I dag, torsdag den 30 september, är det exakt tio år sedan sista exemplaren av den socialdemokratiska morgontidningen Arbetet kom ut och tidningen gick i graven. Dödsorsaken var konkurs och sedan fanns det bara en stor morgontidning kvar i södra Sverige familjen Bonniers Sydsvenskan. I borgerliga kretsar var det väl många som var glada att konkurrenten till deras språkrör (Arbetet hade en kort tid på 80-talet högre upplaga än Sydsvenskan) till slut hade fått ge upp andan. Vad Arbetets undergång berodde på diskuteras det än i dag, men klart var att sossarna med Göran Persson i spetsen uppenbarligen tyckte att man klarade sig bra utan någon S-tidning i södra Sverige. Kanske hade det politiska landskapet inte varit särskilt mycket annorlunda i dag även om Arbetet funnits kvar. Men min övertygelse är, att mordet på Olof Palme, Arbetets nedläggning och mordet på Anna Lindh är tre bakslag för Socialdemokratin, som alla i större eller mindre omfattning lett fram till den totala förvirring som nu tycks råda inom partiet som blev valets stora förlorare.
Jag hade en fruktansvärd mardröm precis innan jag vaknade i dag. Jag drömde att jag av någon obegriplig anledning jobbade på Sydsvenskans nattredaktion (vilket troligen bokstavligt talat skulle vara ett drömjobb för många yngre journalister i den här delen av landet) och hade högsta ansvaret för att tidningen skulle bli klar att trycka. Ingenting fungerade eller gick min väg, ingenting blev gjort. Allt var bara en enda röra. Och fastän det fanns massor av folk runtomkring mig var det ingen som kunde, eller ville, hjälpa mig ur detta katastrofläge jag hamnat i. När jag stod på sammanbrottets rand vaknade jag och så obehagligt realistisk hade drömmen varit att det kändes som en enorm lättnad att vakna och inse att det bara var en dröm. Det var längesedan jag hade en sådan realistisk och otäck dröm (det låter kanske inte så hemskt som om man skulle drömma om monster och död och elände, men det var enormt ångestladdat). Jag vet inte, men något måste det väl betyda.
Det slog mig i dag när man berättade vem som får Nobelpriset i litteratur 2009 att man nästan inte använder uttrycket "prestigefyllt" om detta pris. Det verkar som om detta pris på något vis står ovanför sådana etiketter som annars klistras på vart och vartannat pris som delas ut i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Klippet här ovan är ifrån Bonnierpressens skånska flaggskepp, alltid lika modesta Sydsvenskan, som inte bara fått ett, utan två, prestigefyllda priser i de svenska tidningsutgivarnas interna tidningstävling. Jag undrar: vilka priser kan inte sägas vara prestigefyllda? Ja, givetvis inte rena kalkonpriser eller anti-priser för något dåligt man gjort. Mig gör det snarast lite lite misstänksam att man måste haka på epitetet "prestigefyllt" när man ska beskriva ett pris. Som om det inte räcker med att man fått ett pris; det måste vara prestigefyllt dessutom. Ännu mer mystiskt blir det om man betänker att ordet "prestigelös" tycks ha seglat upp som en allt vanligare positiv beskrivning på någon eller något.
Det är inte ofta man blir överraskad eller känner lite chock när man läser eller hör nyheter nuförtiden. Jag har blivit luttrad, kanske nästan lite blasé dessvärre, och det ska mycket till för att jag ska haja till. Men när jag in på Sydsvenskan.se i dag och möttes av den tragiska nyheten att musikkännaren, skribenten, skivaffärsinnehavaren, författaren och Malmöprofilen Lennart Persson har dött var jag tvungen att blunda och titta igen. Jo, det stod där fortfarande: Lennart Persson är död. Han har lämnat sitt Malmö, sin familj och alla vänner och Musik & Konst och KB bakom sig och försvunnit för gott, bara 58 år gammal. Det känns väldigt tungt, och jag har tänkt skriva ett blogginlägg om hur man kan sakna en person som jag faktiskt inte kände personligen. Men det blir inte nu: läs i stället så länge vad andra har skrivit. Puh, vad trist, minst sagt.
