Sluta upp med larvet, snälla kinesiska ledare

I dag är det slut-OS-at i Peking och det är dags för en, förmodligen pampig, avslutningscermoni. Och diskussionen om huvida det var rätt att låta Peking arrangera OS, och om det har lättat på de kinesiska ledarnas hårda grepp om sitt folk, eller förvärrat det, lär gå vidare.
En sak är i alla fall säker: de kinesiska ledarna fortsätter att göra sig och sitt land till åtlöje genom en prydhet som man trodde tillhörde en förgången tid.
Nu tar det sig uttryck i att man ska censurera bort en textrad när Jimmy Page och Leona Lewis ska spela Led Zeppelins gamla lite småslippriga Whole Lotta Love vid avslutningscermonin i OS-stadion, Fågelboet kallad.
Raden som får kineserna att rodna är "I´m gonna give You every inch of my love".
Ja, herre je, att en gammal rockklassiker (med minst halva texten stulen från gamla blueslåtar) kan uppröra så.
Vad hade då hänt om 64-årige ungdomsförföraren Jimmy Page velat spela Led Zeppelins The Lemon Song?
Där går texten:
"Squeeze me, babe, 'til the juice runs down my leg
Squeeze me, baby, 'til the juice runs down my leg
The way you squeeze my lemon
I'm gonna fall right outta bed..."

Jah Hollis

PS. Tidigare har gubbarna i Rolling Stones drabbats av den kinesiska förhandscensuren. När de spelade i Shanghai för några år sedan fick de av moraliska skäl ändra några rader i några av de klassiska Stoneslåtarna för att inte sprida fördärv bland ungdomen. Förvisso fick Stones ändra texten i sin Let´s Spend The Night Together när den var ny för cirka 40 år sedan och skulle framföras i amerikansk tv. Let´s Spend Some Time Together fick det bli då. DS.

Andra bloggar om: musik, OS, Kina, prydhet, led zeppelin, leona lewis, Whole lotta love, The Lemon song, blues, Jimmy Page

Om du var med, vad var din 70-talsmusik?

Inspirerad av en kär kommentator på min blogg ställer jag frågan: Vad lyssnade du på för musik på 1970-talet. Ja förutsatt att du var med då förstås.
Själv måste jag ha lyssnat på en miljon låtar under det decenniet och sett nästan lika många band och soloartister lajv. Nåja.

Skulle jag sammanfatta vad jag lyssnade på och gillade skulle det väl krävas en cd-box av gigantiskt format. För det hände en del under de där åren, musikaliskt och i samhället i stort.
Men jag ger er tre exempel på låtar som har stannat i min skalle, som jag har ett personligt förhållande till och som jag fortfarande lyssnar till då och då.
Något slags sammanhang finns det givetvis i detta.
Vad minns du själv helst från vårt kära 70-tal?


Jah Hollis

PS. The I Threes, har någon någonsin haft tre bättre körsångerskor bakom sig? Nä, skulle inte tro det. DS.

Andra bloggar om: musik, 1970-talet, 70-talet, led zeppelin, bob marley, the wailers, reggae, hårdrock, punk, the ruts

Har jag bisarr musiksmak, eller?

Och vad gillar du för musik då?
Den frågan har man ju fått då och då, och den är alltid lika omöjlig att besvara.
Jag brukar klara mig undan allför långa utläggningar genom att svara att det jag gillar musik av många olika sorter och att det säkert finns bra musik i de flesta genrer, även om jag ännu inte hört något som jag gillar i till exempel svensk dansbandsmusik eller operett.
I princip håller jag med Jimi Hendrix som sade att det finns två sorters musik: bra och dålig.
När jag åkte hem från jobbet natten mot lördag lyssnade jag på Vaken i P3/P4 där man spelade önskelåtar. I snabb följd fick jag höra God Save the Queen med Sex Pistols och 800 grader med Ebba Grön, så det var ju en bra start.
Sedan följde en dubbelönskning som tog ungefär en tredjedel av min hemresa att ta sig igenom: Hotel California med The Eagles och Stairway to Heaven med Led Zeppelin.
Och jag tycker båda är fantastiska låtar, något jag misstänker en och annan inte håller med mig om. Eagles och Zeppelin var väl ett par av de mer hatade banden när punken rörde om i grytan andra halvan av 70-talet.
Men jag kan försvara mitt innehav av Eagles första Greatest Hitsplatta och Led Zeppelins fjärde.
Och Hotel California är en suverän låt när den spelas som i videon här ovan, även om Joe Walsh ser osedvanligt fånig ut när det är dags för honom att bryta in i solot.

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, punk, sex pistols, dansband, ebba grön, led zeppelin, eagles, hotel california, stairway to heaven

Atlantics skapare Ahmet Ertegun är död

En man med både sinne för affärer och god musiksmak. En skivbolagsdirektör som gav ut den musik han själv gillade och kunde stå för. Så kan man väl beskriva Ahmet Ertegun, skivbolaget Atlantics skapare, som dött efter att ha legat i koma en tid.
Han presenterade Ray Charles, Aretha Franklin, Dr John och Led Zeppelin, bara för att nämna några få, för världen. Han samarbetade med en av alla tiders bästa skivproducenter, Jerry Wexler, och tillsammans med sina artister skapade de och gav ut musik som saknar bäst före-datum.
En kille född i Istanbul och en kille från en judisk amerikansk familj gav oss högklassig soul, rock’n’roll, pop (glöm inte Sonny and Cher), ja en musikblandning som egentligen inte kände några mänskliga gränser. Enda kravet var att det skulle vara bra. Typiskt nog är det Atlantic som ger ut Gnarls Barkley.
Ahmet Ertegun föll och skadade sig illa vid en Rolling Stones-konsert i oktober. Han vaknade aldrig upp ur koman, men levde alltså in i det sista (han blev 83 år) med den musik han älskade. Jag hoppas jag får göra det samma.

Jah Hollis