Levon Helm har lagt ner trumstockarna

Jag hörde nyss på Ekots nyheter att musikern Levon Helm har avlidit, 71 år gammal, efter en lång kamp mot cancern.

Levon Helm var den ende amerikanen i The Band, gruppen som på 60- och 70-talet gav oss så många målande bilder av USA på sina skivor (de övriga fyra i bandet kom från Kanada).

De blev kända för den stora allmänheten först genom att samarbeta med Bob Dylan både på scen och på skiva och sedan genom en rad egna skivor som till mycket stora delar står sig än i dag.

The Band avslutade sin karriär som grupp med den i min musikaliska värld bästa musikdokumentären som finns, The Last Waltz, regisserad av Martin Scorsese, och dessvärre även med långvarig ovänskap mellan en del av gruppens medlemmar.

Levon Helm fortsatte, när strålkastarljuset på The Band slocknat, sin karriär som trummis i den högre skolan, sångare (det var han som sjöng på flera av de mest kända av The Bands låtar) mandolinspelare och gitarrist.

Han var kort och gott en högt aktad musiker i mycket stora kretsar och med hans död är det nu bara Garth Hudson och Robbie Robertson som är kvar i livet från originaluppsättningen av The Band.

Det är bara att beklaga att ännu en stor musiker har lämnat oss och att samtidigt tacka för all fin musik som Levon Helm gett oss.

Jah Hollis

PS. Låten på videon ovan är från The Last Waltz. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, The Band, Levon Helm, USA, Död, Cancer, Robbie Robertson, Bob Dylan, The Last Waltz

Ett datum man inte glömmer så lätt

I dag är det den 11 september, ett datum jag antar att de flesta förknippar med terroristattackerna mot World Trade Center i New York City och Pentagon i Washington 2001.

Det har redan gått tio år sedan den där dagen då världen häpnade över det som få av oss hade trott skulle kunna inträffa (även om det sägs att USA varnats från rysk säkerhetstjänst om att något var på gång, men att man ignorerade varningarna).

De är också denna dag åtta år sedan Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh dog efter att dagen före, inne på NK i Stockholm, ha blivit knivhuggen.

Den 11 september 1973 störtades Chiles folkvalde president Salvador Allende i en militärkupp och Chile blev under många år en mycket blodig diktatur.

Den 11 september 1987 mördades reggaemusikern och förre The Wailers-medlemmen Peter Tosh vid ett rån på Jamaica, ett rån som sägs ha varit ett politiskt attentat för att tysta den frispråkige Peter Tosh.

Attacken mot World Trade Center och Pentagon blev också starten för det USA-ledda ”Kriget mot terrorismen”, militära operationer i främst Afghanistan och Irak, ytterst styrda av president George W Bush.

Kriget mot terrorismen har kostat mångdubbelt fler liv är de cirka 3 000 som krävdes vid terroristattackerna i USA den 11 september 2001, många civila och ett stort antal amerikanska soldater (och soldater från många andra länder). Det finns beräkningar som säger att sammanlagt över en miljon människor dött i dessa aktioner under den tio år som gått.

Och vad diskuterar vi i Sverige inför denna dag?

Jo skådisen Ulf Brunnbergs förvirrade idéer om att starta en tv-kanal för män.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om 11 september, 9/11, USA, Terror, Terrorism, Krig, Anna Lindh, Chile, Salvador Allende, Peter Tosh, TV, Ulf Brunnberg

