Två veckor till vintersolståndet

Ja, vi är en bit inne i december nu.
Det är kallt och det ligger snö kvar, även om mycket av det som föll så rikligt över Malmö till stora delar har smält bort.
Det är som om vintern inte riktigt vet hur den ska bete sig, nu när det har blivit vinter även i almanackan.
Nyhetsflödet domineras stort av en enda sak: Wikileaks och dess grundare Julian Assange och hans göranden och låtanden.
Somliga verkar tycka att detta är något världsavgörande viktigt, en klassisk kamp mellan det goda och det onda. Lite märkligt kan jag ändå tycka att det är (även om omständigheterna är speciella) att en man som är eftersökt för våldtäkt tycks vara så populär.
Misstänkta våldtäktsmän brukar ju annars ha ganska lätt för att få opinionen mot sig.
Jag vet inte, jag har lite svårt att sätta mig in i saken i sin hela omfattning och är kanske heller inte, när allt kommer till kritan, så engagerad av den.
Jag är mer inne i en ny Tom Waits-period efter att ha läst mig en lång bit in i Barney Hoskyns härliga Waitsbiografi Lowside Of The Road.
Och så är det i dag två veckor till vintersolståndet, och så är det åter dags för quiz i kväll.
Och på söndag är det dags för årets quizfinal.
Det är mycke’ nu.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Vinter, Snö, Vintersolstånd, December, Malmö, Wikileaks, Internet, Julian Assange, Våldtäkt, Tom Waits, Quiz, Quizfinal

Börjar vi ana ett nytt syndrom här, kanske?

Jag är inte speciellt psykologisk bevandrad, men nog känner jag till det som kallas Stockholmssyndromet, ett begrepp som myntades efter Norrmalmtorgsdramat.
Och på något vis tycker jag mig ana ett nytt syndrom med anledning av två av de mest diskuterade händelserna här i Sverige nu (inte minst på nätet).
Det handlar förstås om våldtäktshistorien i Bjästa, som när den återberättades i tv öppnade dammluckorna för en uppenbarligen välbehövlig diskussion.
Och så har vi Beatrice Ask som inte tänkte efter före när hon sade att hon tycker att sexköpare ska hängas ut, skyldiga som oskyldiga.
I båda fallen är det ingen tvekan om vem som gjort fel. Den unge våldtäktsmannen i Bjästa dömdes i domstol och Beatrice Ask tog själv tillbaka det hon sagt.
Våldtäktsmannen fick snabbt, innan fallet togs upp i tv, sina tillskyndare. Folk som försvarade honom och som inte kunde se att han egentligen skulle gjort något fel.
Nu har även Beatrice Ask fått sina försvarare som inte kan se att justitieministern egentligen skulle gjort något fel (det snarare "blev fel"), och därtill råkat ut för samma näthat som flickan i Bjästa. Märkligt nog har Expressenskribenten som försvarar Ask dessutom bara hittat "pöbel" på nätet, vilket tyder på en rätt svag journalistisk insats.
Nåväl, det finns säkert någon psykologisk term för behovet av att försvara den eller de som har gjort saker och ting uppenbart fel.
Verklighetsförnekelse kanske?

Jah Hollis

Andra bloggar om: Beatrice Ask, Bjästa, Internet, Hat, Expressen, Stockholmssyndromet, TV, Debatt, Våldtäkt, Sexköp

Snacka om en dålig dag på jobbet...

Då och då dyker det upp små videosnuttar på Youtube som snabbt sprider sig och blir tittarsuccéer.
Den första jag själv minns (det kanske inte var just på Youtube men det var ett internetfenomen) var killen på kontoret som gick lös på sin dator när den inte funkade som han ville.
Jag vet att diskussionerna gick höga hurvida kontorskillens bärsärkagång var äkta eller om det var något som var iscensatt.
Själv får jag varje vecka en del mer eller mindre roliga tips via ett litet e-postbrev från den brittiska tidningen The Word. Something for the Weekend heter det och det går väl ut till alla som registrerat sig på deras hemsida.
The Word konstaterar lite torrt om klippet här ovan att man ska nog inte prata med den stackars gaffeltruckföraren om att man haft en dålig dag på jobbet.
Snacka om att bli dränkt i sprit!

