Veckans fredagstema hos Carina/Sinneskatten är: Ledig. Det stämmer för min del denna lördag (som det blivit nu) men annars var det jobb både i går och är det även i morgon, söndag. Och sedan håller det på ett par veckor till innan jag får en välbehövlig semester. Någon sprillans ny bild till temat blir det inte, utan en jag tog för några veckor sedan på Rådhusplatsen i Köpenhamn. Då var jag ledig och tog en tur till Dronningens by, en stad med internationell känsla och mycket liv och rörelse. Och det blir nog fler turer dit i sommar, det är ju grannstaden. Och det finns så mycket som är roligare (hm, det betyder ju lugnare på danska) än att bara gå på Ströget och titta på andra turister eller att sitta i rätt dyra Nyhavn. Ha en bra helg, allihop! Fler bilder på temat hittar ni här.
Ledig helg, kanonväder och äntligen dags att åka över till Köpenhamn för att se Roger Waters och hans musiker framföra klassiska Pink Floyd-albumet The Wall i sin helhet. Mannen som ligger bakom såväl konceptet som större delen av musiken till The Wall beslutade ju i slutet av 2009 att blåsa nytt liv i den liveuppsättning som hans band Pink Floyd turnerade med i början av 1980-talet och som nu uppdaterats. Vi är sex stycken (i åldrarna 16-63 år) som ska över och se förställningen i Köpenhamn i kväll den 7 maj. Biljetterna har vi haft sedan de släpptes i slutet av sommaren förra året och Parken lär vara utsåld sedan länge (inklusive biljetter som som i vanlig ordning köpts på spekulation och nu bjuds ut på Blocket för dubbla priset). Man kan tycka vad man vill om Pink Floyd och Roger Waters och The Wall (själv är jag förtjust i alla tre, precis som jag är förtjust i Little Richard och Low och i all bra musik), men ingen kan förneka att detta är en klassiker. Fast jag misstänker att en och annan gör just det bara för att de har fastnat någonstans på vägen när det gäller musik. Mot Köpenhamn!
Min lediga lördag efter en intensiv arbetvecka gick i putten.En förkylning som legat och lurat i form av halsont bröt ut lagom till vilolördagen som gått i snorighetens, huvudvärkens och hostandets tecken. Jag drabbas ytterlig sällan av sådant nuförtiden, men förmodligen går det inte i längden att undkomma när så många andra är sjuka och är det på jobbet också. Och jag befinner mig själv i det där förbannade limbotillståndet nu: tillräckligt sjuk för att inte kunna göra något vettigt av ledigheten, men förmodligen tillräckligt OK för att jobba i morgon. Håglösheten i dag gjorde att jag inte kunde bege mig till BT som åter är hemma och hade med sig ett par lockande whiskysorter han ville bjuda på. Å andra sidan gjorde det att jag befann mig hemma när en gammal vän oväntat ringde efter att inte ha hört av sig på många herrans år. Det blev ett intressant samtal på cirka en timme och ömsesidiga löften om förnyade kontakter.
Jag såg för övrigt i Aftonbladet att historien upprepar sig: att polisen gör stora insatser för att komma åt kissandet på skumma platser. På 70-talet gjorde jag en insats som vittne till förmån för en vän som stod inför rätta anklagad för i stort exakt samma sak som mannen i Aftonbladets artikel. Där fick jag en negativ bild av polisen och rättsväsendet cementerad: polisen som var åklagarens vittne blåljög inför sittande rätt och hotade mig dessutom i enrum innan jag skulle vittna. Och vem tror ni att rätten trodde på? En långhårig yngling eller en uniformerad polisman, kortklippt och rejäl? Jag tror inte jag behöver ge er svaret.
Jag läste också i Aftonbladet att programledaren för Melodifestivalens evighetstävling, Petra Mede, fått ett skämt om kungen bortcensurerat från lördagens omgång. Har man inte något filter som också kunde filtrera bort hennes hysteriska skrikande? I radio låter det rent för djävligt.
Onsdag eftermiddag och klockan är fem. Till min glädje märker jag att det ännu inte är totalt kolmörkt ute så här dags nu. Ljuset kommer mer och mer för varje dag som går. Och denna onsdag är jag ledig; jag har njutit min frukost i förvissningen att jag inte ska jobba i dag. Jag har tagit det lugnt, läst lite och duttat runt i lägenheten och diskat och plockat i ordning lite av det värsta i oredan. Jag har fått avlöning och jag har betalt min hyra: nu är det quiztime! Jag ska snygga till mig, raka av det vildvuxna skägget som grott de dagar jag jobbat och jag ska ta cykeln upp till Pickwick i Malmö centrum och njuta av friheten. Jag noterade för övrigt att Malmö troligen kommer att vara enda staden med ett fotbollslag i himmelsblått i allsvenskan den här säsongen. Gefle funderar på att byta till vitt. De tycks ha insett att det bara finns ett himmelsblått lag som kan göra skäl för namnet.