James Arness är i de sälla jaktmarkerna

James Arness, den långe, haltande norsk-tyskättade skådespelaren från den amerikanska tv-westernlångköraren Gunsmoke, har avlidit, 88 år gammal.
Eller ska man kanske säga att han gått till de sälla jaktmarkerna.
För James Arness spelade också Zebulon "Zeb" Macahan i serien How the West Was Won, mera känd som Familjen Macahan här i Sverige.
Zeb var en tuffing i skinnklädsel som tidigt lärt känna den nordamerikanska vildmarken, en tuffing med ett stort hjärta och en som vunnit den nordamerikanska ursprungsbefolkningens, indianernas, vänskap och respekt.
Onekligen var Zeb mångas favorit i Macahans starkt matrialkalt präglade familj och den som fick rycka in och rädda tjejernas favorit, Luke, när denne ställde till trubbel (mest för sig själv).
Rollfiguren Zeb var ovanlig just på så vis att han var en positiv länk mellan indianerna och den allt större vita befolkning som inkräktade på indianernas land.
För honom var indianerna jämlikar (vilket långt ifrån var vanligt bland nybyggarna) och han hade av dem fått namnet White Eagle och hade även varit gift med en indiankvinna som omkommit i en brand.
I videon ovan erbjuder sig till och med Zeb att strida på siouxindianernas sida mot den amerikanska armén sedan en konflikt uppstått när ett jaktsällskap från den ryska tsarfamiljen (med hjälp av en slemmig kollega till Zeb, i likadan skinnklädsel) jagat buffel på indianernas reservat.
Kanske var en del av Macahans popularitet (serien säljer fortfarande bra på dvd) beroende på just Zeb och hans patos, kamp för rättvisa och allas lika värde.
Samtidigt som han inte lade fingrarna emellan och alltid hade sin stora jaktkniv i beredskap om den skulle behövas.
Han hade också en underbart respektlös inställning till auktoriteter.
Vila i frid White Eagle!

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om TV, TV-serier, Western, Familjen Macahan, Zeb Macahan, How The West Was Won, Gunsmoke, James Arness, Indianer, Siouxer

Njut av en dos äkta musik: The Decemberists

Det är inte alltid lätt att hitta vetet bland alla agnar som mals fram i musikströmmen nuförtiden.
Jag vet inte om det är sant, men det sägs att kraven på band och artister i dag är så högt ställda (ekonomiskt) att de inte ges en chans att utvecklas om de inte slår direkt med musiken de spelar in.
Men det finns förstås fortfarande en massa undantag från dessa regler: ett av dem heter The Decemberists, ett indiefolkrockband (i brist på bättre beskrivning) från Portland, Oregon i USA.
De har hunnit med sex fullängdsskivor på snart tio år och jag har dessvärre inte upptäckt dem på allvar förrän den senaste som heter The King Is Dead och som är en helgjuten skiva.
Influenserna, som Neil Young i Harvest-perioden och tidiga R.E.M., framträder tydligt, men samtidigt låter The Decemberists bara som The Decemberists.
Musik med ett lite sorgset drag och framförd med äkthet och musikalisk glädje, en kombination man alltför sällan stöter på i dag.
Lyssna bara på liveversionen av Down By The Water här ovan. Inspelningen på The King Is Dead låter så här.
De är på väg till Europa för att göra några spelningar i vår, men kommer inte i närheten av svensk mark.
Så det blir att försöka klämma in en resa till Dublin, Amsterdam, London eller Antwerpen mellan något av arbetspassen.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Indie, Folkrock, The Decemberists, Neil Young, Äkthet, Känsla, USA, Oregon, Portland

Så var det dags att gå på bio igen

En gång i tiden gick jag mycket på bio, på den vanliga repertoaren och på diverse filmstudioföreningar. Sedan bara dog intresset någon gång, jag vet inte riktigt när.
Nuförtiden håller jag mig informerad mest genom att läsa om film, recensioner och i diverse magasin.
Det är ju naturligtvis inte samma sak som att se film.
Film är väl fortfarande, som någon en gång fick till det (var det när videoexplosionen kom?), bäst på bio.
I afton blir det i alla fall av, då jag och en vän ska gå och se en av årets (ja, den gick ju upp utanför Sverige redan förra året) mest omtalade filmer: Amerikanska independentfilmen Winter’s Bone.
En verklighetsbaserad historia om ett USA som vi kanske inte hör talas om så mycket här i landet.
Jag förväntar mig mycket av den filmen och återkommer med något slags omdöme.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Bio, Film, Filmstudio, Recensioner, USA, Hillbillys, Winter’s Bone, Independentfilm

