I går kväll, måndagen den 12 augusti, skulle jag ha varit i Köpenhamn i goda vänners lag för att se Neil Young & Crazy Horse spela på Forum. Det var en konsert jag sett fram emot hela denna sommaren; tillsammans med några av konserterna under Malmöfestivalen (som börjar på fredag) skulle det varit en fin avslutning på en i övrigt skön sommar. Gissa om jag blev besviken när Neil Young ställde in resten av sin Europaturné redan i helgen då han och bandet skulle spelat på Way Out West i Göteborg. Gitarristen i Crazy Horse, Frank ”Poncho” Sampedro, hade brutit något i handen vid en bilolycka och så var det slutspelat för den här turnén. Jag har förvisso sett Neil Young många gånger, både med och utan Crazy Horse, men den här gången hade jag stora förväntningar. Förhandsrapporterna tydde på att vi kunde vänta oss något speciellt. Och nu är det inte bara Neil Young som ställt in konserter jag skulle gå på den här sommaren. Redan i början av sommaren kom beskedet att reggaelegendarerna Toots & The Maytals ställde in sin konsert på KB i Malmö i början av juli. Någon idiot hade vid en konsert i USA kastat något mot scenen och Toots skadades så illa att han fick ställa in en radda konserter (Toots blåste för övrigt mig och övriga i publiken på Uppsala Reggaefestival på konfekten för ett par år sedan när han missade ett plan till Sverige och inte hann fram till han skulle spela i Uppsala). Så kom, som lök på laxen, beskedet att Mavis Staples ställer in sin konsert på Malmöfestivalen, det som skulle blivit en musikalisk höjdpunkt under den veckan. Jag har förvisso sett Mavis tidigare, men det gör inte besvikelsen mindre. Sedan för jag väl skylla mig själv för att jag missade att två av mina favoriter, det obeskrivliga rockbandet Godspeed You! Black Emperor och suveräna countrysångerskan Iris DeMent, spelade på Way Out West. Hade jag vetat om det hade jag säkert åkt till Way Out West och missat Neil Young två gånger. Jah Hollis PS. Godspeed You! Black Emperor spelar på Paradiso i Amsterdam och på rockfestivaler i Belgien och Frankrike de närmaste dagarna. Tyvärr var allt slutsålt (ingen festivaldöd där inte), annars hade jag nog försökt ta mig iväg till någon av spelningarna. DS. Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Sommar, 2013, Konserter, Inställt, Neil Young, Crazy Horse, Toots And The Maytals, Malmöfestivalen, Way Out West, Mavis Staples, Iris DeMent, Godspeed You! Black Emperor
Det är inte alltid lätt att hitta vetet bland alla agnar som mals fram i musikströmmen nuförtiden. Jag vet inte om det är sant, men det sägs att kraven på band och artister i dag är så högt ställda (ekonomiskt) att de inte ges en chans att utvecklas om de inte slår direkt med musiken de spelar in. Men det finns förstås fortfarande en massa undantag från dessa regler: ett av dem heter The Decemberists, ett indiefolkrockband (i brist på bättre beskrivning) från Portland, Oregon i USA. De har hunnit med sex fullängdsskivor på snart tio år och jag har dessvärre inte upptäckt dem på allvar förrän den senaste som heter The King Is Dead och som är en helgjuten skiva. Influenserna, som Neil Young i Harvest-perioden och tidiga R.E.M., framträder tydligt, men samtidigt låter The Decemberists bara som The Decemberists. Musik med ett lite sorgset drag och framförd med äkthet och musikalisk glädje, en kombination man alltför sällan stöter på i dag. Lyssna bara på liveversionen av Down By The Water här ovan. Inspelningen på The King Is Dead låter så här. De är på väg till Europa för att göra några spelningar i vår, men kommer inte i närheten av svensk mark. Så det blir att försöka klämma in en resa till Dublin, Amsterdam, London eller Antwerpen mellan något av arbetspassen.
