Så har lördagen den 16 oktober 2010 passerat, årsdagen av folkomröstningen 1955 om höger- eller vänstertrafik i Sverige och av min (fortfarande högst levande) mammas och (sedan många år avlidne) pappas bröllop 1943. Eftersom jag var väldigt trött efter en intensiv arbetsdag, till klockan 01.00 på fredagen, har jag mest sovit och ätit (med en liten shoppingtur insprängd) denna oktoberlördag. Men på kvällen tog jag mig samman och tillbringade drygt tre timmar inom Nöjesteatern i Malmös väggar, större delen på den allra första bänkraden i själva teatersalongen. Min gode vän BV hade nämligen en extra biljett till musikalen Spamalot på sagda teater, som han skulle se (musikalen alltså, inte själva teatern) i sällskap med sina tonåriga barn. Jag hängde på och hade en bra kväll där denna kombinerade Hipphipp/Monty Python-föreställning med dans, sång och komik utspelade sig bara några meter framför oss. Man kunde se Hipphipp-gossarna, Johan Glans, Adde Malmberg, Anki Albertsson, dansare och sångare, med flera, rakt i vitögonen, och för mig, som sällan ser "levande" teaterföreställningar var det upplivande. Föreställningen bygger på Monty Pythons Holy Grail-film, och fungerar alldeles utmärkt i sin försvenskade version. Den rekommenderas varmt, framförallt om man gillar Monty Pythons klassiska humor, eller, tja, humor överhuvudtaget. De som gillar Johan Glans hade hörbarligen en helkväll de med. Det är kul och faktiskt lite tänkvärt därtill och framfört i ett sällan sackande tempo. Och slutet är garanterat minst dubbelt så lyckligt som ett vanligt lyckligt slut. Och så sjunger de Always Look on the Bright Side of Life, två gånger till och med (fastän den ju inte ens är med i Holy Grail-filmen).
Jah Hollis
PS. Hemska saker skulle också kunna hända den som försökte fota eller filma under föreställningen, fick vi veta innan den började, (det förekom ju en del medeltida vapen i den) så bilden här ovan är från souvenirståndet i foajén). DS.
Hemma, hemma igen, i mitt lilla hem. Jag har fått i mig två flaskor Hardcore cider (en smakfull höjdare faktiskt) och jag har bejakat min röklust med ett par rullade cigg innehållande den väldoftande rulltobaken Petteröe´s Nr 3. Och jag har lyssnat på Vaken på radion och en (o)salig blandning av musik och snacksaliga nattvakna människor och ett par rätt tramsiga radiopratare. Och jag har förstått, av det senaste nyhetsflödet, att det är rätt många överraskningar som fortfarande kan kasta sig över oss här i livet. Som den här indianstammen i Sydamerika som med pilbågar försökte skjuta ner en helikopter som fotograferade deras hem. På något vis känns det som om det är nästan för bra för att vara sant. Dom är röda och svarta och bruna och ska inte ha någon som helst aning om vad det är för några som spårat upp dom. Snart har dom väl civilisationens välsignelser i form av paparazzi och annat mög hängande i byn. Annars är det väl så att man nästan avundas livet dom hittills har fått leva. Här är en annan som har levt i skymundan, men även i det fallet undrar man om det verkligen är sant. Sedan har vi de här små rackabajsarna som vi överraskats av, men väl kan klara oss utan. Själv är jag trött nu, men det är definitivt ingen överraskning. Inte för mig i alla fall. Och i morgon ska det bli varmt som sören.
Ibland går det undan när man är trött och gett sig f-n på att slänga ut en sista bloggpost innan man ska knoppa. Så om någon av er ser ett inlägg där jag i rubriken stavat mitt egna alias fel, haven överseende. Jag såg det pinsamma misstaget i exakt samma ögonblick som jag pingade det någonstans. Men det är rättat i senare versioner, så gå nu inte loss och bombardera mig med sarkastiska kommentarer. ;-) Tackar på förhand!
Nu, när det snart är dags att gå och lägga sig, börjar jag känna mig som en människa igen. Jag skyller dagens sega tillstånd på gårkvällens quizomgång som blev både långvarig och rätt blöt. En viss BT har återvänt från sjön och ville så gärna bjuda oss i kvällens quizlag på tequila efter avslutad tävling och vi tackade inte nej. Vi behövde det väl efter att ha kommit på andra plats, för vilken gång i ordningen i år vet jag inte. Inte hjälpte det att vi slog Spitfire Psychopaths, som nästan abonnerat på förstaplatsen en tid nu, när regerande mästarna General No Legs gjorde ett ryck och kom en och en halv poäng före oss. Nej, kul är det inte att vara den ständiga tvåan Fast att sedan dränka sorgen ännu mer med whisky och öl hemma hos BT var kanske överkurs. Jag får väl skylla mig själv. Jag har i alla fall tvättat och ska avsluta denna sega novemberdag med att ge mig ner i tvättstugan och hämta upp tvätt som förhoppningsvis har torkat nu. Så har i alla fall något vettigt blivit gjort.
Efter en behaglig, men rätt tröttande resa med X2000 kom jag tillbaka till Malmö i dag tidigt på kvällen. Alla föresatser om att göra en massa saker kom på skam, utom att få i gång nya jobbmobilen. Tyvärr greps jag så fort jag stigit av tåget och väntade på bussen av den där känslan av att vara tillbaka på "bonnlandet" igen. Och bussresan från stationen blev en uppvisning i det där bonnigt aggressiva som är den sämsta sidan av Malmö. När vi kommit en bit på vägen var det någon som tydligen kom i vägen för bussen och när föraren signalerade smällde aggro-nissen utanför till en ruta på bussen allt vad han orkade. Det fick ett par stentuffa grabbar på bussen att vakna till och diskutera vad som hände. Den ene tyckte att busschauffören skulle stannat bussen och och gått ut och slagit aggro-nissen på käften. Suck, man blir så trött på det där enkelspåriga livet som tydligen finns i vissa hjärnor.
