftast tvärtom) behöver det som segrar i kvalitet. Men jag tror vi är rätt många som kan enas om att Amy Winehouse är en av de stora musikartisterna detta decennium. Den här engelska tjejen med de märkliga tatueringarna och den minst sagt egna stilen slår, i alla fall i mitt tycke, ytlighetsfixerade amerikanska r´n´b-divor och svala nordiska huldror med hästlängder. Hur välsjungande de än må vara. Inte att undra över att hennes Back to Black kom överst på Q:s lista över decenniets bästa skivor. Att hon sedan blev ett givet offer för den människofientliga brittiska tabloidpressen var väl bara väntat. Gör det till ert nyårslöfte: bojkotta dessa asgamar, brittiska eller svenska eller var de nu hör hemma som som lever på att utnyttja folk de inte når ens till fotknölarna.
Jag vet att jag är lite tjatig, men jag är även lite allergisk mot tidningar med stora resurser som ändå inte klarar av att hålla ordning på språket. Man kan förvisso slöiunta på tangenterna, men skriver man autencitet när det heter autenticitet, då vet man inte riktigt vad det är man skriver.Så gjorde Sydsvenskan i dag i en artikel där en professor som gillat att lyssna på Dolly Parton ä-n-d-a sedan 1999 analyserar henne. I mitt tycke ett typiskt exempel på att vindarna vänt och att det nu blivit kultur att lyssna på det som för inte så väldigt länge sedan, ofta av samma människor som nu ä-l-s-k-a-r Dolly Parton, kallades kommersiell amerikansk skit. På tal om Dolly så hotade ju hennes konsert i Malmö i morgon, lördag 14 juni, att krocka med slutet på EM-matchen mellan Sverige och Spanien. Men arrangörerna lyckades senarelägga konsertstarten en halvtimma, så nu lär det väl bli taxirace till Malmö stadion efter slutsignalen (om det inte gått helt åt skogen för Sverige innan dess). Och på tal om EM så gick ju Tyskland lite oväntat på en nit mot Kroatien, även om kroaterna ofta föll väldigt enkelt trots att de själva klarade av att dela ut ett och annat tjuvnyp. När sedan Österrike grep halmstrået och fixade oavgjort mot Polen i sista minuten blev det helt plötsligt möjligt för Österrike att stoppa Tysklands avancemang till en kvartsfinal. Så kan det gå!
Det finns fin journalistik och det finns ful journalistik. I den fina sysslar man med "grävande" och publicerar sedan artiklar långa som ösregn i något ämne som gärna tilltalar en kulturelit som sedan debatterar hej vilt på kultursidorna i de stora riks(alltså Stockholmsbaserade)tidningarna. Det senaste exemplet är DN:s artikelserie vars essens tydligen är att det finns en väldig massa människor i Sverige i dag som anser sig kränkta, något som väl inte kan vara någon nyhet för någon. Det har skrivits om detta fenomen på mängder av bloggar, men det verkar som om det är först när en meriterad journalist skriver om det in den fina tidningen DN som det får tyngd. Jag ska erkänna att jag inte orkat ta mig igenom de här draporna, vars innehåll dessutom verkar vara tvivelaktigt, bara för att komma fram till något jag redan vet.
Nej, då är fuljournalistiken mer rakt på sak, lättläst och lättbegriplig. Det räcker med att Alexander Bard (Sveriges sämst klädde man?) saftar till Carola och, voilà!, debatten rasar för fullt (dock blandar sig sällan kultureliten i). Och vad handlar den då om? Ja, egentligen ingenting. Vad det gäller mig tycker jag både Carola (hon må vara hur duktig som helst som sångerska) och Alexander Bard (som säkert har ett öra för kommersiellt låtskrivande) är ett par kräkmedel som jag helst vill slippa både se och höra. Någon som är förvånad över att allt fler skippar både kvällstidningar och fintidningar?
Jah Hollis
PS. Jag ska erkänna, för att undvika missförstånd, att det görs många fina grävjobb inom journalistiken, både på riksredaktioner och på lokala redaktioner. Synd bara att de ofta hamnar i skuggan av den grävjournalistik som uppmärksammas för att ett känt namn står som byline under den. DS.
Ännu ett av mina favoritämnen: Varför är vi här i Sverige så snabba med att anamma engelska (amerikanska) uttryck för saker och ting vi har bra svenska ord och uttryck för? Min teori är ju att, trots att vi sägs vara stora USA-hatare här i landet, så har vi mycket lätt att ta till oss den kulturen med väldigt många uttryck den tar sig. Vi visar en förfärande stor andel amerikanska tv-serier i våra tv-kanaler och de är inte dubbade, som i många andra europeiska länder. Vi lär oss också tidigt engelska i skolan och internationellt sett är vi nog bra på det språket. Men ibland tar sig den här fascinationen för, och övertron på, det amerikansk-engelska språket rent löjliga uttryck. Som när folk börja prata om charity i stället för välgörenhet. Samma trams som att affärerna nu har sale i stället för rea. Blä!