Jag har sagt det förut, och jag kommer att säga det igen. Ibland blir somliga sportjournalisters språk så fånigt och löjligt amerikaniserat att man tar sig för pannan. Detta förbannade tjat om att idrottare (man får vara glad så länge de inte kallas "atleter") "går för guld" är bara så idiotiskt rent språkligt att den som använder det uttrycket borde ha ett straff av något slag (här är det någon på Sydsvenskan). I det här fallet handlar det hela förstås om att Jessica Lindell-Vikarby (ja, hon heter så i efternamn dessutom, inte bara Vikarby) och Anja Pärson ska starta i ett Super-G-lopp i alpina VM. Jag hoppas de de svenska åkarna kör eller åker för att ta guldplatsen. Om de "går" för guldet kommer det nog att dröja innan de kommer i mål.
Vi har fått vänja oss vid att idrottare inte alltid är guds bästa barn och att det händer att en och annan kör rattfull, är inblandad i slagsmål offentligt eller provar på lite olagliga rusmedel. Pressen kastar sig gärna över de här fallen, särskilt kvällspressen, men brukar in i det längsta vara försiktiga med att skriva ut namnen på de som misstänks, eller rent av döms, för olagligheterna. Dock har Malmötidningen Sydsvenskan, som brukar framställas som ett dygdemönster (inte minst av sig själva) när det gäller pressetik, trampat i klaveret så man kunde höra hela Livet i Finnskogarna på långt håll. När en allsvensk fotbollsspelare i Skåne greps av polis mitt under ett träningspass häromdagen gick Sydsvenskan ut direkt och avslöjade namnet på den gripne. Innan man ens riktigt visste vad han greps för. Det är naturligtvis i strid med alla pressetiska regler som finns, men det vägrar Sydsvenskans nye chefredaktör, Daniel Sandström, att erkänna. I stället väljer han, via sportkrönikören Anja Gatus blogg, att vrida sig som en mask på en metkrok i sina krystade försök att rättfärdiga namnpubliceringen. Hade det inte varit mer respektingivande att erkänna att man gjort fel? Och fotbollsspelaren då? Jo han fick gå från häktningsförhandlingen som en fri man och tillbaka till att träna med sitt lag.
Enligt en nöjesnotis i Sydsvenskan ska det komma "fem nya akter" till Malmöfestivalen. Akter? Jag trodde att man på tidningar var mån om att skriva begripligt och gärna så mycket som möjligt på svenska när man riktar sig till svenska läsare. Jag skulle tippa att det bland ett genomsnitt av Sydsvenskans läsare är väldigt många som inte begriper att "akter" är ett modeuttryck, hämtat från engelskan givetvis, som inte alls betyder var de tror. Varför inte skriva artister, band, grupper, orkestrar eller något annant mer begripligt? Sluta med det där akter-tramset!
Många demonstrationer har jag sett i Malmö i mina dagar, och jag har vid något sällsynt tillfälle själv gått med i en demonstration. Av erfarenhet vet man att frågan om hur demonstrationen förlöpte och om hur många som gick med kan få rätt olika svar beroende på vem man ställer den till. Vid demonstrationerna på första maj brukar arrangörerna ge sin version, medan polisen som övervakar det hela ger sin version och så brukar det fungera vid de flesta demonstrationer. Dagens demonstration, som väl får sägas vara av det ovanligare slaget, missade jag dock helt, men det hade jag förmodligen inte gjort om jag i förväg känt till den. Det var kineser boende i Sydsverige (kanske i Danmark också, inte omöjligt) som demonstrerade för OS i Peking och för Kina i största allmänhet. Även Sverige lär ha fått en och annan kärleksförklaring i form av slagord under demonstrationen. Jag fick vetskap om demonstrationen först när jag hittade ett blogginlägg om den. Där beskrivs den i mycket positiva ordalag och enligt inlägget ska det ha varit "hundratals" kineser som var med i demonstrationen. Exakt hur många "hundratals" är får vi inte veta men det borde väl då vara minst ett par hundra, eller? Då tittar vi in hos den stora, dominerande, tidningen Sydsvenskan i Malmö, som man ju tycker borde ha bevakat denna synnerligen aktuella nyhetshändelse. Men det verkar ha varit en skral bevakning, om ens någon bevakning alls. Inte en bild från demonstrationen finns det på webben, och den kortfattade artikeln om den tycks bygga på ett TT-telegram. Och enligt Sydsvenskan var det "sammanlagt drygt hundra" svensk-kineser som deltog i demonstrationen. Sammanlagt? Ja, vad annars?
