Lemmy, den sleaziga speedmetalpunkens överstepräst, har gått och blivit kultur på gamla dar. Eller hur ska man annars tolka det faktum att Kulturnyheterna i radions P1 ägnar en stund åt en recension av Ricken-backerplågaren och Hells Angels-kompisen Lemmys självbiografi White line fever?
Personligen har jag inget emot det. För mig har Lemmy varit kultur ända sedan jag först hörde honom i spacerockbandet Hawkwind (detta drogindränkta band som han märkligt nog fick sparken från just för sin droghantering).
Han har alltid haft rykte om sig att vara en rätt belevad man (snäll mot äldre damer), sitt vilda yttre till trots, och en kille med stor humor.
Det sägs att det knappt är lönsamt att översätta rockbiografier och rockmemoarer till svenska längre (Dylans är ett lysande undantag) och det säger ju en del om Lemmys dragningskraft.
Tänk om man ändå hade varit på Tahonga bar i Malmö den gången han var där!
Jah Hollis
