Det har gått över till den 3 augusti 2011 och det är den andra veckan på årets semester för min del. Första veckan gick som vanligt åt till att känna att jag faktiskt var ledig och därtill lite lössläppt öldrickande och spelande på hästar i goda vänners lag. I kväll har jag avslutat en bok jag hållit på med ett tag: Keith Richards självbiografi Livet. Jag får allt svårare och svårare att läsa böcker, även om jag tillbringar en hel del tid på tåg till och från jobbet och teoretiskt borde hinna med mycket läsande. Men nu hade jag tid att i lugn och ro avsluta berättelsen om ”The Human Riff” i hans egna ord. Det är en bok jag kan rekommendera för den som vill ha lite insikt i en kultur som påverkat i alla fall mig väldigt mycket. Men hade jag vetat att översättningen skulle vara lite hastverksaktig, så hade jag nog valt att läsa boken på det engelska originalspråket (”Life”). Nåja, nu smyger sig semesterkänslan på allt mer och mer: onsdag ska jag få träffa min lillebrors flicka, och för första gången även hennes nu drygt ett år gamle pojke. Och senare denna onsdag blir det MFF:s returmöte med Glasgow Rangers i kvalet till Champions League(svårstavat ord)-kval på nya stadion. Musikaliska äventyr väntar också denna hett efterlängtade period av frihet och jag kommer givetvis att berätta på bloggen vad det är jag varit med om. Framemot slutet av månaden, kan jag berätta redan nu, ska jag kolla in Arcade Fire på Ballerup Super Arena på den danska sidan av sundet (namnet på stället är bara så super-superdanskt). Och mitt i alltihop ska jag åka upp till Småland några dagar och hälsa på morsan. Det är ett måste.
Lagom till mina sjukdagar, när jag på grund av förkylning tvingades stanna hemma från jobbet, damp det senaste numret av brittiska musikmagasinet Mojo ner genom brevlådan. Mot mig på omslaget grinar en ung Neil Young med tänder som kanske inte är oklanderligt skötta, men med ögonen lysande av entusiasm (och kanske något intag av något slag). Bilden är tagen under den tid i början av 1970-talet då skivan Harvest kom till och gav Neil Young en hitlåt (Heart of Gold) och en (ofrivillig) plats i rockstjärnerampljuset. Det är 40 år sedan inspelningen av Harvest inleddes och därav drar Mojo på för fullt med intervjuer, artiklar, en bifogad cd med andra artisters tolkningar av hela Harvest-skivan och så (naturligtvis) en lista med de 50 bästa Neil Young-låtarna (där bland andra Nina Persson och Reine Fiske från Dungen fått vara med och välja favoriter). Låter det gubbigt och nostalgiskt? Jamen tyck det då! Det finns naturligtvis många som inte har någon relation till Neil Young eller till Harvest. Men få som seriöst gör eller lyssnar på musik nu (eller de senaste 40 åren) har nog på ett eller annat sätt påverkats av Neil Young och hans musik, eller kanske hans attityd till musiken. Kompromisslös är bara förnamnet. Och det har gått bra för honom i alla fall, utan att han knäfallit för industrin. Och på vägen har vi fått låtar som Powderfinger som Neil Young här nedanför (för 20 år sedan) framför med ett av sina mer trogna kompband; Crazy Horse, vars gitarrist Frank "Poncho" Sampedro (som fick ersätta Danny Whitten som dog av en drogöverdos) i en av Mojo-texterna beskrivs som "a proper hippy who carried a gun and did drugs for breakfast". Jag lär återkomma till Neil Young och hans många gånger så motsägelsefulla liv och leverne och skapande.
Som jag i förbigående nämnde i en bloggpost nyligen gjorde jag ett spontant besök i Pocket Shops nya lokaler i Malmö Central för inte så länge sedan. Eftersom jag helgen före varit med om en animerad diskussion med en person som med hull och hår svalt Truth-rörelsens konspirationsteorier kring attacken mot World Trade Center 2001, sökte jag en bok som tar upp ämnet. Boken i fråga är journalisten David Aaronovichs Voodoo Histories som tar sig an ett antal av vår tids stora konspirationsteorier. Jag hade precis läst en recension, en mycket positiv sådan, i brittiska tidningen The Word, men trodde faktiskt inte jag skulle hitta den så enkelt och snabbt. Men si, där på den engelska hyllan stod den, alldeles nyinkommen. Och ett par hyllrader längre ner stod Barney Hoskyns Tom Waits-biografi Lowside of the Road. Det var bara att slå till på den med. Konspirationsboken har jag än så länge bara skummat runt i, men den verkar lovande. Waits-biografin har jag kommit en bra bit in i (den är på dryga 500 sidor) och den är en njutning att läsa. Den har också fått mig att återupptäcka några av Tom Waits tidigaste skivor. Bara det!