Lagom till mina sjukdagar, när jag på grund av förkylning tvingades stanna hemma från jobbet, damp det senaste numret av brittiska musikmagasinet Mojo ner genom brevlådan. Mot mig på omslaget grinar en ung Neil Young med tänder som kanske inte är oklanderligt skötta, men med ögonen lysande av entusiasm (och kanske något intag av något slag). Bilden är tagen under den tid i början av 1970-talet då skivan Harvest kom till och gav Neil Young en hitlåt (Heart of Gold) och en (ofrivillig) plats i rockstjärnerampljuset. Det är 40 år sedan inspelningen av Harvest inleddes och därav drar Mojo på för fullt med intervjuer, artiklar, en bifogad cd med andra artisters tolkningar av hela Harvest-skivan och så (naturligtvis) en lista med de 50 bästa Neil Young-låtarna (där bland andra Nina Persson och Reine Fiske från Dungen fått vara med och välja favoriter). Låter det gubbigt och nostalgiskt? Jamen tyck det då! Det finns naturligtvis många som inte har någon relation till Neil Young eller till Harvest. Men få som seriöst gör eller lyssnar på musik nu (eller de senaste 40 åren) har nog på ett eller annat sätt påverkats av Neil Young och hans musik, eller kanske hans attityd till musiken. Kompromisslös är bara förnamnet. Och det har gått bra för honom i alla fall, utan att han knäfallit för industrin. Och på vägen har vi fått låtar som Powderfinger som Neil Young här nedanför (för 20 år sedan) framför med ett av sina mer trogna kompband; Crazy Horse, vars gitarrist Frank "Poncho" Sampedro (som fick ersätta Danny Whitten som dog av en drogöverdos) i en av Mojo-texterna beskrivs som "a proper hippy who carried a gun and did drugs for breakfast". Jag lär återkomma till Neil Young och hans många gånger så motsägelsefulla liv och leverne och skapande.
Den långa jobbsöndagen väntar i morgon och jag lägger in mitt bidrag till Fototriss, med temat Stark, redan nu. I morgon lär jag inte hinna mer än att göra mig i ordning och åka till jobbet. Mina bidrag är, uppifrån och neråt: 1. En whisky modell större, en garanterat stark smakupplevelse. 2. Solen, en garanterat stark och uthållig energi- och värmekälla. 3. Neil Young, en stark upplevelse och en artist med stark integritet. Ja, det var vad jag hann med just nu. Fler bidrag finns här.
Tillbringade två timmar med min coach i dag, mannen som jag går och pratar med då och då om mitt jobb (eftersom vår företagsledning bestämt att alla som har någon form av chefsjobb ska göra det). Efteråt var jag för första gången på väldigt länge uppe i Malmö city (området kring Gustav Adolfs torg och kollade efter något läsbart i Pressbyrån. Jag hittade en ny Uncut och tvingades sedan cykla hem i isande hällregn. Vart blev det av våren? Är vi inte inne i maj snart? Hemma i värmen läste jag med stort intresse listan (brittiska musikmagasin är experter på att hitta på listor för oss lite åldrade rockfreaks): The 50 Greatest Lost Albums. Det handlar om skivor som getts ut under åren (runt de senaste 40), skivor som mer eller mindre kända artister gjort, skivor med ett musikaliskt värde som håller än men som av någon anledning aldrig återutgetts och som nu är omöjliga att få tag i (om man inte snokar upp begagnade). Ganska märkligt med tanke på alla musikformat som finns tillgängliga nu (och här räknar vi inte in illegal nerladdning eller streamad musik) och hur mycket som ges ut om och om igen. Bland artisterna på listan finns till exempel Frank Zappa, The Who, Van Morrison, David Bowie (som medlem i Tin Machine), Pauline Murray, John Cale, Kraftwerk, Tom Waits och - japp - The Beatles. Nummer ett på listan är Neil Youngs "Time Fades Away" som undertecknad äger i ett mycket spelat men välbehållet vinyl-ex. Historien bakom skivan säger rätt mycket om Neil Young. Han hade just haft en världssuccé med skivan Harvest (Heart of Gold är med där) runt 1970 och när han skulle göra en uppföljare gav han sig ut, i ett bedrövligt fysiskt och psykiskt tillstånd, på turné med ett band där han spelade mest nya låtar för en publik som ville höra Harvest rakt igenom. Så spelade han in alla konserter och gav ut liveskivan Time Fades Away som bara innehåller nya, rätt tungsinta, låtar. Skivbolaget gnisslade tänder och skivan blev ingen megasuccé, även om många nu anser att den innehåller ett antal guldkorn. Själv lyssnade jag ett tag på den dagligen, men eftersom jag inte har någon fungerande vinylspelare nu är det slut med det. Och Neil Young vägrar att låta skivan komma ut på cd eller mp3. Precis som Van Morrisson inte vill ha någon återutgivning av sin bitvis utmärkta "St Dominic´s Preview". Surgubbar!