Så har jag då lyckats få ett måste gjort den här dagen där jag, det underbara vädret till trots, inte lyckade ta mig ut förrän solen började sjunka långt ner mot horisonten. Jag vaknade som vanligt med huvudet fullt av planer (som Bob Dylan i Maggie’s Farm - A head full of ideas) men innan jag hade hunnit sätta några av dem i verket var det frukostdags. Ja klockan hade alltså passerat 12.00. Och så masade det sig på: jag läste och lyssnade på musik och pysslade med lite av varje. Inga av de där planerna på fönsterputsning och andra storverk sattes i verket. Visst är det skönt att ha lördagen mellan två arbetsdagar ledig, men mycket gjort blir det definitivt inte dessa dagar. Till slut lyckades jag i alla fall masa mig ner i tvättstugan för att utnyttja den bokade tiden och medan maskinerna snurrade fyllde jag i det enda avdrag, resor till och från jobbet, jag hade samvete att göra i min deklaration. Cykelturen till skattekontoret tog tio minuter och på vägen hem stötte jag på ett par välbekanta stammisar från Pickwick, på väg mot sagda Pickwick. Jag hade en väldig lust att haka på men den lille ängeln i mig påminde om att jag ska köra bil till jobbet i morgon, så jag tog farväl och passade på att handla på vägen hem och av bara farten köpte jag med kinamat. Och nu är klockan över midnatt och snart ska tvätten hämtas upp från torkrummet. Hallå, vart tar livet vägen? På tal om deklarationen så hade jag och en polare för många år sedan planer på att skriva en låt som skulle passa i deklarationstider. Do the Declaration skulle den heta och den skulle gå i funkstil à la James Brown. Det blev aldrig något vettigt med den heller, men jag har ju i allla fall en bra titel där, eller?
Somliga dagar här i livet tycks bara försvinna utan att man egentligen vet vart dom tagit vägen. En sådan dag är den just gångna lördagen, min lediga lördag, som försvann i sömn och storm. Jag får väl i och för sig skylla mig själv lite när jag sitter uppe till fyra på morgonen, men sådan är nu en gång min dygnsrytm. När jag väl vaknat och fått i mig frukost, väl tajmad med lunchekot, var det bara att vänta in den aviserade stormen. Först trodde jag att det kunde vara samma felaktiga förutsägelse som det visade sig vara när det senast varnades för storm över Sydsverige. Men snart började det yla ute och det slet och ryckte i hela huset. Så den här gången träffade nog väderfolket rätt. Men det innebar också att jag hållt mig inne hela dagen. Nu när det är lugnt ute är det dags att sova igen. Men fråga mig inte vad jag gjort i dag. Jag vet inte riktigt. Skrivit lite håglösa (nåja) kommentarer som svar på andras kommentarer och blogginlägg. Diskat, lagat mat. Ja tiden har i alla fall gått. Och inte förrän nu lyckas jag få till dagens blogginlägg.
Jag hade först tänkt kommentera AB-artikeln om att man på Bloggtidningen tycker att det är surt med alla modebloggar och alla tävlingar de har för att bli länkade och hamna på bloggtopplistorna. Men egentligen är det väl inte så mycket att hetsa upp sig för. Jag antar att modebloggarna, hur ytliga och illa skrivna de än kan vara, fyller ett behov. Annars skulle väl ingen kolla in dem. Och det här med tävlingar är väl inget nytt. Tävlingar har ju tidningar, både dagstidningar och veckopress, haft i alla tider för att locka fler läsare. Och inte har det hotat den offentliga debatten eller yttrandefriheten såvitt jag vet. Så det bryr jag mig inte om att kommentera. Fast det är väl det jag just har gjort.
Och Bob Dylan får hänga med för att han är Bob Dylan. En textrad i låten har väl en liten anknytning till mitt inlägg: You don´t need a Weatherman to know which way the wind blows. Och en annan är en livsvisdom jag försöker leva efter: Don´t follow leaders, watch Your parking meters. Vi hörs!