Jah Hollis

Andra bloggar om: Arbete, Ryssland, Sprit, Olycka, Youtube, Internet, Tittarsuccé, The Word, Vodka, Konjak, Gaffeltruck

Dåliga nyheter färdas snabbt - obekräftade

Michael Jackson har dött. Det hörde jag nyss på nyheterna på Sveriges radio, eller i alla fall att någon har sagt att Michael jackson är död.
Uppgifterna kommer från den amerikanska skvallersajten TMZ som hänvisar till "en källa" som sagt detta sedan Michael Jackson hastigt förts till sjukhus tidigare under torsdagen.
Hurvida det är sant eller inte undgår min bedömning, eftersom jag varken känner till TMZ:s trovärdighet eller deras "källa".
Men i dessa webbtider finns det ingen inom den journalistiska världen som vågar vänta på en oficiell bekräftelse av dödsfallet. Alltså sitter seriösa (?) journalister på seriösa (?) publikationer världen över just nu och lägger ut en uppgift de inte vet ett piss om sanningshalten i.
Just som jag skriver detta bekräftas tydligen uppgifterna officiellt (eller?) Men ingen kunde tydligen stå emot trycket att publicera enbart ryktet som om det var en absolut sanning.
Sådan har dessvärre en del av dagens journalistik blivit: det är viktigare att vara snabb än att försäkra sig om att det man rapporterar är sant.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Michael Jackson, Död, Motown, Jackson Five, Journalistik, Skvaller, Rykten, Aftonbladet, Webbnyheter, DN

Än verkar det som om internet klarar sig

Jag är den förste att erkänna att jag inte är våldsamt insatt i alla turer kring nätet och fildelning och liknande som det verkar vara ett väldigt hallå kring just nu.
Men för närvarande verkar i alla fall det som utmålats som det värsta hotet för stunden, EU:s telekompaket, ha neutraliserats till något som inte utgör något direkt hot mot ett fritt internet.
Men det där kommer väl knappast att ha någon egentlig betydelse längre när Piratpartiet ska ta över hela EU-parlamentet och kanske den svenska riksdagen med så småningom.
Dock tillåter jag mig vara lite skeptisk där, optimismen inom partiet till trots.
För även om de har förespråkare som är väldigt engagerade och som jag har den största respekt för, kan jag inte släppa tanken på att det är löftet om gratismusik (med mera) som lockar många till piraterna.
Det räcker med att man läst ett antal illa skrivna och illa stavade kommentarer på min egen, och andras bloggar, när det handlar om fildelning för att man ska ana oråd.
Där upprepas vissa argument så ofta att de verkar ha blivit något slags oemotsägbara sanningar.
Det är till exempel bara redan rika, giriga artister med miljardinkomster som vill tjäna ännu mer på att sälja sin musik. Och de står dessutom i vägen för andra, mindre bemedlade artister som vill fram i rampljuset.
Märkligt nog är ett annat argument att artisterna ändå inte får några pengar när de säljer skivor eftersom de om möjligt ännu snuskigare rika skivbolagen kammar hem hela vinsten.
Artister ska därför försörja sig på att spela live och sälja souvenirer.
Visst finns det numera ett litet antal riktigt stora skivbolag med ett mindre antal artister som säljer stort.
Men kolla vilket rockmagasin av rang som helst: de har varje månad sida upp och sida ner med skivrecensioner. Skivor som spelats in av artister som inte har några miljardinkomster och som ger ut sin musik via fristående skivbolag.
Och vad är drivkraften för alla dessa artister tror ni?
Jo, det är sällan bara några höga konstnärliga ideal, utan det är att musiken faktiskt kan bli ett levebröd för dem. Får de en tillräckligt stor publik kan de leva på det de gillar mest.
De kan skriva och spela in musik och framföra den inför publik och slippa ett nio till fem-jobb.
"Rock´n´Roll är bättre än ett fast kneg", tyckte redan Kal P Dal.
När The Beatles hankade sig fram på spelningar inför en handfull människor hade de en sak för ögonen. De skulle till ”The Toppermost of The Poppermost”.
Visst, tiderna förändras.
Men det är fortfarande den drivkraften som finns bakom nästan all musik: att kunna vara sin egen och leva på det man skapar. Det tror jag många har glömt bort, eller inte fattat i dag.
Tyvärr.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Musik, Fildelning, EU, Telekompaketet, Internet, Piratpartiet, Opassande, The Beatles, Kal P Dal, Politik, Pengar, Skivbolag

