Bengt Palmers: Årets bittraste Sommarvärd

Dagens Sommarvärd i P1 var Bengt Palmers, musikproducent, kompositör med mera inom schlager- och popfacket, och några år äldre än jag.
Han är kanske mest känd för att ha producerat Blue Swede (med Björn Skifs som sångare), som fick en USA-etta med en cover på Hooked on a Feeling, och Harpos internationella hit Movie Star (visst, han skrev ju Michelangelo tillsammans med Björn Skifs också).
Han inledde dock programmet med att läsa upp sitt CV, långt som ett ösregn, och prata lite om vilken musik han gillade som ung (han hade en gång befunnit sig i samma rum som Jimi Hendrix!).
Sedan ledde det så småningom fram till ett långt utfall mot den svenska proggen på 70-talet, dess företrädare, publik (ivriga cannabisrökare, enligt Palmers, vilket väl då inte Jimi Hendrix var, eller?) och musiker, samt inte minst tidningen Musikens Makt.
Jag vet inte om Bengt Palmers insåg att han gjorde sig löjlig (troligen inte) när han började tjafsa om MM:s programförklaring som kom när tidningen startades någon gång i början av 70-talet.
Fram trädde plötsligt en bitter man som ansåg sig tvungen att använda tiden i Sommar för att bemöta snart 40 år gamla påståenden.
Och som ett exempel på proggens allmänna uselhet spelade han (troligen mycket motvilligt) en bit av Sanningens silverflod med Träd, Gräs och Stenar, ett av de band som var tidigast ute på proggscenen (och som säkerligen inte är allas kopp te).
Uppenbarligen vet inte Palmers ett skit om Träd, Gräs och Stenar och deras betydelse och rykte både i Sverige och internationellt (han verkar heller inte veta att Berlinmuren revs för 20 år sedan; han tjafsade om den som om den fortfarande står kvar).
Det var patetiskt att höra denne man, som uppenbarligen ser sig själv som ett missuppfattat geni (han har ju gjort musiken till tre Sällskapsresan-filmer), gnälla och spela trist musik (varav han gjort en hel del själv).
Sedan avslutade han med en tirad mot olaglig nedladdning av musik och menade att ingen skulle vilja skapa musik om man inte får betalt för det. Har vi hört det förut?
Mycket av tjafset och bitterheten i programmet kunde nog Palmers ha tagit med Roger Wallis, en man med en del erfarenheter liknande Bengt Palmers egna.
Roger Wallis var med och startade ett av den svenska proggens flaggskepp, skivbolaget MNW. På senare tid medverkade han vid Pirate Bay-rättegången med att vittna om forskning som går helt på tvärs med Palmers teorier om nedladdning.
Dessutom var Wallis en gång med i det svenska popbandet Science Poption, vars sångare Claes Dieden senare fick en svensk hit med en urvattnad och dansbandshaltande version av klassikern Da Doo Ron Ron, producerad av Bengt Palmers.
Att Palmers är stolt över denna produktion, denna slakt av en fantastisk popsång, gjorde han klart i sitt Sommarprogram, denna i bitterhet badande man, genom att spela en bit av eländet.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Sommar, Sommar i P1, P1, Radio, Bengt Palmers, Musik, Björn Skifs, Blue Swede, Harpo, Movie Star, Hooked On A Feeling, Progg, Träd, Gräs och Stenar, Jimi Hendrix, Nedladdning, Pirate Bay, Roger Wallis, The Crystals, Phil Spector, Bitterhet, Claes Dieden, Science Poption