Jag hann med ett quiz i onsdags, där vi knappast skrämde upp något lag inför den stundande finalen nästa söndag. Sedan dess har jag dragit med en envis förkylning, inte någon dundervariant, utan den där när man är lagom däckad för att inte orka med social samvaro eller att göra något vettigt hemma. Så i princip hela långledigheten har gått åt skogen. I går, lördag, såg jag fram emot att gå på 40-årskalas, men där gör man ingen glad med rinnande nasalt mucus och ständiga nysningar värre än Prosits på julafton. Så det vara bara att ställa in. I dag kändes det OK nog för att jag skulle kunna ta mig ut och handla. Jag jag var tvungen eftersom förråden här hemma började sina. Och nu är vi inne i den tiden då det knappt går att säga om det är natt eller dag oavsett när på dygnet man går ut. Det var gråare än den värsta öststat kunde vara. På plussidan kan man ändå räkna in att det snart vänder. Och att IK Oskarshamn i hockeyallsvenskan spöade det gamla spöket Rögle på bortaplan. Det var visst 28 år sedan sist det hände. Kanske läge för att se IKO ta sig an Mif Redhawks här i Malmö på fredag. Och i morgon kommer jag givetvis att vara i lagom form för att jobba igen. Suck!
I dag är jag ledig från jobbet och passade på att handla upp mig på lite nödvändigheter. Jag passade också på att panta några gamla tomflaskor som stod och skräpade tillsammans med allt annat skräp som tar plats i köket. På den lite kladdiga och illaluktande returautomaten såg jag ett meddelande jag aldrig lagt märke till tidigare. Jag minns det inte inte ordagrant, men kontentan var ungefär denna: "Stoppa inte in brinnande föremål eller något som är giftigt i automaten." Är det ett så stort problem, att folk sätter eld på saker och slänger in i inkastet för petflaskor (eller för den delen kastar in giftiga saker), att man måste trycka upp meddelanden om det och sätta på automaterna för att förhindra det? "Öh, kolla, ett hål! Jag tror jag sätter eld på något som är lagom stort och slänger in det!" Say no more!
Jaha, så är det Alla helgons dag. Dagen då vi förvandlar en lördag till en söndag och då man ska sätta ljus på gravarna på kyrkogården. Nu har jag inte några släktingar som är begravda här i Malmö, så det känns inte aktuellt för min del. Några vänner och arbetskamrater har gått bort under den tid jag har bott här (och jag har varit på ett par begravningar), men skam att säga vet jag inte säkert var någon av dem har sin grav. Jag får nog nöja mig med att skicka dom en tanke i stället. Men den här lite märkligt placerade helgdagen medför också en dag extra ledigt för min del. I går, fredag, behövde jag inte jobba, och eftersom gudbarnet har höstlov åkte jag, hon och hennes föräldrar över till Köpenhamn och inledde med ett besök på Planetarium Tycho Brahes Imax-bio och såg en dinosauriefilm i 3D. Tyvärr kom de högt ställda förväntningarna lite på skam, då det visade sig handla mest om utgrävningar och där man tog dåligt vara på 3D-effekterna (att de funkar bevisades annars i ett sekundkort inslag, just innan eftertexterna, som fick min bänkgranne ett hoppa en halv meter upp i luften). Och eftersom speakerrösten var på danska gick väl många svenska barn miste även om mycket av innehållet. Dyrt var det också.
Visst, ännu en kliché som visar sig vara helt med sanningen överensstämmande. Det är väl inte för inte vi får vissa talesätt och uttryck som hänger med, även om till exempel "som ett brev på posten" måste börja verka obegripligt för somliga. Dock, i dag är det slut med de bekymmersfria dagarna i Stockholm för min del. Jag ska hem med tåget om några timmar och redan i morgon ska jag vara på plats på jobbet (skulle egentligen varit ledig, men har bytt för att kunna dra till Köpenhamn på måndag) igen. Själv vet jag inte något bättre sätt att fastslå detta slut för den här gången, än med några låtar på temat att åka hemåt igen. 1. I´m Going Home - Ten Years After 2. Southbound Again - Dire Straits 3. Goin´Home - The Rolling Stones 4. Safe European Home - The Clash 5. Train To Skaville - Ethiopians Ja, så är läget, och nu blir det frukost för att ladda för resten av dagen.