The Beatles live: Snacka om dubbla budskap

Den 15 augusti 1965 spelade The Beatles live inför runt 55 000 människor i basebollarenan Shea Stadium i New York.
Det lär ha varit den allra första stora stadiumkonserten med ett pop/rockband och den var en del av Beatles Nordamerikaturné 1965.
Bandet spelade tolv låtar under den halvtimme de var på scenen mitt ute på basebollplanen. All publik befann sig på läktarna, en stor del av dem tonårsflickor som skrek hysteriskt från början till slut.
Beatles spelade genom 100-wattsförstärkare, stort för den tiden, men hade inte någon riktig sånganläggning och inte någon medhörning genom högtalarmonitorer.
Bandet kunde knappt själva höra vad de spelade och än mindre lär publiken ha hört.
I sista låten, I´m Down, är ju "budskapet" i texten rätt dystert (How can You laugh, when You know I´m down), men på scenen skrattar The Beatles själva åt vansinnet i hela situationen.
Ett drygt år senare har bandet fått nog av alltihop och spelar sin sista livekonsert inför betalande publik. Det sker på arenan Candlestick Park i San Francisco som är långt ifrån utsåld.
Resten är så att säga musikhistoria.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Musikhistoria, The Beatles, Beatles, Shea Stadium, New York, Candlestick Park, San Francisco

Obama får fredspriset: War is peace!

När jag hörde på nyheterna i radion i går att USA:s nuvarande president Barack Obama fått Nobels fredspris var min första tanke: Varför?
Visst har den norska Nobelkommittén genom åren trampat i klaveret rejält, men årets val är mest mystifierande.
Jag har inget emot Obama, han är säkert en rätt hyvens kille med rätt goda intentioner (till skillnad från den rätt tradige och oberäknelige George W Bush och hans klan av krigare).
Men är det inte lite väl tidigt att utmåla honom som någon slags fridsfurste?
Med tanke på att han ännu är inblandad i en rätt aggressiv krigföring världen över, med en hel del tvivelaktiga inslag, kanske man skulle gett någon annan fredspriset.
Att man i Obamas egna närhet är rätt överraskade, men givetvis nöjda, säger ju en hel del. Bättre PR kunde man knappast fått för pengar.
Själv kan jag inte låta bli att tänka på Storebrors och Partiets slogan i 1984: War is peace!

Jah Hollis

Andra bloggar om: Nobelpris, Nobels fredspris, Fredspriset, Barack Obama, Norge, USA, Henry Kissinger, George W Bush, George Orwell, 1984, Krig, Fred

Världens räddaste president besöker Byen

Det kan inte vara lätt att vara USA:s president i dessa dagar.
Även om man är en rätt omtyckt sådan, som Barack Obama i alla fall verkar vara än så länge, finns det en massa slemma typer därute i världen som kan hitta på i stort sett vad som helst mot ens person.
Nu ska Obama komma på ett blixtbesök till Malmös grannstad Köpenhamn i morgon, fredag den 2 oktober, för att lobba för att Chicago den dagen ska väljas som arrangör för sommar-OS 2016.
För att minimera risken för att de slemma ska komma nära presidenten blir det givetvis en massa trafikavstängningar och liknande i den danska huvudstaden under besöket.
Det drabbar även svenska pendlare: några av Öresundstågens avgångar mellan Malmö och Köpenhamn kommer att ställas in som en säkerhetsåtgärd. Bron kommer att stängas tillfälligt.
De som har hand om säkerheten runt Obamas besök tror nämligen att det finns en risk att de slemma skulle kunna ta tåget över till Byen för att komma nära presidenten.
En liten pikant detalj i det hela är att man i hastigheten glömde att informera bolagen som sköter tågtrafiken om den tillfälliga avstängningen av bron.
Nu fick man veta det via medierna; det kunde ju blivit intressant annars om ett tåg fullastat med pendlare dundrat in i Köpenhamn och mötts av korseld från CIA och kompani.
Förtrupper till presidenten har hans fru Michelle och mediafenomenet Oprah Winfrey, kvinnan som får stora delar av USA:s befolkning att sitta som zombies framför tv:n och som tycks få den att lyda hennes minsta vink när det gäller böcker och mat och diverse prylar, varit.
Vi får väl se om det hjälper.