För en knapp halvtimme sedan (nu när jag börjar skriva detta) bör Pegi Young, tillsammans med maken Neil Youngs band, ha stigit in på scenen i Falkonerteatern (Falkoner Salen är visst det oficiella namnet) i Köpenhamn. För andra kvällen i rad har fru Young den säkert både tacksamma och otacksamma uppgiften att värma upp publiken i den danska huvudstaden åt sin man. Jag önskar att jag hade varit där, precis som jag var där på konserten i går. Men jag försåg mig bara med en biljett till mig, och en till en god vän, till torsdagens konsert. Hade jag vetat hur bra det skulle vara, kanske jag hade försökt få (få och få, dom kostade 1 400 svenska kronor styck på 19:e raden där vi satt) biljetter även till i kväll. Men då hade jag nog inte varit där i tid för att se Pegi Young som väl aldrig fått ställa sig på den scenen om hon inte varit just fru Young. Det var inte dåligt, nej det var bara rätt så medelmåttigt (toppmusikerna till trots) så tillvida att det finns mängder av countrysångerskor som är bra mycket intressantare. Men Pegi Young fick i alla fall ett varmt mottagande och säkert var det en och annan som fann henne sympatisk och kan tänka sig att köpa hennes skiva. Neil Young, däremot, fick stående ovationer bara genom att kliva in på scenen. Och det finns bara en musiker som Neil Young, den saken har jag, och många med mig, haft klart för mig sedan många år. Jag ska inte ge mig på att försöka recensera den fyra timmar långa (korta!) förställningen (inklusive två 20-minuterspauser) utan bara konstatera att jag lätt kunde ha hört mer (jag saknade en och annan låt). Det var en akustisk del, med välkända pärlor och rariteter blandade på ett föredömligt sätt och skimrande elegant framfört. Och när sedan Neil och bandet drog igång den elektriska avdelningen, ja då sprakade det och fräste på ett sätt som jag sällan sett det göra så gudomligt som i Falkonerteatern. När vi reste oss för att gå ut i Köpenhamnsnatten kändes det inte alls som om vi varit fyra timmar inne i Falkonercentret i Köpenham. Jag tror Ulf Lundell med flera som var därkaninstämma. Och nu ringer det väl strax in till Neils entré. Suck!
På torsdag och fredag spelar Neil Young i Köpenhamn, på Falkonerteatern. Jag och BV kommer att vara där på torsdagen och nu räknar jag ner dagarna till det är dags att se Ol’ Neil igen. Förhoppningsvis ska det bli ett kärt återseende, jag har nog aldrig behövt gå från en konsert med Neil Young och känt mig besviken eller missnöjd. Europaturnén har redan dragit igång och på Youtube finns det mängder av klipp bland annat från Amsterdam, Wien och Paris och jag må säga att det låter, som Powderfinger här ovan (även om ljudkvaliteten inte är den bästa), mycket lovande. Enligt spellistorna blir det en högst blandad repertoar och ett tjugotal låtar, inklusive de förväntade extranumren. Dock ännu ingen Ordinary People. Kanske om man ber snällt...
Jag lovade att bränna Neil Youngs nya platta, Chrome Dreams II, till min vän BV som ska med och kolla gamle Neil när han spelar i Köpenhamn om fyra veckor. Och när jag nu ändå var igång tog jag nygamla liveinspelningen Live at Massey Hall 1971 samtidigt. Och så kände jag att det var bäst att lyssna igenom bränningarna så att de är OK. Det var de, och de är ju båda fantastiskt bra plattor. Det är även Neil Youngs On the Beach som jag hittade när jag grävde runt i högarna av skivor som tar allt större utrymme i mitt vardagsrum (tänk om man haft råd med lyxen att hålla sig med ett extrarum där man kan förvara en massa saker) och den får väl avsluta dagens Neil Young-maraton. Ett arkeologiskt fynd gjorde jag även på Youtube när jag letade efter en passande Neil Young-låt att illustrera detta med. Det fick bli Crosby, Stills, Nash & Young spelandes Neils Down by the River. Den är från 1969 och kolla hur publiken applåderar efter gitarrsolot. Märkligt.