Så har vi passerat årets nationaldag och befinner oss tillbaka i vardagen igen. Själv känner jag mig något förvirrad av att det dyker upp en helgdag så där mitt i veckan. Naturligtvis är det inget stort problem, jag fick till och med en dag extra ledigt tack vare nationaldagen (så blir det inte när den hamnar på en lördag eller en söndag så småningom). Jag bara undrar lite över själva fenomenet: när den här invanda veckolunken, som de flesta av oss väl ändå lever i, bryts på något vis hör man många säga att de känner sig förvirrade. Jag fick till exempel en typisk, vad det nu egentligen är, lördagskänsla under större delen av gårdagen. Fastän det egentligen var en onsdag som gjorts om till en söndag. Kanske inte så konstigt att man blir lite virrig ändå. Nej nu ska jag njuta av ännu en ledig dag!
Sista arbetsdagen före långledigheten avklarad, och just de dagarna börjar anta ett bekant mönster. Jag skippar tåget och ringer upp min avlösare FN som hämtar mig i bilen. Alltid, och jag menar alltid, är det Bob Dylan som är soundtracket på de resorna. I dag startade vi resan till ljudet av Joey från Desire, en platta jag sorgesamt nog negligerat de senaste åren. Jag har den på vinyl, men inte på cd. Och eftersom vinylspelaren lagt ner verksamheten sedan ett antal månader (drivremmen med mera) är det länge sedan jag hörde något från denna pärla i Dylans produktion. Lustigt nog avslutades hemfärden också till tonerna av Joey. En lång historia (textmässigt) om en gangster, i ett underbart arrangemang med Scarlet Rivera på fiol och, aaahhhhh, Emmylou Harris på körsång. Jag får nog snoka upp en skivaffär i morgon.
Kvällen före Kristi himmelfärdsdag. En helgdagsafton då jag inte lyckas utnyttja den extra ledigheten på något vettigt vis. Jag är så uttråkad (God I´m bored! I might as well listen to Genesis!) att jag nyss höll på att somna, och jag som annars bara sover på nätterna. Förutsättningarna är kass: Det regnar och i morgon ska jag jobba igen. Tillkommer att jag ännu inte hämtat mig från gårdagens jobb. Jag skulle ha kunna ta mig till quizet, men regnet satte stopp för det, plus att ingen annan i vårt lag skulle dit vad jag vet. Det är företagsfester och sjukdomar som sätter p för det. Jag är ta mig f-n så uttråkad att jag lika gärna kunde ha jobbat. It must be the Blues!
I kväll är det quiz igen, ett stående inslag de onsdagar jag är ledig och inte bortrest. M har redan ringt och verkade sugen på att träffas tidigare, eftersom det är kanonväder och kanske redan chans att sitta ute en stund. Men eftersom jag ska resa bort på fredag måste jag ta hand om lite räkningar och annat innan jag kan ge mig ut. Om man nu vågar betala sina räkningar på nätet. Sedan händer det intressanta saker slag i slag här i Malmö, en del dessvärre medan jag inte är i stan. Redan torsdag kväll spelar Rickie Lee Jones på KB. Sedan åker jag till Stockholm fredag för att se Roger Waters på Globen (jag behöver väl inte berätta att han var basist i Pink Floyd och att vi bland annat kommer att får höra Dark Side of the Moon i sin helhet). Vad jag missar i Malmö fredag vet jag egentligen inte, men på lördagen ryker både MFF-AIK på stadion och Pere Ubu på KB senare på kvällen (men det finns säkert ett och annat att hitta på i Stockholm tillsammans med min gamle Blues Brother PF). Söndag spelar sedan Pere Ubu i Stockholm, men då är jag på KB och kollar Madeleine Peyroux. Tur att man är ledig valborgsmässoafton.
Äntligen är ledigheten här. Men det har varit en lång och knagglig väg hit. Nu ska jag i alla fall inte jobba förrän på Första maj. De två senaste dagarna har varit sega och känts ovanligt jobbiga. Motgångarna har radat upp sig, men dråpslaget var (förbered er på ett i-landsproblem här) när jag i dag inte kunde få ut mina blogginlägg på bloggportalen.se. Mejlade och fick svar att min blogg inte validerade och att, kunde det inte vara så, att blogspot ändrat på någon inställning så att bloggportalen inte kunde kännna av nya bloggpingar därifrån och så vidare. Samtidigt hoppade det ena efter det andra inlägget skrivet på blogspot-bloggar in. OK, det skulle kanske inte göra så mycket om det inte vore så att bloggportalen har lokala listor. Och jag sticker inte under stol med att jag är inne och kollar hur jag ligger till på dom listorna. Malmö är på något vis utgångspunkten i mitt bloggande, det är ju faktiskt här jag lever och bor (mest i alla fall). Sedan vill jag ju nå ut med det jag skriver, så bloggportalen är ett bra ställe att synas på. Men nu har jag väntat hela dagen på att de tre senaste inläggen skulle visa sig, och nu, äntligen finns de där. Nu hoppas jag att det ska funka i fortsättningen, så jag kan skriva om något intressantare än dessa förtretligheter. Jag fattar också att jag är hooked på bloggandet. Annars skulle jag inte skrivit detta överhuvudtaget. Stay tuned!