Cowboyen, kofösaren och gunslingern, är ju en bild som är väldigt stark i den amerikanska kulturen. Westernfilmen är en helt egen genre och många tuffa stjärnor har gjort sig ett namn den vägen. Inte undra på då att cowboyen är en bild som förknippas med amerikanska presidenter, som till exempel den nu sittande, allas vår George W Bush, som ju anklagats för att föra cowboy-politik. Dessutom är han ju en riktig Texas-gubbe, och det borde ju lägga ett visst ansvar på honom att leva upp till cowboy-idealet. Men enligt Mexikos förre president Vicente Fox lär det vara skralt med cowboyandan hos Bush, det avslöjar Fox i sina memoarer. Låten på videon ovan, I Wanna Be a Cowboy’s Sweetheart, gjordes för övrigt i original av Patsy Montana och var den första miljonsäljande skivan med en kvinnlig countryartist (1935). Och personligen föredrar jag cowgirls framför cowboys, men jag är väldig förtjust i westernfilmer. Så nu vet ni det.
Lemmy, den sleaziga speedmetalpunkens överstepräst, har gått och blivit kultur på gamla dar. Eller hur ska man annars tolka det faktum att Kulturnyheterna i radions P1 ägnar en stund åt en recension av Ricken- backerplågaren och Hells Angels-kompisen Lemmys självbiografi White line fever? Personligen har jag inget emot det. För mig har Lemmy varit kultur ända sedan jag först hörde honom i spacerockbandet Hawkwind (detta drogindränkta band som han märkligt nog fick sparken från just för sin droghantering). Han har alltid haft rykte om sig att vara en rätt belevad man (snäll mot äldre damer), sitt vilda yttre till trots, och en kille med stor humor. Det sägs att det knappt är lönsamt att översätta rockbiografier och rockmemoarer till svenska längre (Dylans är ett lysande undantag) och det säger ju en del om Lemmys dragningskraft. Tänk om man ändå hade varit på Tahonga bar i Malmö den gången han var där!
Hade någon frågat mig för bara ett par veckor sedan vem Maja Lundgren är, hade jag inte ens under tortyr kunnat klämma fram det rätta svaret. Men nu vet jag: hon har skrivit en roman (tror jag den kallas) där ett antal kändisar i Sveriges (Stockholms?) kulturvärld nämns vid sina rätta namn i mindre smickrande sammanhang och ordalag. Detta har hon fått så mycket uppmärksamhet för att det måste vara ganska svårt, om man något så när hänger med i tidningar och bloggar, att ha missat det. Inte för att jag är så insatt i hur det går till i den stockholmska kulturankdammen, men Malmösonen Björn Ranelid (som väl bor i Stockholm nu) hade visst blivit trampad på tårna och i vanlig stil svarat med att brassa på med alla kanonerna på en gång. Kanske borde han i stället vara tacksam för uppmärksamheten han fått i spåren av all den gratisreklam Maja Lundgren fått för sin nya bok. Kanske kan han tack vare den få ytterligare några läsare (själv har jag börjat på en av hans tidiga romaner en gång men slutade av ren leda). Maja Lundgren kan nog räkna med en försäljningssuccé. Det här med att nämna folk vid namn är ju ett välkänt sätt att väcka intresse. Jag hade en lärare i gymnasiet som skrev böcker med rätt medioker framgång kommersiellt. Men när han skrev om en konflikt på skolan och maskerade figurerna i boken så lätt, att vem som helst kunde fatta vem det handlade om (en rektor som hette Pihl fick heta Båhge och så vidare) fick han sin största säljare. Intresset blev knappast mindre av att några som var med i boken hotade att dra honom inför rätta. Jag har själv boken. Den är inget mästerverk, men man ska inte underskatta igenkännandets lockelse.
Så har det då äntligen hänt, det alla vi rättrådiga väntat på. Bonniers har beslutat sig för att döpa om Agatha Christies Tio små negerpojkar till Och så var de bara en. Nu väntar vi på att man ska rensa ut de rasistiska uttrycken inom annan kultur och på till exempel sportens område. Till att börja med får vi väl döpa om Vilhem Mobergs Invandrarna till något mer neutralt. Nyamerikanerna kanske? Niggaz With Attitude talar väl för sig självt? Måste heta Afroamericans With Attitude. Washington Redskins = Washington Native Americans, svenska speedwaylaget Indianerna blir väl De amerikanska urinnevånarna. Men vad ska vi göra med Clashlåten (White man) In Hammersmith Palais. För att inte tala om Sly & The Family Stones Don’t Call me Nigger, Whitey! Ja här finns sannerligen mycket att göra. Och tänk så bra allt ska bli sedan, när vi rensat bort alla de fula orden.