Jah Hollis

Andra bloggar om: USA, Barack Obama, Obama, President, Köpenhamn, OS, Malmö, Pendlare, Öresundsbron, Michelle Obama, Oprah Winfrey, CIA

Jah Hollis faller platt för Rodney Crowell

Det finns musiker och det finns musiker.
I kväll, fredag den 30 januari, spelade Rodney Crowell på KB i Malmö.
Jag känner honom mest som gitarrist i Emmylou Harris Hot Band och har en gång sett honom live med just detta Hot Band.
Men jag har hört en del av hans soloplattor och hört att hans senaste besök på KB skulle ha varit något speciellt.
Så jag cyklade upp till KB för det första besöket på mitt gamla stamställe på flera månader. När jag betalt och hängt av mig i garderoben avslutade förbandet, Will Kimbrough och Jenny Scheinman med orden "vi är strax tillbaka med Rodney Crowell".
Aj, aj! Det skulle alltså bli en akustisk afton när jag var inställd på lite god countryrock.
Men jag föll som en fura för Rodney Crowell, en låtskrivare, gitarrist och sångare av guds nåde. Violinisten Jenny Scheinman och gitarristen/melodikaspelaren Will Kimbrough föll inte långt från päronträdet: två musiker som var och en för sig skulle vara värda en biljett.
Crowell är född -50 och har varit svärson till Johnny Cash. Han har en del att berätta och sjunga om och han drar en publik som mestadels är i hans egen ålder.
Mogna människor. Tyvärr är en del av dom inte mognare än att de efter några öl inte kan hålla klaffen när Crowell och hans medmusiker drar en lugnare låt eller en låt fyllona inte känner igen.
Hoppas ni som tar chansen att kolla in detta formidabla musikaliska sällskap i Göteborg den 2 februari eller Stockholm den 3 februari (eller i Helsingfors och Oslo dagarna före och efter) slipper dessa amatörfyllon.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, Rodney Crowell, Johnny Cash, KB, Malmö, Emmylou Harris, Fyllon, Störiga typer

Är Sverige USA:s 51:a stat?

Den lite suddiga bilden här ovan är tagen på Hemköp vid Värnhem i Malmö i dag, dagen efter att Barack Obama svor eden som USA:s nye president.
Samtliga fyra morgontidningar i tidningsstället, samtliga grundmurat borgerliga i sin politiska syn, har jättebilder på Obama på sina förstasidor. På hyllan under ligger en kvällstidning, som ska vara socialdemokratisk i sin politiska inriktning, som föredrar att ha någon mordhistoria på en stor bild medan Obamainvigningen får något mindre utrymme.
Det råder väl inga som helst tveksamheter om var det politiska etablissemanget i Sverige har sina sympatier. Det finns inga val som får så stor plats i den svenska pressen som det svenska och det amerikanska.
Ibland känns det som om vi i Sverige med vår förkärlek för det amerikanska och vår fallenhet för att blanda in hemkokt tv-amerikanska i vårt eget språk skulle kunna vara USA:s 51:a stat.
Visst, det finns mycket USA-kritik och det finns det som en del lite fånigt kallar USA-hat, men jag undrar om det inte i de kretsarna mest handlar om hatkärlek.
För finns det någon i Sverige som inte tagit till sig en endaste liten amerikansk kulturyttring och uppskattat den?
Jag tvivlar.

Jah Hollis

Andra bloggar om: USA, Barck Obama, president, Sverige, tidningar, press, kultur, DN, Sydsvenskan, SvD, Aftonbladet, Borgerlighet

Ja, nu är det dags för Obama att frälsa oss

För visst är det, som en kommentator konstaterade på min blogg, en Messiasstämning som råder i USA och stora delar av övriga världen när Barack Obama i dag officiellt blir president i världens än så länge mäktigaste stat.
Och visst är det på något sätt motsägelsefullt att denne svarte Messias ska behöva skyddas av ett säkerhetspådrag utan dess like på denna dag som ska ge oss så mycket hopp.
Men sådant verkar tillståndet vara i världen i dag: vi vågar inte ta något för givet och vi vågar inte riktigt lita på vår omgivning
Sad but true, som Metallica sjunger.
Och tänk på att Obama tycks ha lurat oss lite redan med "sitt" motto "Yes we can".
Lee Dorseys låt i videon ovan är från 1970.