Kebnekaise skapar fortfarande musikmagi

Jag vet inte vad jag hade för förväntningar när jag tillsammans med T gick och kollade Kebnekaise på S:t Gertruds utescen här i Malmö i går.
Jag har i stort sett bara goda minnen från den tiden de var stora, 70-talet, och bland annat spelade hemma i min gamla hemstad ett par gånger.
Då handlade det mest om svensk folkmusik framförd med elektrisk förstärkning, en total förnyelse av en musik som ansågs museal och lite knätofstöntig.
Kebnekaise var svensk rock med ett öppet sinne både mot traditionen och mot omvärlden. Ett unikt band skulle jag vilja påstå, även om det var fler som spelade vad man skulle kunna kalla svensk folkrock.
Till min glädje hade inte så mycket förändrats när en något nedbantad version av bandet nu åter stiger upp på scenerna. Visst, det låter bättre rent ljudmässigt, men därmed kanske också lite för polerat ibland.
Men när det lossnar och Kenny Håkansson går lös på sin vackra Malmberggitarr och Mats Glenngård på sin elfela, samtidigt som två basister, en slagverkare och den formidable trummisen Pelle Ekman manar på dem allt vad de kan, ja då är det magiskt (Horgalåten är fortfarande en rent underbar musiktripp).
Det är inte nostalgi, utan en musik som ligger helt rätt i tiden och som skulle göra sig på vilken europeisk festivalscen som helst denna sommar.
I Malmös monopolmorgontidning, Sydsvenskan, har jag inte hittat ett ord om Kebnekaises konsert än.
Däremot kan den som är lagd åt det hållet läsa en minut för minut-redovisning av Britney Spears spektakel på Parken i Köpenhamn samma kväll. :-P
Det är inte utan att man undrar hur man kan lyckas med att gå på scenen en och en halv timme försenad när konserten planerats månader i förväg.
Publikförakt, någon?

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Malmö, Kebnekaise, Progg, Folkrock, Kenny Håkansson, Mats Glenngård, Sydsvenskan, Monopol, Britney Spears, Köpenhamn, Publikförakt

Jah Hollis bejakar sina proggrötter

I kväll ska jag gå på konsert i S:t Gertud (varför heter det inte Sankta Gertrud?) i Malmö och kolla in ett gammalt favoritband från den baktalade svenska proggeran.
Det är de gamla folkrockkpsykedelikerna Kebnekajse som återuppstått efter runt 30 års vila och som gör stan den äran.
För mig är Kebnekajse mer progg än till exempel Hoola Bandoola Band. All heder åt Mikael Wiehe & Co för deras insats, men som redan Peps kunde konstatera: det svängde inte mycket om dom.
Det gjorde det, och lär göra än, däremot om Kebnekajse som blandar svensk folkmusik med fräsande rock. Det är ursvenskt, men långt, långt i från all unken sverigedemokratism, och det är världsmusik på samma gång.
Och det är samma musiker, minus några som slutat, som utgör Kebnekajse i dag som det var på 70-talet. Ett stycke levande svensk musikhistoria med bland andra den eminente Kenny Håkansson (alias Beno Zeno i Dag Vag), Göran Lagerberg, vars historia sträcker sig tillbaka till Tages och Pelle Ekman som spelade trummor på Peps första platta.
Vi kanske ses där?



Jah Hollis

PS. Kolla gärna in detta klipp med. Det var av någon anledning omöjligt att få i ett format som passar i bloggen. DS.

Andra bloggar om: Musik, Malmö, S:t Gertrud, Kebnekajse, Progg, Hoola Bandoola Band, Folkrock, Folkmusik, Kenny Håkansson, Peps, Göran Lagerberg, Tages, Dag Vag

Vore jag ledig så gick jag väl ut...

Rubriken är en rad från en sång, En annorlunda sommarvisa, med ett band som hette Avgrunden. I alla fall som jag minns den, jag kunde till och med spela den en gång i tiden.
Jag vet inte om Avgrunden finns omnämnda i den nyutkomna boken om svensk progg, men det borde dom göra. Det är ett sådant band man saknar lite i dag, sådana som skulle kunna reta gallfeber på ungmoderater och andra köksbordsfilosofer på högerkanten.
Fast i den här boken är Avgrunden och deras platta Nu närmar vi oss… med, det vet jag.
Nåja, nu är det inte sommar än, men det är väldigt fint vårväder ute, i alla fall här i södra delen av vårt land. Då uppstår den där längtan efter att kunna skippa jobbet och bara ge sig ut, fri som fågeln.
Är det så konstigt egentligen. Vem tillbringar hellre en sådan här dag inomhus framför en dator?
Nu ska jag i alla fall ut och inhandla mitt dagliga bröd, så att jag kan avnjuta en frukost innan det är dags att dra till kneget.

Jah Hollis