Dylanbiljetterna är hembärgade

Det krävdes en väckarklocka och rejäl koncentration i den, för mig, arla morgonstunden strax före klockan nio i dag.
Men i samma ögonblick som biljetterna till Bob Dylans konsert i Malmö arena i slutet av mars släpptes av Ticnet tryckte jag in min beställning. Och jag fick en bunt biljetter till vad jag anser är rätt hyfsade platser.
Jag har aldrig varit intresserad av att köa i timmar, eller dagar för att få biljetter till konserter. Men vid ett par tillfällen, Stones i Köpenhamn en gång och för Springsteen i Köpenhamn en gång (dit jag skulle med min Springsteenfanatiske lillebror) har jag ställt principerna åt sidan.
Jag har också, vid några tillfällen, suttit i oändliga telefonköer för att till slut bli utan de eftertraktade biljetterna.
Så möjligheten att stiga upp några minuter innan det är dags, dra igång datorn och dänga iväg beställningen så fort biljetterna släpps är ju ett lyft. Heja internet!
Och så kan man hoppa tillbaka i slafen och sova en stund till när det är klart.
Zzzzzzz...

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, bob dylan, malmö, ticnet, biljetter, köer, internet, Köpenhamn

Jag såg skivaffärsdöden i vitögat i dag

Denna lördag var jag ovanligt tidigt i farten och redan vid elvatiden satt jag på en buss med destination Triangel(e)n i Malmö centrum.
Jag var tvungen att akut skaffa en färgpatron till min skrivare (sorry Fredrik, men jag hittade ingen svensktillverkad) och när det var avklarat stack jag över gatan till Musik & Konst.
Det är en legendarisk skivaffär, ett vattenhål för alla som vill söka sig utanför mittfåran i musikutgivningen och med kunnig personal med Lennart Persson i spetsen.
Jag ska erkänna att det inte är ofta jag är där nuförtiden, men de brukar ha en avdelning med roots reggae av hög klass.
Deras enda skyltfönster var som vanligt fullt av intressanta plattor, nya och obskyra återutgivningar i en salig blandning.
Däremot var det inte en enda kund inne i den lilla butiken och jag kunde inte heller se någon ur personalen där.
Jag fruktade att de av någon anledning hade stängt; en lördag drygt ett par veckor före jul brukar det krylla av folk där.
Det var förvisso öppet och när jag kom in var det en kvinna som dök upp och morsade. Jag bläddrade igenom reggaeomslagen (som kändes betydligt färre än förr), lade upp Horace Andys Skylarking och Gregory Isaacs Cool Ruler (utgiven för 30 år sedan) och sträckte fram en femhundring för att betala.
Det visade sig att det knappt fanns pengar i kassan att växla med, men det löste sig till slut.
Häpen lämnade jag Musik & Konst och kände att jag hade skådat skivaffärsdöden i vitögat. Min före detta stambutik, Jukebox vid Värnhemstorget, slog igen tidigare i år.
Musik & Konst är en instititution i Malmö, men jag måste erkänna att den såg vacklande ut i dag.
Jag antar att det beror på konkurrens från försäljning på internet och på nerladdning (sådan man betalar, eller ej, för).
Visst, jag kanske är gammalmodig, en utdöende ras i mp3-samhället, som fortfarande vill kunna köpa mina skivor (som köper skivor överhuvudtaget!) i en affär.
Men jag gör det för att jag vill det och jag gör det för mina egna pengar.
Jag hoppas att inte alla butiker som inte bara säljer massproducerat ska behöva dö sotdöden. Jag tycker det vore synd om den kulturen och kunskapen som finns samlad där i de små skivaffärerna skulle behöva stryka på foten.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, skivor, cd, mp3, reggae, Malmö, Musik och konst, nerladdning, internet, skivaffärer, kultur, gregory isaacs, horace andy