Jah Hollis

Andra bloggar om: USA, Barack Obama, President, Presidentval, Säkerhet, CIA, Secret Service, Messias, frälsning, Lee Dorsey, Yes We Can

I dag är det Martin Luther King-dagen i USA

I dag är det Martin Luther King Jr Day i USA, en helgdag som skapades, efter bland annat en stor kampanjinsats av Stevie Wonder (där låten Happy Birthday var ett viktigt inslag), till minne av Martin Luther King.
Den firas den tredje måndagen i januari varje år, alltså så nära Martin Luther Kings födelsedag den 15 januari som möjligt för denna måndag.
Som av en händelse infaller Martin Luther King-dagen i år dagen innan en annan svart man, Barack Obama ska svära eden för att installeras som presiden i USA. Det är inte utan att man undrar vad Martin Luther King hade haft att säga om det.
Förväntningarna på Obama verkar vara gigantiska.
Man undrar hur det ska gå när han inte kan leva upp till dem.
För naturligtvis kommer han inte att på långa vägar snabbt kunna reda upp i den röra som avgående George Bush har lyckats åstadkomma under sina åtta år i Vita huset.
Hur det gick för Martin Luther King är vi väl alla sorgligt medvetna om.
Nu är vi säkert också en och annan som undrar hur det ska gå för Barack Obama.
Det är bara att hoppas på det bästa, och att vi kanske med hans tillträde får i alla fall lite anledning att se mer optimistiskt på framtiden i stort.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Martin Luther King, Martin Luther King Jr Day, Stevie Wonder, helgdag, USA, Barack Obama, George Bush, Vita Huset, Optimism, framtiden, President

Stoppa pressarna: Ett bra brittiskt band!

OK, jag vet att rubriken är drastisk, men erkänn att den brittiska pop- och rockmusiken inte känns så där jättespännande just nu.
Visst det finns band som gör en rätt bra låt på var tionde de spelar in och som blir hyfsat framgångsrika.
Men ta en titt på den amerikanska Billboardlistan och ni kommer att märka att amerikaner knappt bryr sig om brittisk musik längre. Visst, Billboards Topp 200-lista för album är till stora delar deprimerande läsning för den som letar efter något originellt.
Och ännu mer deprimerande för den som letar efter något riktigt spännande från de Brittiska öarna. Bland de 100 första plattorna hittar jag vid en snabb genomläsning, Coldplay, Duffy, Enya, Dido och Sarah Brightman.
Brittisk musik är inte så där värst het längre, verkar det som.
Men det tycks som om britterna (och jag menar då främst engelsmännen) ändå alltid tror att deras band är bäst i världen. Det är Oasis och Arctic Monkeys om och om igen, och de må ha sina kvaliteter, men de verkar förbli "Big in England".
Desto roligare då att få höra ett brittisk band som faktiskt är originellt och som borde, om det finns någon rättvisa, kunna nå långt både geografiskt och musikaliskt.
Jag talar om British Sea Power.
Smaka på videon här ovan och gå sedan vidare.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, england, USA, british sea power, David Letterman, Billboard, skivor, cd, coldplay, Duffy, Oasis, Arctic Monkeys

Nej, jag orkar inte skriva något inlägg i dag

Snart fyller min blogg två år och när jag ser tillbaka kan jag konstatera att jag under denna tid väl hållt mig till i genomsnitt över ett inlägg om dagen.
Och i dag hade jag nog tänkt hinna med något innan jag drar till jobbet, men jag är helt renons på idéer.
Det förestående amerikanska presidentvalet står mig sedan rätt länge upp i halsen. Det ska bli otroligt skönt när det är avklarat och vi kan få svart på vitt i stället för dessa ständiga spekulationer.
Än mindre vill jag förfalla till att kommentera sådant här krafs.
Så, mina vänner, ni får försöka klara er utan mina visdomsord i dag. :-)

Jah Hollis

PS. Och ni som eventuellt väntar på svar till kommentarer får vänta lite till. För nu väntar jobbet på mig. Igen. DS.

