I dag var det tio år sedan Arbetet gick i graven

I dag, torsdag den 30 september, är det exakt tio år sedan sista exemplaren av den socialdemokratiska morgontidningen Arbetet kom ut och tidningen gick i graven.
Dödsorsaken var konkurs och sedan fanns det bara en stor morgontidning kvar i södra Sverige familjen Bonniers Sydsvenskan.
I borgerliga kretsar var det väl många som var glada att konkurrenten till deras språkrör (Arbetet hade en kort tid på 80-talet högre upplaga än Sydsvenskan) till slut hade fått ge upp andan.
Vad Arbetets undergång berodde på diskuteras det än i dag, men klart var att sossarna med Göran Persson i spetsen uppenbarligen tyckte att man klarade sig bra utan någon S-tidning i södra Sverige.
Kanske hade det politiska landskapet inte varit särskilt mycket annorlunda i dag även om Arbetet funnits kvar.
Men min övertygelse är, att mordet på Olof Palme, Arbetets nedläggning och mordet på Anna Lindh är tre bakslag för Socialdemokratin, som alla i större eller mindre omfattning lett fram till den totala förvirring som nu tycks råda inom partiet som blev valets stora förlorare.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om September, Skåne, Malmö, Arbetet, Sydsvenskan, Socialdemokraterna, Politik, Göran Persson, Opinion, Olof Palme, Anna Lindh

Blåst på en välbehövlig hemresa

Vilken rentut sagt djävla trist avslutning på en annars väloljad arbetsdag. Här sitter jag fast i bushen utan att kunna ta mig hem, trots att jag gjorde mitt jobb i god tid.
Felet låg hos någon annan som, i ett anfall av dålig planering, lämpade över jobb på en medarbetare som också ville hem till civilisationen i tid. Vi insåg att ingen av oss skulle hinna i tid.
Eftersom jag är äldst, och överordnad i arbetsordningen, offrade jag mig och stannade och gjorde jobbet klart. Den unge mannen bör ha hunnit kasta sig på tåget och komma hem (det var inte alls hans fel att han fick ta över ett jobb som någon annan skulle gjort mycket tidigare).
Så här sitter jag, utan så mycket som en bira, och skriver av mig besvikelsen. Sedan ska jag till en övernattningslägenhet som just nu ter sig luguber (det ordet lärde jag mig i en Klas Östergren-roman, kan ha varit Gentlemen.)
I lurarna till den gamla cd-spelaren (en maskin som väl anses uråldrig, men som det låter bra i) har jag, The Hold Steady: Boys and Girls in America, vilket gör situationen uthärdlig.
En platta som bara blir bättre och bättre. Just nu är den rena medicinen.

Jah Hollis

Det är nu det är som mörkast

Jag kan inte låta bli det. Jag är en aning fixerad vid det här med midvintersolståndet. Årets mörkaste dag har börjat och jag kan förstå att människor förr i tiden lade stor vikt vid den dagen.
Så varför skulle inte vi göra det i dag också?
Den dag som nu gått blev inte vad jag hade planerat. Quizkvällen i går blev vildare än jag tänkt mig och det straffade sig i dag. Jag drack fler öl än jag borde, och det var rent allmänt en rätt uppsluppen afton.
Arbetskamrater, gamla och nya, dök upp och en av dem fyllde 50 år. En kvinna som jag gillar och som bjöd in mig till kalas. Problemet är bara att jag inte minns när och var. Till slut vinglade jag hem på min cykel bara för att upptäcka att jag hade tappat mina hemnycklar.
Märkligt nog var jag i det läget så klarsynt (jag hade nyckeln till BT:s lägenhet med mig och kunde i nödfall ha sovit där) att jag cyklade tillbaka till utgångspunkten. Och till min oerhörda glädje hittade jag nyckelknippan med nyckelringen Lisa gjort åt mig liggande på marken vid cykelstället. Den måste ha legat där minst en halvtimme utan att någon annan lagt beslag på den.
Ibland har man tur (i oturen). Och, ursäkta att jag tjatar, nu går vi mot ljusare tider igen. Men jag tvivlar på att det är den nya regeringen vi har att tacka för det.

Jah Hollis