Njut av en dos äkta musik: The Decemberists

Det är inte alltid lätt att hitta vetet bland alla agnar som mals fram i musikströmmen nuförtiden.
Jag vet inte om det är sant, men det sägs att kraven på band och artister i dag är så högt ställda (ekonomiskt) att de inte ges en chans att utvecklas om de inte slår direkt med musiken de spelar in.
Men det finns förstås fortfarande en massa undantag från dessa regler: ett av dem heter The Decemberists, ett indiefolkrockband (i brist på bättre beskrivning) från Portland, Oregon i USA.
De har hunnit med sex fullängdsskivor på snart tio år och jag har dessvärre inte upptäckt dem på allvar förrän den senaste som heter The King Is Dead och som är en helgjuten skiva.
Influenserna, som Neil Young i Harvest-perioden och tidiga R.E.M., framträder tydligt, men samtidigt låter The Decemberists bara som The Decemberists.
Musik med ett lite sorgset drag och framförd med äkthet och musikalisk glädje, en kombination man alltför sällan stöter på i dag.
Lyssna bara på liveversionen av Down By The Water här ovan. Inspelningen på The King Is Dead låter så här.
De är på väg till Europa för att göra några spelningar i vår, men kommer inte i närheten av svensk mark.
Så det blir att försöka klämma in en resa till Dublin, Amsterdam, London eller Antwerpen mellan något av arbetspassen.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Indie, Folkrock, The Decemberists, Neil Young, Äkthet, Känsla, USA, Oregon, Portland

Kebnekaise skapar fortfarande musikmagi

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar när jag tillsammans med T gick och kollade Kebnekaise på S:t Gertruds utescen här i Malmö i går.
Jag har i stort sett bara goda minnen från den tiden de var stora, 70-talet, och bland annat spelade hemma i min gamla hemstad ett par gånger.
Då handlade det mest om svensk folkmusik framförd med elektrisk förstärkning, en total förnyelse av en musik som ansågs museal och lite knätofstöntig.
Kebnekaise var svensk rock med ett öppet sinne både mot traditionen och mot omvärlden. Ett unikt band skulle jag vilja påstå, även om det var fler som spelade vad man skulle kunna kalla svensk folkrock.
Till min glädje hade inte så mycket förändrats när en något nedbantad version av bandet nu åter stiger upp på scenerna. Visst, det låter bättre rent ljudmässigt, men därmed kanske också lite för polerat ibland.
Men när det lossnar och Kenny Håkansson går lös på sin vackra Malmberggitarr och Mats Glenngård på sin elfela, samtidigt som två basister, en slagverkare och den formidable trummisen Pelle Ekman manar på dem allt vad de kan, ja då är det magiskt (Horgalåten är fortfarande en rent underbar musiktripp).
Det är inte nostalgi, utan en musik som ligger helt rätt i tiden och som skulle göra sig på vilken europeisk festivalscen som helst denna sommar.
I Malmös monopolmorgontidning, Sydsvenskan, har jag inte hittat ett ord om Kebnekaises konsert än.
Däremot kan den som är lagd åt det hållet läsa en minut för minut-redovisning av Britney Spears spektakel på Parken i Köpenhamn samma kväll. :-P
Det är inte utan att man undrar hur man kan lyckas med att gå på scenen en och en halv timme försenad när konserten planerats månader i förväg.
Publikförakt, någon?

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Malmö, Kebnekaise, Progg, Folkrock, Kenny Håkansson, Mats Glenngård, Sydsvenskan, Monopol, Britney Spears, Köpenhamn, Publikförakt