Säga vad man vill om danskarna, och det är det många som gör, men ibland är de väldigt snabba och effektiva. Biljetterna till Neil Young i Köpenhamn i februari, som jag beställde via Billetlugens sajt igår, damp ner med posten i dag. Men så tittar man närmare på biljetterna och finner att arrangörern av konserten, i vanlig ordning, vill lägga sordin på glädjen vi känner över att åter få stifta bekantskap med Ol’ Neil livs levande på en scen. Kameror och bandspelare får man naturligtvis inte ha med sig i på Falkonerteatern (fast är det någon som spelar i med sådana gamla kassetter längre?). Jo, vi vet ju att det är hårda tag som gäller nu mot privatkopierare och andra som vill profitera på våra artister. Annat var det på Jerry Garcias tid. Nåja, vi går vidare i listan och finner att vi inte får ha med oss flaskor in. Det innebär givetvis ajöss till eventuellt stämningshöjande booze man tänkt ta med. Sedan kommer ju det mest knäckande av allt: Man får inte ta med sig skjutvapen in i konsertsalen. Inga hyllningar till artisten i form av jublande skottsalvor i luften alltså. Och som ett brev på posten kommer beskedet att man inte får ha med fyrverkerier och fyra av heller. Suck!
Måndag förmiddag släpptes biljetterna till Neil Youngs två konserter i Falkonerteatern i Köpenhamn den 28 och 29 februari nästa år. Utan att tveka slängde jag in min beställning via nätet så fort biljettförsäljaren i Köpenhamn startade försäljningen. Det tog inte så lång tid innan jag hade två biljetter, på den 22:a raden ute i salongen, vilket jag av tidigare erfarenheter av den här konserthallen vet är ganska bra platser. Priset för dessa biljetter var cirka 1 100 danska kronor stycket, och lite småchockad blev jag väl när jag räknade ut att det är 1 400 kronor biljetten i svensk valuta. Huga! Det är det högsta pris jag har betalt för att gå på en enstaka konsert. Men när jag kollade hos biljettfirman nu såg jag att det redan är utsålt, båda dagarna. Så värst många fattiga hippies lär vi väl inte få se i publiken den här gången (och det gäller att inta sin plats i tid, dörrarna stängs när konserten börjar och den som är sen släpps inte in, förrän det är paus). Det är till och med så att en gammal Neil Young-fan som jag börjar undra om det är värt priset, fast jag vet att jag kommer att se fram emot konserten och bege mig över Sundet med glädje när det är dags (och bege mig i god tid). Och ska man tro förhandssnacket kommer den här exklusiva turnén i Europa att bli något alldeles extra. Ja, det måste det ju bara bli. Inget snack om saken.
Ingen kan hålla sig "Forever Young", även om man nog skulle vilja sätta den rubriken över Neil Young. Det är få artister som jag haft så mycket glädje av genom livet och som jag känner att jag på något vis upplevt så mycket med tillsammans. I dag, den 12 november, fyller Neil Young 62 år. Och även om håret blivit grått och tunnare, skulle jag inte vilja påstå att han är den "Old Man" som han jämförde sig med redan när han var lite över 20 år. Att han står i en klass för sig, i en helt egen genre, bevisas väl av att ett skivbolag en gång stämde honom för att han inte spelade in Neil Young-musik till skivorna de skulle ge ut. Like A Hurricane får representera den låtskatt Neil Young åstadkommit under sin musikerkarriär. Keep on rocking, Neil!
Jag har äntligen fått lite tid över för att lyssna på Neil Youngs nygamla platta Chrome Dreams II som kom häromdagen. Recensenterna har antingen höjt den till skyarna, som ett par av de brittiska magasinen som givit den full poäng, eller sänkt den som "ett mediokert hopplock av nyskrivet och tidigare undanstoppat". Ingen recensent kan i alla fall låta bli att nämna en av låtarna på plattan, Ordinary People, som är drygt 18 minuter lång (skulle varit en sida på en gammaldags vinyl-lp) och som förmodligen kommer att räknas som en av Neil Youngs klassiker. Själv har jag lyssnat för lite på skivan för att kunna fälla något omdöme ännu. Men Ordinary People har jag redan hört flera gånger och fastnat för.