Andra bloggar om: jobb, blogg, blogga, USA, presidentval, idol, kommentarer, spekulationer

Klart industrin skulle klämma åt Muxtape

Knappt hade jag upptäckt den fantastiska sajt som kallas Muxtape och som gav folk chans att göra sina egna digitala blandband och dela med sig till omvärlden förrän den skakade amerikanska musikindustrin slog till.
När jag i dag skulle sitta en stund vid datorn försökte jag via Muxtape hitta en bra blandning att lyssna till samtidigt.
Döm om min förvåning när jag möttes av bilden ovan.
RIAA, den amerikanska skivindustrin, känd bland annat för att sköta om utdelningen av guldplattor till artister med storsäljare, har tydligen stoppat Muxtapes verksamhet.
De som står bakom Muxtape förklarar optimistiskt att deras service kommer att vara borta en kort tid medan man löser sina mellanhavanden med RIAA.
Man försäkrar också att inga artister har klagat över de digitala blandbanden som Muxtape lägger ut på nätet.
Nej, jag tror tvärtom att många artister ska vara glada att en stor publik får chansen att upptäcka dem via Muxtape. Dessutom finns det ju vid varje låt en länk till en sida där man kan köpa en mp3-version av låten om man vill.
Men som så ofta verkar snålheten bedra visheten.
Synd i alla fall om Muxtape inte skulle återuppstå.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, musikindustrin, blandband, RIAA, USA, Muxtape, mp3

Länkat till Intressant

En trist nyhet att inleda veckan med

Redan i den första kollen av veckans nyheter på nätet får jag veta att den amerikanske komikern George Carlin har dött. Han var en kille i min smak som kunde göra stå upp-komik om allt från gud till konstigheter i folks språk.
Han kunde också dra ett och annat snuskigt skämt och var en äkta provokatör, en som skojade om saker som många kanske helst ser att man inte skojar om.
Inte helt oväntat råkade han också i klammeri med den bigotta amerikanska rättvisan som bland annat tyckte att han var ytterst olämplig att lyssna på för det uppväxande amerikanska släktet.
Nu behöver inte myndigheterna längre oroa sig för att det blir mer av den varan även om George Carlins humor och syn på saker nog kommer att vara aktuella och användbara en lång tid framöver.
Tyvärr, får man väl säga. Och man får hoppas det finns några som vill ta över där han så trist har lämnat oss.

Jah Hollis

Andra bloggar om: george carlin, humor, komik, stå upp-komik, stand up comedy, gud, religion, usa, nyheter, död

Kan Dylan dra röster till Obama?

Det är inte bara den nu besegrade Hillary Clinton som ger Barack Obama sitt stöd på Obamas fortsatta väg mot den hägrande presidenposten i USA.
Självaste Bob Dylan ska under sin pågående Europaturné, vid ett stopp i Danmark, ha sagt något till en reporter från brittiska Times som kan tolkas som att Dylan ger sitt stöd till Obama.
I vanlig ordning uttalade sig inte Dylan speciellt rakt på sak, men uttolkarna av hans ord är rätt säkra på att Dylan valt att ta ställning för Obama nu.
Och hur ska man nu tolka Dylans förhållande till Barack Obamas slogan om Change, förändring?
The Times They Are A-Changin´eller Things have Changed?
Nåväl, det återstår väl nu att se om Bob Dylan kan ha en sådan påverkan på den amerikanska opinionen, kanske trots allt bli den talesman för en generation som han avskyr att bli kallad för, att Obama faktiskt får hjälp in i Vita huset.
Kolla gärna videon som Times länkar till.
Det handlar om konstnären Bob Dylan som under utställningsnamnet The Drawn Blank Series (inte Drawn Black som en av våra kvällstidningar pinsamt nog fick det till) på ett Londongalleri från den 14 juni.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, politik, USA, presidentval, Barack Obama, Hillary Clinton, Bob Dylan, konst, London