Jah Hollis
PS. När kineserna i Sydsverige och Danmark samlas på Kasino Cosmopol i Malmö för att fira det kinesiska nyåret brukar de vara en bra bit över ettusen personer. DS.
Jag såg till min förfäran att Sydsvenskans chefredaktör Peter Melin hade dött helt plötsligt, på sitt jobb på tidningen i dag, bara 59 år. Det känns så hemskt när en människa bara rycks bort så där, när han eller hon är fullt aktiv. Jag har faktiskt haft nöjet att träffa Peter Melin vid några tillfällen och vi diskuterade bland annat, naturligtvis, tidningar och journalistik. Och han hade sina åsikter klara, men var helt klart och tydligt öppen för mina också. Det märkliga är, att när han tog över jobbet på Sydsvenskan och bosatte sig med sin familj i Malmö hittade han ett hus bara ett par kvarter från där jag bor. Jag stötte på honom en gång vid butiken som sköter Postens ärenden och, jodå, han kände igen mig och vi bytte några ord. Sedan dess, det var nog förra sommaren, har jag inte sett honom men jag har läst hans krönikor i Sydsvenskan och jag kan förstå att det råder chockstämning i tidningshuset på Segevång nu. Jag känner ju en och annan som jobbar där, och jag vet att Peter Melin var en populär chefredaktör och att han fått folk att känna framtidstro. Det är bara att djupt beklaga hans död.
I de kriminellas värld tycks det aldrig vara lågkonjunktur. Man kanske skulle kunna tro att det för somliga skulle kunna locka med ett hederligt jobb med regelbunden inkomst när tillgången på sådana är tämligen god. Men att döma av den lokala tidningen här nere i Malmö, Sydsvenskan, är det ständigt gott om aktiva brottslingar, stora som små, oavsett hur det ser ut på den vita arbetsmarknaden. Varje dag kan vi läsa om rån och stölder och misshandel, något hopp om att vi ska slippa sådant tycks det inte finnas. Tre fall i tidningen nu får mig också att undra över vad vissa kriminella har där vi andra har en mer eller mindre fungerande hjärna. 1. Tre killar ger sig på en fjärde utanför en svartklubb i Rosengård sedan de blivit oense om något. En av dem skjuter den fjärde med tre skott. Den skottskadade överlever och så småningom visar det sig att alltihop spelats in av en övervakningskamera. Ändå blånekar de till det som syns på filmen. Och märkligast av allt: offret vill inte peka ut den som skjutit honom. Vad är han rädd för? Att han ska få stryk? Hallå! Killen har redan försökt skjuta ihjäl dig. 2. Polisen kollar en man (som de misstänker är drogpåverkad) och en kvinna i en bil (faktiskt i mina kvarter) och när de kollar bilen finner de så kallad skimningsutrustning, som används för att stjäla koder från bankkort. Paret i bilen försöker slå i polisen att de hittat skimningsutrustningen. Tjena! 3. Polisen stoppar ett par lodisar fullastade med stulna kopparrör. Tjuvarna försöker slå i polisen att de hittat rören och att de just skulle lämna in dem till polisen. Det tyder väl ändå på något slags självinsikt eller självironi, eftersom de båda var vad som i tidningarna kallas "kända av polisen sedan tidigare".
Killarna i fall ett borde kunna få något slags hedersmedlemskap i sverigedemokraterna eller något annat parti på den kanten. Ingen förstör väl så mycket för invandrare i stort som dessa Tony Montana-wannabes som lever upp exakt till den fördomstyngda bild de främlingsfientliga vill ge av en stor del av den svenska befolkningen. Sd tackar och tar emot.
I brist på bättre slöläste jag gårdagens Sydsvenskan till frukosten och fastnade för en artikel med rubriken "Kränkningar allt vanligare i Malmöskolorna". Det handlade om bråk och hot och anmälningar om sådana på skolorna och om elever som hängdes ut på nätet. Det hela känns bekant på något vis, bråk har väl alltid förekommit i skolorna. Skillnaden från min tid (tidigaste skoltid) är väl att då var det till större del lärare som stod för hot och våld och kränkningar. Men det som fick mig att fundera lite var ett av exemplen på våldet och kränkningarna. Det beskrevs i en faktaruta så här: Den skadade gick förbi dörren ut mot korridoren. Där står ett gäng. De kastar köttbullar varav en träffar hårt på armen. Hur bär man sig åt för att träffa hårt med en köttbulle? Kan man verkligen bli skadad av att någon kastar en köttbulle som träffar en på armen? Märkligt.
