Lyssna en stund på John Lennon i dag

I dag, den 8 december 2011, är det 31 år sedan John Lennon blev skjuten till döds på trottoaren utanför sitt hem i New York.

Jag minns fortfarande den hemska känsla som grep mig när jag hörde nyheten på svensk radio (ja, det var före internets intåg) och hur jag faktiskt hade svårt att fatta att det var sant.

Jag menar, vem skulle vilja skjuta en sådan människa som gett mig så mycket, och varför?

Men dessvärre var det sant, alltför sant.

Lennons verk är fortfarande levande och vi ska vara glada för att vi kan ta del av det.

Alltför få musiker använder sin plattform för att säga något vettigt om livet vi lever.

Själv läser jag just Ray Colemans stora Lennon-biografi (som kom ut några år efter skotten utanför Dakota) för att försöka få ännu mer insikt i en av mina hjältars liv. Och det finns fortfarande mycket att få veta.

Boken är väl utgången nu, men kanske kan man fortfarande hitta den i någon välsorterad bokhandel.

Annars kan ni göra ett besök hos ert lokala bibliotek.

De kanske har den (eller något annat intressant).

Jag hittade den jag läser på biblioteket i Kristianstad.

Håll ut, två veckor kvar till vintersolståndet.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om John Lennon, 8 december, Mord, Dakota Building, New York, The Beatles, Bibliotek, Kristianstad, Vintersolstånd

Tuli Kupferberg i Fugs är död

När jag var ung fanns det Beatles, Stones och Bob Dylan. Sedan kom Mothers, Hendrix, Doors och Jefferson Airplane.
Men djärvast var ändå The Fugs från New Yorks Lower East Side. De var inte speciellt bra på att vare sig sjunga eller spela, men som de gjorde det!
Alla som vaknade upp till punken 10–15 år efter Fugs känner igen det: det viktigaste är inte hur man gör det, det viktigaste är att man gör det, bra eller mindre bra spelar egentligen ingen roll.
När jag började spela i band var Fugs en av de viktigaste influenserna och jag tror att många inspirerades av dem.
Nu har Tuli Kupferberg som var med och bildade Fugs 1964 och som skrev texter som ofta var lysande politiska satirer (likväl som de kunde uppmana till hedonism) gått bort efter att ha drabbats av stroke tidigare.
Jag återkommer med stor säkerhet i ämnet, men tills vidare kan ni läsa här.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Underground, Fugs, The Fugs, New York, Politik, Texter, Tuli Kupferberg

Och vem f-n är egentligen Markus Persson?

Senaste numret av Mojo är välmatat. Jag fortsätter att häpna över hur den redaktionen ständigt kan hitta nya historier, och nya vinklar på gamla, att berätta.
Men jag tackar och tar emot.
Nummer 164 innehåller bland annat en artikel om Genesis P-Orridge, ett av dessa engelska original känd från industrimanglarna Throbbing Gristle och de mer svårdefinierbara Psychic TV.
Jag minns att många av mina vännner bland punkarna gillade Throbbing Gristle, men jag har sjäv hört väldigt lite av både dem och Psychic TV. P-Orridge är nu 57 år, kallar sig numera "pandrogyn" (h(a)on är tydligen både man och kvinna) och leder nu sitt band Psychic TV3 baserat i New York.
En detalj i artikeln fångade dock min uppmärksamhet lite extra. I bandet ingår numera en keyboardspelare med det svenskklingande namnet Markus Persson. En kille som ser ung och blond ut och som enligt artikeln redan som tioåring ska ha sagt till sin "Psychic-TV-älskande mamma" att han en dag skulle vara med i det bandet.
Jag har inte lyckats hitta någon mer specifik information om denne Markus Persson än att han har ett mycket långt artistnamn.
Någon som känner till vem han är och kan berätta mer om honom?

Jah Hollis

Något verkar ruttet i Det Stora Äpplet

Det är tydligen inte bara här hemma i gamla ”efterblivna” Svedala som vi har problem med fult språk. Enligt vad den utmärkte korrespondenten Lennart Pehrson skriver i både DN och Sydsvenskan vill man i den världshippaste och fantastiskt vidsynta staden New York i USA förbjuda folk att använda ordet nigger.
Det ska då förbjudas symboliskt, vad ett sådant förbud nu är värt.
Tydligen är det så att ordet används mest av unga svarta om unga svarta, så nu blir det väl ännu en anledning för afroamerikanerna att känna sig diskriminerade. Paradoxalt nog för att de inte får kalla varandra nigger.
Ordet är förvisso värdeladdat, och det går långt tillbaka i historien.
Muhammad Ali vägrade att åka och strida i Vietnam med förklaringen att ”ingen Vietcong någonsin kallat honom nigger” (och använde där själv en nedsättande term om den vietnamesiska frihetsrörelsen FNL).
I en dokumentär om Muhammad Ali berättar han själv, skrattande, hur han under en match mot Sonny Liston hörde en vit kille ropa ”Hey Sonny Liston, kill that nigger!”
Det finns en annan välkänd story (kanske påhittad?) om Jerry Lee Lewis och Chuck Berry.
Hur Jerry Lee, efter att som avslutning på en konsert ha satt eld på sitt piano, sade till Chucken, som skulle spela efter honom: ”Follow that, nigger!”
Vem som först använde det som ett positivt uttryck vet jag inte, men det var inte som många tror Niggaz With Attitude eller några andra hip hopare.
Big Youth spelade redan 1974 in sin hit ”Every Nigger is a Star”.
Så det så!

Jah Hollis