Vad jag har förstått så är det inte längre många svenska dagstidningar som har någon form av korrekturläsning, i ordets rätta bemärkelse (alltså folk som bara har till uppgift att läsa och rätta sidor innan de ska skickas till tryck), kvar. I stället förlitar man sig ofta numera på stavningsprogram i datorn, program som söker av texter och förhoppningsvis hittar stavfel och kanske fel i grammatiken. Problemet med detta är bara det, att ett rättstavat ord kan hamna på helt fel ställe. Begriper dessutom den som skrivit inte vad han eller hon skriver då kan det bli än mer komplicerat. I Kvällsposten i helgen beskrevs sångerskan Sarah Dawn Finers röst som "stor och känslosam". Skribenten tyckte säkert det var en fin beskrivning utan att veta att känslosam faktiskt är detsamma som (enligt den svenska synonymordboken) "sentimental" och "tårdrypande". Vad gillar Sarah den beskrivningen måntro? Förmodligen menade skribenten känsloladdad eller kanske känslostark vilket ju närmast är motsatsen till känslosam. Tro nu inte bara att det är kvällstidningarna som gör sådana misstag. Kolla in den stora morgonblaskan. Jag trodde faktiskt de var mer pålästa. Inte f-n menade Henry att han kände sig sentimental inför matchen. Han menade att den skulle bli känsloladdad. Det är mitt tips.
Jag är med i en bokklubb som med en klockas exakthet skickar ut sina tidningar med erbjudande om nya (och tidigare) böcker och numera också att antal dvd. Det gäller att att hänga med om man upptäcker att man inte vill ha månadsboken, som ju måste avbeställas om den inte ska dimpa ner via brevlådan. Några gånger har jag glömt att avbeställa och fått hem böcker som jag i vissa fall har läst med stor behållning, och i vissa fall bara tittat snabbt i innan jag lagt dem i mina högar av olästa böcker. Nåväl, i den nya bokklubbstidningen vill jag inte ha månadsboken, men däremot fastnade jag för en annan titel (det gör jag i och för sig ofta, men de flesta slår jag rätt snabbt ur hågen). Den här heter Arbetets lust och leda och är skriven av Londonboende schweizaren Alain de Botton, en kille som blivit en auktoritet på diverse livsfrågor innan han fyllt 40. En anledning till att jag uppmärksammade boken är, att jag för ett tag sedan läste en intervju med honom i brittiska musik- och (populär)kulturmagasinet The Word. Han verkade intressant och tycktes dessutom ha något vettigt att säga. Den andra anledningen är att det händer mycket kring mitt jobb nu, samtidigt som det börjar smyga sig in en viss leda i det. Jag är ju egentligen inte så mycker för sådana här "förstå dig själv"- och "hjälp dig själv"-böcker men förhandsinformationen om boken låter lovande. Det vore intressant att höra om det är någon som tittar in här som läst något av Alain de Botton och vad ni i så fall har att säga om honom. Alla åsikter mottages tacksamt.
Jag noterar att årets bokrea drog igång för drygt ett par timmar sedan, vid midnatt natten mot tisdagen. Och jag bara gratulerar dom som hängde på låsen och som kanske gjorde fina fynd redan i natt. Jag har själv vid tillfällen varit med bland dom som väntat i den första skaran, och jag har gjort fynd. Bland annat skaffade jag Michael Jacksons fina whiskyguide, Stora boken om whisky (som faktiskt var slut på direkten, men som jag ändå fick senare till första nattens fina extrapris). En annan författare som jag fann på bokrea var William Gibson, vars Neuromancer jag fick till en billig penning och som ledde mig in i ett spännande litterärt universum. Det var på den tiden då bokrean kändes som en fest och jag till och med studerade katalogerna ingående i förväg. Nu vågar jag knappt ge mig in i en bokhandel när det är rea. Frestelsen att köpa skulle förmodligen bli för stor, och jag har redan böcker hemma så jag skulle kunna öppna bokhandel. Dessvärre (?) har frestelsen att köpa böcker verkligen blivit stor och jag äger många böcker jag knappt har öppnat. Jag gillar verkligen att läsa, men på senare år är det som om det blivit allt svårare för mig att ta mig tid att koncentrera mig på en bok. Så jag får väl ta långa omvägar runt bokaffärerna nu när rean är i full gång.