Det fortsatter att regna over London och over oss som ar har och ska njuta av semestern. Men i dag har vi mest hallt oss inomhus eftersom vi efter vimsande i tunnelbanan och lite annat hamnade pa The London Beer and Cider Festival. Hamnade och hamnade, vi skulle dit. En ganska marklig, men intressant upplevelse. Och berusande. Markligt var, att trots att festivalen holls centralt, i Camden Center, var det svart att hitta eftersom det knappt fanns en skylt utanfor som visade vagen. Men nar vi val hittat in oppnade sig en udda varld for oss. Mangder av medelalders man som i en daligt upplyst lokal, pa blanka eftermiddagen drack ol och cider bryggt efter gamla traditioner och upptappat direkt ur fat. Visst, det fanns kvinnor dar ocksa, men det var ganska latt att rita upp en profil av genomsnittsbesokaren. Nar vi kom ut, efter att att ha tillbringat sista timmen hangande vid ciderbaren regnade det, vi var langt fran hotellet, det borjade bli rusningstid och min resekamrat ville inte aka tunnelbana hem for att fa sin sena eftermiddagslur. Sa det blev taxi och pa radion eller vad det var spelades Werewolves of London med min gamle favorit Warren Zevon. Jag tar det som ett gott tecken infor resten av vistelsen har.
Jag jobbar aldrig på lördagar, men varannan helg jobbar jag både fredagen före och söndagen efter den lediga lördagen. Det brukar inte bli mycket bevänt med den lediga lördagen, det blir ofta en återhämtningsdag i stillhet, man ska hämta krafter efter en lång arbetvecka och inför ytterligare tre dagars jobb. I ärlighetens namn ska jag också medge att jag ofta sitter uppe rätt länge när jag kommit hem på natten mot lördagen. Jag skriver, bloggar, lyssnar på musik och tar kanske en eller annan öl. Så dessa lördagar, dessa ledighetens öar i arbetshavet, blir ofta dagar där jag på sin höjd ger mig ut och handlar för att sedan tillbringa dagen i splendid isolation. Men i kväll ska jag ta mig f-n ut och se folk. Jag är bjuden hem till min gamle vän Ol’ Hell på något mystiskt quiz. Jag ser fram emot det och skulle kanske till och med kunna stå ut med att titta på Melodifestivalen om det ingår i planerna. Om inte annat så bara för att få mina fördomar bekräftade. Jag älskar att få mina fördomar bekräftade. Ha-haaaaa!
Att jobba fem dagar, vara ledig en och sedan jobba tre igen är inget höjdarschema. Hur välkommen än den lediga lördagen är, blir det sällan något kul gjort under den. Man hinner handla upp sig på lite käk, käka sen frukost och sedan är det som om krafterna tar slut, speciellt efter en sådan här vecka då det varit mycket stressframkallande tekniktrassel på jobbet. Det sades en gång att tekniken skulle befria oss från trist arbete, men nu kan den i stället göra att arbetet blir trist och tröttande. Nej, jag hade förlitat mig på att lottobollarna skulle trilla ner i rätt ordning i dag, men det blev bara en dryg hundring som plåster på såren.Och strax är det midnatt, denna dystra vinternatt.
Det är sent på natten och jag suger på de sista minuterna jag är ledig i vaket tillstånd den här söndagen (ja tekniskt sett är det redan måndag). Redan i morgon (tekniskt sett i dag) är det dags att börja jobba igen; de lediga dagarna pös i väg väldigt snabbt, och som vanligt har jag alldeles för mycket ogjort. Jag antar att jag inte är ensam om problemet. Snarare är det väl så att de flesta känner igen det alltför väl. Vi har för lite tid för att göra det vi verkligen vill. Men det kanske kunde vara värre: kolla in den här stackars tecknaren. Han är aldrig ledig. Godnatt!
Söndag förmiddag och det är dags att stiga upp och börja en ny dag. Jag har en så splittrad känsla inför söndagarna; det är förvisso ännu en ledig dag att använda lite som man vill, men också den sista lediga dagen innan måndagen och jobbet är här igen. Det är väl klassisk söndagsångest, känslan av att man missat något på ledigheten och att det egentligen är roligare att vara ledig än att jobba. Eller?