Det är väl ingen tvekan om att det kan bli rätt kul när det blir konstigheter i skriven text. När det som skulle vara rätt blir fel på ett sätt som blir komiskt.I dag hade någon på Sydsvenskan haft bråttom när de skulle berätta om problemen med fallande höstlöv som ställer till det för lokaltrafiken. Och ingen tycks ha tagit reda på vad en lökförare är innan det hamnade på nätet. En stund senare var det rättat, men de övriga, inte så komiska, skrivfelen i artikeln hängde fortfarande med.
Jag såg på Sydsvenskans webb att det kan bli problem med tågen över Öresund (och vart de nu går Öresundstågen) eftersom de tycks ha krympt. Eller hur ska man annars tolka Sydsvenskans rubrik om att man ska räkna med "trånga tåg"? Kanske har de fått stå ute i regnet för mycket.
Det är väl ingen som tvivlar på att engelskan är på väg att ta över stora delar av det svenska språket. Antingen i form av att man använder allt fler rena engelska ord eller i form av mer eller mindre märkliga anglicismer. Mitt hatobjekt nummer ett nu är "att känna sig bekväm" eller varianter på det. Bekväma är kläder, skor och möbler till exempel, men inte människor. Människor kan känna sig väl till mods eller avslappnade eller kanske trygga, men inte bekväma. Jag läste precis ut en bok jag gilade, men tyvärr använde författaren anglicismen bekväm lite väl ofta. Dagens löjligaste användning av engelska hittade jag när jag kollade en artikel i Sydsvenskan för att hitta ett ämne för ett blogginlägg. Den handlade bland annat om mc-gängkrig i Skåne som jag ju skrivit några inlägg om tidigare. Länskriminalpolisens chef i Skåne berättar om en generationsväxling bland annat i mc-gängen och hur den skulle kunna leda till nya stridigheter gängen emellan. Något som skulle kunna hända, enligt polischefens egna ord, i ett "worst case-scenario". Smaka på det: Ett "worst case-scenario". Har han lärt sig det på någon utbildning hos FBI? Sådana lär ju vara populära. Och vad är det för fel på att säga "I värsta fall"?
OBS! Uppdaterad! Sydsvenskans kulturchef Daniel Sandström skrev för en tid sedan en betraktelse över Ulf Lundells sommarprogram som gick ut på att hans (Lundells) fascination för 1960-talet var rent av reaktionär nostalgi. Sandström, som inte ens var född 1967, har läst sig till, att så djävla bra kan det ju inte har varit då. Så han förklarar för oss att varje sekund som följt på 1960-talet måste ha varit en bättre epok eftersom den kom senare i tidsordningen. Jag tror han bara är avundsjuk för att han missade detta: • Svensk television 1968 • Jefferson Airplane på Woodstock 1969 • The Who 1967 Ja, hans egna band, de 60-talsinspirerade Beagle, verkar dessvärre inte ha satt ner tassarna så att det fortfarande märks.
Sydsvenskan presenterar i dag i en artikel statistik över bilinbrotten i Malmö. Det är några polisaspiranter som specialstuderat ämnet och som kommit fram till att det är fem platser som är speciellt hårt drabbade. Enligt artikeln har det varit drygt 1 500 bilinbrott i Malmö det senaste halvåret. Störst risk att drabbas ska de löpa som ställer bilen utanför en av de stora köpladorna eller i ett parkeringshus eller, faktiskt, på en gata som går utanför min lägenhet. (Vad det gäller det senaste, så tror jag inte det är just utanför min lägenhet, utan den del av gatan som går långt utanför synhåll från där jag bor). Nå, Sydsvenskan slår fast att de 1 529 bilinbrotten är koncentrerade till fem platser i stan. Men sedan visar det sig att det är 145 av inbrotten som ägt rum på dessa platser, sammanräknat. Kvar är alltså närmare 1 400 bilinbrott som ägt rum någon annanstans. Skulle man då inte kunna säga, om man vill vrida lite på statistiken, att risken för bilinbrott är mycket större på någon annan plats i stan än på just de fem utpekade ställena. Jag tycker det hela låter lite mystiskt på något vis. Fast statistik var inte mitt bästa ämne i skolan...