Hallå alla som gillar musik, som gillar det på det där lite gammalmodiga sättet då man lyssnar på skivor, LP, cd, plattor. Ja kalla det vad ni vill, det verkar som om det är ett begrepp som riskerar att dö ut med nästa (kanske med denna) musiklyssnande generation. I brist på egna idéer att blogga om, för jag andras, goda idéer vidare i stället. Här kan du gå in och rannsaka ditt musikaliska samvete. Vilka är dom där skivorna du inte vill leva utan, ja dom där som livet vore bra mycket fattigare utan. Själv har jag redan börjat fundera och jag är rädd att jag kommer att bli tvungen att sålla friskt, att jag kommer att tvingas överge många älsklingar för att komma ner till de där sju skivorna. Ta dig en funderare du med.
Jah Hollis
PS. Jag tror skivan med studioversionen av Neil Young-låten här ovan är en som kommer att vara med och fajtas om en plats bland de sju utvalda. DS.
Neil Young, det är få artister som har betytt så mycket för mig personligen som han. Jag lyssnade på hans nygamla platta Live at Massey Hall på vägen hem från jobbet i natt. Jag hann inte med hela, och sedan här hemma läste jag den hemska nyheten om tjejen som stenats till döds av en samling män, befriade från vanliga mänskliga känslor, någonstans i ett gudsförgätet område här i världen. Nu har jag lyssnat på Neil Young igen, och känner att livsandarna återvänder. Livet går ju i alla fall vidare för oss andra. Och det känns som Neil Young håller på att göra en storslagen comeback i mina skivspelare. Jag hade faktiskt inte lyssnat på honom på länge innan jag skaffade den här liveplattan, men nu får det definitivt bli mer. DetfinnsenNeilYoungförvarjetillfälle. Och så ska jag göra en nytt försök att ge mig på tegelstensbiografin Shakey som legat och tittat surt på mig sedan jag slog igen den efter att bara ha läst ett tjog sidor.
Jah Hollis
PS. Kanske är det lite märkligt att Neil Young inte fick med någon låt på min livsförändrarlista, men helt klart skulle Like A Hurricane ha platsat. DS.
Eftersom jag sedan Roger Waters konsert i Globen fått Pink Floyds Vera, från The Wall, på hjärnan, var jag tvungen att får höra låten "på riktigt" igen. Jag borde väl beställt den på nätet (eller letat fram den gamla stenålderskassetten där jag har den inspelad), men jag ville ha den direkt och gav mig ut på jakt i de utrotningshotade skivaffärerna i Malmö (artikeln i denna länk är ju några år, men tiderna förändras snabbt). Nu är det så, att det finns affärer och affärer. De små specialisterna lagerför knappast ens Pink Floyd längre. Men Pink Floyd skulle jag ha och hittade den (till överpris förstås) i en av de lite större butikerna. Tänkte jag skulle passa på att hitta något nytt och fräscht också, men det nya i de butikerna är nästan bara de säkra säljarna. Så jag gick hem med The Wall och Neil Youngs nygamla Live at Massey Hall. Och i sista sekunden gjorde jag ett fynd på bordet med rea-skivor. En samling med brittiska reggaeveteranerna Aswad för bara 29 spänn. Aswad var föregångare på den brittiska reggaescenen (dök upp ungefär samtidigt med punken) och har gett ut en radda plattor, allt från roots och dub till pophits som Don´t Turn Around. Blandningen speglas också på samlingsskivan, det finns en del smet, men vad f-n? 29 spänn!
Jah Hollis
PS. Jag är faktiskt innehavare av en Aswad-t-shirt. Men den har på något mystiskt vis krympt sedan de dagarna då jag använde den flitigt. DS.
Vi passerade nyss den 4 maj, den dag 1970 då amerikanska soldater sköt ihjäl fyra studenter och skadade ytterligare nio vid Kent State University i Ohio i USA. Den händelse som Neil Young beskriver i låten Ohio som han spelade in med Crosby, Stills, Nash and Young. Kanske har jag missat det, men jag har inte hittat ett ord i svenska media om att vi just passerade denna sorgliga årsdag. Och snart är det den 4 juni då kinesiska soldater, 1989, besinningslöst sköt ihjäl sina egna landsmän, främst studenter, i massakern på Himmelska fridens torg i Peking. Gissa om vi kommer att påminnas om denna hemska årsdags betydelse. Så många som upp till 3 000 sägs ha fått sätta livet till för att de demonstrerade för sina rättigheter. I Ohio 1970 demonstrerade man mot Nixons krig i Sydostasien, en handling man har rätt till enligt Bill of Rights (som också ger amerikaner rätten att bära vapen). Nu undrar jag: Blir det som hände i Kina värre för att det var så enormt många fler som dödades? Eller har militärerna i Kina och USA i de här fallen begått samma övergrepp på sina egna? I så fall, varför tycks det som hände vid Kent State University ha fallit i glömska?
