Så susade ännu en ledig helg förbi

Måndag igen och snart dags att bege sig till jobbet för ännu ett par arbetsdagar.
Det är rena försommarvädret ute och finge jag bestämma själv skulle jag nog ta ledigt i dag och ägna mig åt något annat än att sitta instängd på jobbet.
Helgen med tre lediga dagar susade förbi likt ett överljudsplan.
Höjdpunkten var förstås The Wall-konserten i Köpenhamn i lördags dit vi kom efter närmare en timmes väntan på försenade Öresundståg i Malmö.
Vi hann i alla fall få lite käk på en uteservering (där det inte var lika varmt i skuggan som det varit i solen en bit därifrån) innan vi via jätteköer (danskarna har inte anammat vår svenska kökultur riktigt) delade upp oss inne i Parken.
Fyra stod på innerplanen (se folkmassan ovan, det ska ha varit 47 000 åskådare sammanlagt) medan fyra av oss klättrade på närmast lodräta trappor upp till en läktare högst under taket (inget för den som har de minsta känslor av svindel).
Sedan var det hela The Wall-skivan rakt av, med ljus- och ljudeffekter av guds nåde (det lär ha gått åt lika mycket ström som den danska ön Langeland behöver en kväll) och fantastiskt fint ljud där minsta ton från en akustisk gitarr gick fram hur tydligt som helst.
Och trots megaformatet kändes det som om man var i händelsernas mitt. Och faktiskt finns det ett budskap därinne med.
The Wall pekar på vansinnet i krig och på diverse galenskaper i samhället som vi vant oss vid och dessvärre tar för normaltillståndet.
En i vårt gäng förklarade efteråt att det var den bästa konsert han någonsin sett.
Och vi var alla nöjda med det vi sett och hört.
Sedan blev det ytterligare väntan på kyliga Österport station på ett försenat Öresundståg till Malmö.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Pink Floyd, Roger Waters, The Wall, Köpenhamn, Parken, Öresundståg, Skånetrafiken

Äntligen dags för The Wall i Köpenhamn

Ledig helg, kanonväder och äntligen dags att åka över till Köpenhamn för att se Roger Waters och hans musiker framföra klassiska Pink Floyd-albumet The Wall i sin helhet.
Mannen som ligger bakom såväl konceptet som större delen av musiken till The Wall beslutade ju i slutet av 2009 att blåsa nytt liv i den liveuppsättning som hans band Pink Floyd turnerade med i början av 1980-talet och som nu uppdaterats.
Vi är sex stycken (i åldrarna 16-63 år) som ska över och se förställningen i Köpenhamn i kväll den 7 maj. Biljetterna har vi haft sedan de släpptes i slutet av sommaren förra året och Parken lär vara utsåld sedan länge (inklusive biljetter som som i vanlig ordning köpts på spekulation och nu bjuds ut på Blocket för dubbla priset).
Man kan tycka vad man vill om Pink Floyd och Roger Waters och The Wall (själv är jag förtjust i alla tre, precis som jag är förtjust i Little Richard och Low och i all bra musik), men ingen kan förneka att detta är en klassiker.
Fast jag misstänker att en och annan gör just det bara för att de har fastnat någonstans på vägen när det gäller musik.
Mot Köpenhamn!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Pink Floyd, Roger Waters, The Wall, Parken, Köpenhamn, Sol, Little Richard, Low

Roger Waters gillar inte George Bush

Så är den då över, Roger Waters Pink Floyd-konsert i Globen i Stockhom, och jag är helt nöjd. Visst, gillar man inte RW, eller Pink Floyd, eller sådana här megakonserter, kanske man inte blivit omvänd av detta.
Det var pompöst och psykedeliskt, laserljus och flygande grisar och rätt bokstavstrogna tolkningar av ett antal välkända Pink Floyd-klassiker.
Höjdpunkten var Dark Side of the Moon i sin grandiosa helhet.
(Dessutom generöst med extranummer från The Wall).
Och av snacket bland folk som var där att döma var de flesta helt tillfreds med det de fick uppleva. En enda ny låt fick vi höra, den omdiskuterade Leaving Beirut: ett klart uttalat politiskt ställningstagande (musikaliskt nästan en schlagdänga, lite som Frank Zappa kunde få till det) där USA och främst George Bush fick sina fiskar varma.
Att Roger Waters inte gillar George Bush och hans politik och moral framgick med all tydlighet under kvällen.
Ett enkelt mål? Må det.
Men ändå rätt befriande att en artist som Roger Waters så klart tar ställning.
Han har fått fan för det, i USA mest förstås, men han står fast vid det.
Hur många artister gör över huvud taget något sådant i dag?

Jah Hollis