Lördag, och mindre än en vecka till midsommarafton. Malmöhimlen är grå som vore det november och det är mörkt inne i min lägenhet. I eftermiddag ska jag på 40-årskalas hos goda vänner, som jag märkligt nog inte sett på ganska länge. Men innan dess måste jag klara av en uppgift jag har åtagit mig, och jag skulle ljuga om jag sade att det inte tar emot. Hur mycket jag än gillar min 40-årsfyllande vän, och han är en mycket trevlig prick (varför kallar man folk prick?), har jag lite svårt att uppbåda den där kalasformen som krävs för ett kalas. Och hur det ska vara när jag städat ur den där lägenheten jag måste städa ur i dag vete tusan. Ovanpå allt ska jag jobba i morgon, söndag, också. Just nu skulle jag helst av allt lägga mig igen och läsa den långa Bob Marley-artikeln i den nya Mojo som låg i posten när jag kom hem. Men det blir att bita ihop och att sedan försöka komma i kalasform på något vis. Erfarenheten säger, att allt, trots de dåliga förutsättningarna, faktiskt kan bli helt annorlunda. Det kan ju faktiskt bli en riktigt fin dag! Hey ho! Here we go!
Åh, vilken seg dag. Det är kanonväder ute och det är läge för att hitta på något. Och det är läge för att fixa till lite saker här hemma innan jag ska dra till Stockholm i morgon. Vad gör jag då? Jo sitter här hemma och segar och får ta mig samman för att ens utnyttja tvättiden jag har. Jag har inte satt min fot utanför dörren. Har bara öppnat den när en lätt förvirrad man ringde på och letade efter någon som sitter med i vår bostadsrättsförenings styrelse. Är det den berömda vårtröttheten som slagit till eller är det gårkvällens quiz som spökar? Surfade runt lite slött på nätet och upptäckte att Hockey-VM börjar i morgon. Jaha. Det är väl ett mästerskap som devalverats kraftigt de senaste åren. Inte nog med att man spelar just när det drar ihop sig i NHL där alla de bästa spelarna är med. De svenska toppspelarna som skulle kunna ställa upp i VM verkar också måttligt intresserade. Vi får väl hoppas på att Danmark kan skrälla.
Oj, vad konstigt det kändes att vakna för en stund sedan, strax före fyra på morgonen. Jag måste ha varit helt slut när jag kom hem tidigare i natt. Vi hade en trevlig kväll, BT, BF och jag: började med en öl och en stilla whiskyprovning hemma hos BT. Därefter blev det första bästa krog där vi fick ett juste välkomnande och där det fanns ett ledigt bord (det var mycket folk ute den här lönehelgen), Syltan på Östra Förstadsgatan. Käket var gott och i mängd, så när det sedan blev tal om att dra vidare orkade jag bara inte, utan jag cyklade hem. Tänkte att jag i alla fall skulle lägga ut något på bloggen innan jag slocknade. Men gjorde misstaget att först luta mig tillbaka i min slaf. Ja, tre timmar senare sitter jag här. Det verkar inte hända så mycket i omvärlden. I Köpenhamn börjar tydligen en och annan att tröttna på våldsromantikerna som väl finns både i polis- och aktivistleden. Mer upphetsande än så blir det inte. Nu måste jag sova lite mer.
Jag bli så trött på detta. Vartannat inlägg jag skriver kommer in på intressant.se, på bloggportalen verkar det ta timmar innan de ramlar in. Och jag begriper inte vad som är problemet. Kan någon förklara varför det fungerar så slumpmässigt, dåligt och långsamt? Kan inte någon driftig person dra igång en bloggportal som är snabb, säker och pålitlig? Eller se till att de som finns blir det?
Jag har precis kommit hem från jobbet och hade väl tänkt sätta mig och filosofera över en öl. Det i sin tur skulle ge inspiration till (minst) ett storartat blogginlägg – trodde jag. Nu visar det sig att jag, otroligt nog, inte alls är sugen på öl. Jag är så trött att jag bara längtar efter att få lägga mig ner i bingen och somna. Ändå vill jag ha ut något på bloggen; att blogga är ju att leva. Men det är helt tomt i skallen och jag undrar då: kan man tänka på ingenting, ingenting alls (i vaket tillstånd)? Det är en av de där eviga frågorna: redan i mycket unga år hade jag kamrater som undrade vad som skulle finnas i stället ”om inte månen och stjärnorna och jorden fanns”. För några dagar sedan frågade mitt dygt tioåriga gudbarn mig om vad som händer när man dör, om man hamnar någonstans och i så fall var. Jag kunde naturligtvis inte ge något tillfredsställande svar. Någon som vet?
Visst är det omsvängningar på det här stället. I kväll har vi upplevt en av de djävligaste kvällarna på länge, där allt tekniskt som kunnat djävlas har gjort det. Och jag känner mig så trött och ska fatta mig kort. På tv går just ännu en av dessa märkliga natt-filmer. Backflash heter den och jag känner direkt igen en av mina favoritskådisar, Colm Meany, i en av rollerna. Och så är Robert Patrick, mannen som spelade terminatorn som skulle ta livet av Arnold Schwarzeneggers terminator i Terminator 2, med i en huvudroll. Resten verkar vara en bunke c-skådisar och hela ståryn en riktigt tunn soppa. Nej, snart kommer nattvakten, jag måste ge mig och jag får spara eventuella djupare funderingar till lördag då jag är ledig.