Precis när jag trodde det var färdigbloggat och dags att få en nödvändig skönhetssömn dimper morgontidningen ner genom brevlådan. Jag är en av de där gamlingarna som fortfarande håller mig med en prenumererad morgontidning och ska man tyda tecknen rätt är man väl en utdöende art. På förstasidan presenteras en förfärlig historia: polisen misstänker att en minderårig pojke vådtagits som straff för att han vägrat stjäla i ett varuhus i Malmö. Har polisen rätt är det något riktigt förfärligt som hänt. Det är obegripligt att någon över huvud taget skulle kunna behandla ett barn på ett sådant sätt. Hur planteras sådana saker i huvudet på någon människa, hur kan man bara få idén att göra något sådant? På den mera ljusa(?) sidan skriver Sydsvenskan om My Chemical Romances konsert i Malmö och har en intervju med bandets sångare. Inte för att jag fattar vad man ser (eller hör) hos det bandet som gör att det, snabbt, säljer ut en konsert i den rätt rymliga Baltiska Hallen. Hur som helst är både konsertrecensionen och intervjun, skrivna av Sveriges kanske bäste rockjournalist, Håkan Engström, mycket läsvärda. Se där vad en morgontidning som man betalar för kan ge.
Jag får väl börja med att direkt säga att jag säkert bryter mot någon upphovsrättsregel när jag tar med den här bilden på min blogg. Jag hittade den i Sydsvenskan häromdagen och enda sättet att kunna visa den är ju att fota av den och lägga in den här. Sydsvenskan, eller fotografen eller vem som vill, får väl stämma mig, men det kan det kanske vara värt. Här har det gått undan. Ska man tro texten till bilden, tagen i Calgary, handlar det om att rädda sälarna i Etiopien (som ju inte har någon kust) från den stundande jakten. Kvinnan som syns lite suddigt på bilden sägs också komma från en ”djurorganisation”. Fast jag tycker hon ser i högsta grad mänsklig ut. Men visst, det är också mänskligt att göra fel ibland när man gör en tidning. Här har ni för övrigt en variant av bilden i original.
Nu kommer det nya uppgifter om Kikki Danielssons avbrutna framträdande på Idrottsgalan i Kristianstad i helgen. Arrangörsfolk som var med när det hände säger till Sydsvenskan att Kikkis uppenbara berusning inte berodde på att hon återfallit i drickandet. Bevisen är, att man inte hittat flaskor där Kikki uppehållit sig innnan hon skulle framträda, och att hon inte luktat sprit när man hjälpt henne till hotellet. Arrangörerna ska också fått förklaringen till debaclet av Kikki själv: hon hade blandat tabletter mot reumatism med tabletter som skulle hjälpa mot att hon känner sig psykiskt dålig. Man kan tro vad man vill om den förklaringen, men den kvinnan ska ju inte ut och uppträda inför folk. Hon behöver riktig hjälp för att hålla ordning på hela livet verkar det som. Och så borde kvällstidningarna visa lite anständighet och lämna henne i fred nu.
Humor är väl inte det första man associerar Sydsvenskans ledarsida med. Men då och då har man en liten ruta där man krystar fram något man tycker är kul. I dag (19/1 -07) har man valt att skoja till det lite om den Landskronaskola som stängts av skyddsombudet bland annat för att ett antal elever dagligen bränt av fyrverkerier inomhus bland andra elever och skolpersonal. Det lilla inpasset slutar med något om att ”skriftligt ordningsbetyg nog skulle smälla högt”. Ni hajar va? Fyrverkerier – smälla högt. Hö-hö! Undrar om den flicka som fick splitterskador i ögonen av en av dessa inomhusprojektiler tycker det är kul. Eller om den lokalvårdare som chockad (och möjligen med hörselskador) fick föras till sjukhus efter en raketattack på sin arbetsplats fnissar med lite. Man kan förvisso skämta om det mesta, men i det här sammanhanget känns det lite osmakligt, speciellt med tanke på var ”skämtet” kommer ifrån. I ledarredaktionens korridorer i tornet vid Segevång är det nog ingen risk att få en exploderande raket på sig. Och där ser man väl för övrigt mest lokalvårdare (=städare) som något man kan anlita för ”hushållsnära tjänster” och få skatteavdrag för det.
