Jag skulle ha lyssnat till Bob Dylans ord

I går kväll, måndag, slutade jag mitt första hela arbetspass med de nya arbetstiderna och kunde därmed sätta mig i bilen och åka hem nära tre timmar tidigare än normalt.
Det var en härlig känsla: trots att klockan gick mot nio på kvällen var det inte helt kolmörkt ute.
Dessutom lyste en måne på väg att bli riktigt full över nejden när jag rattade iväg mot Malmö, med ovanligt mycket medtrafikanter ute på vägen.
Jag slängde in Bob Dylans Slow Train Coming i cd-spelaren, skruvade upp på hög volym, gasade på och lyssnade till den nyfrälste Dylans mässande om bot och bättring och vikten av att leva på rätt sätt.
Eller gjorde jag det?
Det kan ha funnits en släng mot frosseriet någonstans i hans predikande, men jag minns faktiskt inte. I så fall missade jag den.
Så väl hemma i Malmö var jag hungrig och kände för att äta något rejält: en megakebab att ta med från mitt favoritsnabbmatshak vid Värnhem. Ja, den visade sig vara så mega att jag denna gång med möda orkade med hela (fast den var som vanligt mycket god).
Känslan av mättnad övergick snart i övermättnad och jag var tvungen att retirera till sängen där jag blev liggande i någon slags halvdvala (jag gjorde några tappra försök att läsa senaste Mojo) hela denna lediga del av måndagskvällen tills det var tid att sova på riktigt.
Någon gång i gryningen vaknade jag och kände att denna kebab fortfarande ockuperade en stor del av magen och det kändes som om jag aldrig mer skulle kunna bli hungrig igen (lite som en gammal pyton som svalt något djur med hull och hår).
Men efter ytterligare några timmars sömn började det mesta kännas normalt igen och jag lyckades njuta av frukosten inför ännu en härlig, ledig dag.
Men jag inser ju så här i efterhand att jag borde lyssnat till Bobs visdomsord.
Men jag lyssnade visst mer på den där hungerskänslan och föll för frosseriet.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Ledighet, Arbete, Arbetstider, Ystad, Malmö, Pendlare, Bob Dylan, Religion, Frosseri, Kebab, Värnhemstorget, Svalans gatukök