Muxtape har blivit den nya favoriten

Jag har hittat en ny favoritplats på nätet och även om många av er säkert redan känner till den kan jag inte låta bli att föra budskapet vidare.
Jag vet inte om ni har upplevt den tiden då man gjorde blandband, kassetter där man spelade in en blandning av musik som skulle vara noga utvald. Kanske gjorde man sin blandning för någon speciell person, ja kanske var bandet till och med en kärleksförklaring till någon (blandband ansågs för övrigt, på den tiden de var vanliga, att utgöra samma hot mot musikindustrin som fildelningen i dag).
Men med cd-bränningen och övergången till digitalt nerladdad musik blev kassetterna museiföremål och konsten att göra blandband dog ut.
Eller?
Behovet tycks finnas kvar, för nu finns Muxtape på nätet, ett ställe där man kan sätta ihop sitt eget digitala blandband, en Muxtape, och dela med sig till vem som helst.
Jag har inte skaffat konto där än, men jag väljer ofta ut en spellista från Muxtape och lyssnar på när jag sitter vid datorn någon längre stund. Muxtapes blandband fungerar utmärkt i andra sammanhang också och denna sajt verkar dra till sig folk som har väldigt rolig och varierad musiksmak.
Nytt och gammalt, gott och blandat i ordets bästa bemärkelse.
Den gamla godingen ovan återupptäckte jag på en Muxtapeblandning.
Rekommenderas varmt.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, can, muxtape, blandband, krautrock, internet, musikkassetter

Internet verkar ha fått spatt i natt

Tillbaka på jobbet och tillbaka till att kolla något obegripligt CSI-avsnitt medan jag avslutar dagens värv. Samtidigt rekar jag lite för att skriva ett blogginlägg innan jag drar mig tillbaka.
Men det verkar problematiskt.
Försökte kolla på bloggportalen.se hur snacket (eller skrivandet) går just nu, men det är helt omöjligt att komma in på den sajten. Tidigare försökte jag posta en kommentar på en blogg, men fick bara något mycket märkligt felmeddelande som tack för det.
Så det verkar som om det bästa vore att dra till övernattningsrummet jag inte varit i på veckor nu, och som jag förhoppningsvis snart kan lämna.
För gott.
Jag får ta det där om mina tankar kring att bli bestulen vid ett annat tillfälle.

Jah Hollis

En stad utan ett enda internetcafé...

"There´s nothing sadder,
than a town with no cheer..."

Så skaldade Tom Waits en gång i tiden. Närmare bestämt den tiden då han fortfarande mer än gärna tog sig ett glas och skrev en och annan text som behandlade det ämnet.
Någon brist på "cheer" var det väl knappast i den lilla stad där jag befunnit mig några dagar och nätter nu, alltså den småländska småstad där jag växt upp.
Tvärtom fanns det gott om krogar och andra ställen där man kunde få sig en hygglig öl eller annat drickbart. Problemet var att det råder ålderssegregation, och inga människor av min generation (eller nästan ens i närheten) går till de här ställena, i alla fall inte på kvällarna.
Det är en av småstadens förbannelser.
Det finns välsignelser också, men dom får jag nog återkomma till.
På minussidan var också att man på turistbyrån kunde meddela att det inte finns något internetcafé i hela stan. Biblioteket har datorer man kan använda, men då krävs ett lånekort och att det är öppet, vilket det inte var när jag var där.
Och hemma hos de få gamla vänner man har kvar ville man ju inte spilla tiden på att sitta och blogga vid deras datorer.
Så, ni som eventuellt undrat: jag har befunnit mig i datorvärldens motsvarighet till A town with no cheer.
Så för att citera en annan av populärmusikens stora poeter:
I´m Back Motherfucker!
Inte alldeles enkelt att veta vem det är kanske.

Jah Hollis

Som att förflyttas 10 år tillbaka i tiden

Jag satte mig ner för att skriva ett inlägg på bloggen. Och hela systemet var rörligt som kylskåpskall honung, att komma in på den egna bloggsidan var inte att tänka på.
Det kändes som om man hade flyttats tio år tillbaka i tiden, då man satt med ett telefonmodem och ständigt väntade på att något skulle hända. Det känns oerhört stressframkallande att datorer och bredband och internet, som man knappt kan leva utan längre, fortfarande ska vara delar av en så uppenbarligen opålitlig teknik.
När det gäller att komma åt saker och ting via datorn är jag otålig, jag vill inte sitta och vänta på att något litet hjul ska snurra i evighet innan jag kan få göra det jag tänkt använda datorn till.
Tänk att behöva vänta tio minuter på att vatten ska komma ur kranen när man ska bränna på sitt kaffe. Eller att inte veta om det kommer ljus från lampan när man tänder den.
Men när det gäller datorer och den teknik de är beroende av, då får man tydligen vara beredd på det mesta och vara väldigt stresstålig.

Jah Hollis