Himmelska fridens torg/Kent State USA

I dag, den 4 juni, är det årsdagen av massakern på Himmelska fridens torg i Peking i Kina. En fruktansvärt tragisk händelse då ett stort (hur stort råder det mycket delade meningar om) antal kinesiska studenter dödades när militären med våld stoppade deras demonstrationer för yttrandefrihet.
Det sorgliga jubileet uppmärksammas, med rätta, i stora liberala tidningar här i landet. För exakt en månad sedan, den 4 maj, var det årsdag för dödsskjutningarna av studenter vid Kent State University i USA. Det jublieet har jag inte hittat en rad om i sagda tidningar.
Visst det var "bara" fyra som sköts ihjäl av amerikanska nationalgardister vid Kent State University. Annars var händelsen en obehaglig förebådelse av det som senare hände på Himmelska fridens torg.
Men det är väl skillnad på elakingarna i Kina och de i grunden hyggliga amerikanerna.

Jah Hollis

Andra bloggar om: kina, USA, Himmelska fridens torg, Peking, Kent state university, massaker, dödsskjutning, sverige, tidningar, liberal, liberalism

George W Bush har fått många att gråta

USA:s president, George W Bush, ska ha blivit så rörd vid en minnesceremoni nyligen över en amerikansk soldat som stupat i Irak, att han började gråta.
På bilden från tillfället, som Aftonbladet publicerar, ser Bush ut som han både gråter och svettas.
Och man kan tänka sig att det finns anledning för honom att göra båda delarna.
Michael Monsoor, som hedrades vid ceremonin i fråga, är ju inte den ende amerikan som dött i kriget i Irak.
Och antalet irakier som strukit med är ju mångdubbelt så stort som antalet amerikaner, och andra utlänningar som blivit krigets offer.
Tanken på det borde få George W Bush att både gråta och svettas betydligt oftare.
Precis som han genom sitt krig fått så många andra att gråta.

Jah Hollis

Andra bloggar om: krig, irakkriget, USA, Irak, George Bush, George W Bush, bob dylan,

Snutar är snutar både i USA och Sverige

Jag läste om den misstänkt rattfulla kvinnan (och misstankarna är nog rätt kraftiga där) i Louisiana, USA, som säger sig ha blivit misshandlad av en polis under ett förhör.
Och man kan nog lugnt konstatera att misstankarna om att polismannen i fråga gjort något han inte ville visa på förhörsvideon är rätt kraftiga dom också.
Historien har fått berättigad uppmärksamhet i de amerikanska nyheterna (även om den väl knappast, som Aftonbladet skrivet, skakar USA), och det faktum att det handlar om en vit kvinna är nog bidragande där.
Man kan bara konstatera att snutar är snutar.
Och det måste vara så, både i USA och i Sverige, att sadistiska rötägg och personer som är olämpliga för yrket lyckas ta sig igenom kontrollstationerna på vägen under utbildningen.
Polismannen som är misstänkt (märkligt nog sparkad från jobbet men inte anklagad för något) i det nu uppmärksammade fallet har för övrigt fått anmälningar mot sig förut.
Polisbrutalitet är ju inte någon isolerad amerikansk företeelse (men man ser den aldrig i tv-program typ Cops, som tycks vara gjorda på beställning av polisens PR-avdelning), långt därifrån.
Här hemma i gamla Svedala här vi genom åren, gång på gång, fått läsa om fall som är mycket upprörande. Och det händer ju att folk mister livet när polisen ingriper i ärenden som borde vara rutin.
Det är nog inte alltid lätt att vara polis, men det är ju bara ytterligare en anledning att vara vaksam när man nu ska tillmötesgå ropen på bättre lag och ordning.

Jah Hollis

Andra bloggar om: polis, poliser, polisbrutalitet, USA, Louisiana, rattfylleri, cops, propaganda, utbildning, lag och ordning, osmo vallo, amnesty