Jag är ungefär halvvägs inne i ännu en intensiv arbetsvecka och enda ljuspunkten, känns det som, är att det blivit mildare igen och att man slipper några halkchocker när man ska ut på vägarna.Det trista är, att det känns som om jobbet tar hela min tid sådana här veckor.
Jag vet att jag tjatat om detta förut, men varför känns det som om man har så lite tid att leva? Ja alltså i förhållande till att jobba för någon annan.
En följd av detta är ju att jag inte hinner att sitta ner och skriva några mer genomarbetade blogginägg än halvmesyrer som detta.
Till exempel har jag lovat att skriva om mangautställningen på Louisiana som gudbarnet, hennes mamma och jag var på den gångna helgen. Men det löftet kan jag inte hålla nu.
Det får jag försöka göra senare, när jag inte har ständiga deadlines att kämpa emot.
Dock kan jag glädja mig över att åka genom ett vackert landskap när jag ska till jobbet. Häromdagen var jag tvungen att stanna till och ta några foton av de solbelysta omgivningarna.
Jag blev så fascinerad, speciellt kanske av molnen som tornar upp sig i bakgrunden (hmmm, dom kanske inte syns så jättetydligt på bilden) och som ser ut som en österlensk fjällkedja.
Och ändå har jag åkt denna väg hundratals gånger.
Jah Hollis
Andra bloggar om: jobb, arbete, tid, fritid, väder, vinter, tidsnöd, blogga, bloggande, bloggar, manga, skåne, österlen, foto, fotografi