I många herrans år har vi väntat på Neil Youngs Archives-projekt. Det har talats om gigantiska cd-boxar, samlingar, återutgivningar och inspelningar som bara legat och samlat damm. Det har tagit sig närmast mytiska proportioner. Guns N’Roses Chinese Democracy ligger långt efter trots sina ständigt uppskjutna utgivningar. Men så började det sippra ut någon greatest hits och nu tycks Neil ha fått eld i baken och det har blvit rena rena ketchupeffekten. För bara några månader sedan kom liveskivan med Crazy Horse på Fillmore från 1970, och nu finns en livekonsert till, solo i Kanada 1971, helt plötsligt ute i handeln. Min favoritmusikjournalist, Sylvie Simmons, recenserar den i senaste Mojo och ger den full pott. ”Damn, it’s good!”, konstaterar hon och avslöjar att denna platta faktiskt var påtänkt som uppföljare till After the Gold Rush, men föll på mållinjen mot Harvest. Nu undrar man om utgivningen ska fortsätta i detta tempo och hur tusan man ska ha råd att hänga med. Gamle Neil är väl inte ute för att ruinera oss?
Det går så bra för världsekonomin nu. Det säljs och köps så att vi alla kan bli glada och lyckliga. Inte! För vad är det för skit som säljs och köps egentligen. Jag tror på epifanier, att man ser det stora i det lilla. I kväll säckade, på vägen hem, min framlykta på cykeln ihop. Jag försökte få den att funka här hemma, men det är totalt kört. Det är någon skit (tillverkad i Danmark faktiskt) som man väl antagligen ska kasta när den börjar krångla. Och den har krånglat i stort sett sedan jag köpte dom där djävla danska skitlyktorna. Jag har bytt lampor och batterier hur många gånger som helst. Men världsekonomin verkar bygga på att man ska handla med mög, skicka prefabricerad skrot fram och tillbaka över klotet för att vi ska bli glada och nöjda. Kvalitet är vad vi saknar nuförtiden. I alla fall till ett överkomligt pris. Nej, massan ska hålla till godo men andra- och tredjeklassorteringar från handelspartners som inte är värda namnet. Det är underligt att svenska folket inte reser sig som en man och en kvinna och säger ifrån att vi vill inte ha smörjan som vi ska köpa för att få hjulen att snurra. Fast vi får väl böja oss, som vanligt. Vi har ju en ny och insiktsfull regering nu. Killar och grabbar (:-) som vet vad som gäller.
Biljetterna till Bob Dylans konserter i Stockholm, Göteborg, Oslo och Köpenhamn släpptes i morse. Jag beställde mer på känsla än med eftertanke fyra stycken. Hoppas det nu inte går som det gick när jag hade extrabiljetter till Neil Youngs solokonsert i Köpenhamn för ett par år sedan. De var svindyra och jag ville inte sälja ut den sista till underpris. Men det gick inte bättre än att jag inte blev av med den. En dyr souvenir från en bra konsert. Det är ju lite oroväckande att det var så enkelt att få biljetter till Dylan, i alla fall till Köpenhamnskonserten. Han har ju blivit Man of the Year ett par år i rad nu i olika magasin och rapporterna från hans Never Ending Tour talar om att han är i lysande form. Men det kanske bara är mediahype alltihop. Det lär visa sig i april när det är dags, kort innan Bobby fyller 66 år.
Äntligen är en efterlängtad ledighet här. Och nu ska allt jag inte hann med förra veckan bli gjort! Jag har funderat en del på det där med Anders Borg och att bli en god nazist (i andra nazisters ögon). Jag ska återkomma till det när jag verkligen tänkt igenom hur jag ska förklara det. Jag påstår definitivt inte att vår finansminister, även om han verkar vara en riktig Bror duktig, skulle vara nazist. Men i rätt tid och med de rätta omständigheterna… Nu ska jag vara duktigt och tvätta, hyra en bil så jag kan hälsa på min gamla mamma i julveckan och köpa cd-omslag så att M kan få Alison Krauss live som jag bränt till henne. Kanske skulle jag ta och köpa Neil Young live på Fillmore East också…
