En kvinna som kunde det där med sång

Av någon anledning halkade jag in på det här klippet på Youtube och blev alldeles förtrollad.
Monica Zetterlund var en kvinna som kunde det där med sång; ja hon var till och med en internationell jazzstjärna som fick sjunga med flera av de stora.
Hon var dessutom en suverän skådis, en revyartist och komiker av stora mått.
Och hon var förbannat snygg.

Jah Hollis

PS. Vi ska inte heller glömma bort Olle Adolphsons suveräna text och musik. Som Monica Z så elegant gör till sin egen. DS.

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, Sång, Monica Zetterlund, Olle Adolphson, Trubbel, Jazz, Revy, Film

Här är Ike Turners bidrag till tävlingen

Det är väl inte någon livsavgörande fråga, men med tanke på hur stor roll rockmusiken spelar i våra liv här i västvärlden, och kanske ännu mer med åren i stater med totalitära regimer, kan det vara lite kul att kunna säga när rock´n´rollen uppstod.
Genom åren finns det ju många kulturella, och jag snackar väl bara musik nu, smårevolutioner som förändrat stil och tänkande för många av oss och skapat vågor som svept runt klotet.
Jazz, rock, pop, punk, grunge. Musik vi definierat oss genom och som man, för var och en, borde kunna sätta ett ganska exakt startdatum.
Jag är svinaktigt trött nu, men hoppas ni hänger med.
Var det då den här låten som blev starten för rock´n´rollen?
Och när startade de andra genrerna?
Någon som vet?

Jah Hollis

Andra bloggar om: musik, musikgenrer, kultur, jazz, punk, rock, rock´n´roll, revolution

Joe Zawinul gjorde jazz rockfans begrep

En av de stora musikerna i gränslandet mellan jazz och rock, Joe Zawinul, har avlidit. Klaviaturmästaren, som blev 75 år, var en av dem som kunde konsten att göra jazz begriplig även för folk som huvudsakligen lyssnade på rock.
Själv lyssnade jag mycket på hans grupp Weather Report, där Wayne Shorter var en klippa genom alla åren och där den mytomspunne basisten Jaco Pastorius spelade en viktig roll.
Skivor som Black Market, Heavy Weather (med låten Birdland som sedan blev en klassiker) och Mysterious Traveller gick varma på skivtallriken och i slutet av 1970-talet fick jag chansen att se Weather Report live på Olympen i Lund.
Det var då Jaco Pastorius fortfarande var med i bandet och Skånes folkhögskolors samlade musiklinjeelever stod längst fram vid scenen och skanderade sitt "Jaco! Jaco! Jaco!".
Tillsammans med John McLaughlin och hans Mahavishnu Orchestra var nog Joe Zawinul och hans Weather Report de musiker som lyckade bäst med den musik som kallas fusion och som några märkligt nog ler överseende åt.
Tack ska du ha för musiken, Joe Zawinul!

Jah Hollis

Steely Dan klarade knepig jazzfestival

Ja, då var det jag kom hit (Stockholm) för att göra avklarat; i går kväll var PF och jag på Skeppsholmen och kollade Steely Dan tillsammans med närmare 10 000 andra. Det var ömsom vin, ömsom vatten (det mesta kom uppifrån) och jag tycker nog inte de kom riktigt till sin rätt i det här festivalformatet.
OK vi kom till Skeppsholmen i sista sekunden, vi hade tagit ett par öl hemma hos PF och avsmakat hans nyinköpta whisky, och där var väldigt mycket folk. Mer folk kanske än vad arrangörerna förväntat sig, för det blir inte kul för alla att tränga ihop sig framför stora scenen på Jazzfestivalen.
När man sedan stått i korvkö 20 minuter och trängt sig fram genom folk som verkar vandra planlöst fram och tillbaka och hitta de människor man bestämt träff med, ja då hamnar man vid sidan i folkmassan. Hela blåssektionen plus gitarristen Jon Herington blir för den skull osynliga för oss under hela konserten.
Dessutom är det en massa råddande med folk som fäller upp paraplyer för att det regnar lite och som ställer sig upp på sittplatsbänkrna (och skymmer sikten för folk som betalt dyrt för biljetter och kanske åkt långt för att även SE Steely Dan).
Dessutom hittar inte PF, som vi skickat i väg för att handla dricka, tillbaka till oss när bandet börjar spela tio minuter före utsatt tid, utan när vi träffar honom efteråt har han satt i sig det som skulle räcka till fyra personer.
Men ålrajt, Steely Dan har svårt att misslyckas.
Dom är för duktiga och har för bra låtkatalog för att inte fixa det.
Men ljudet var lite lågt (ibland lyckades dom inte överrösta den andra sortens festivalplågor, folk som står och babblar högljutt när andra vill lyssna) och jag ger väl konserten en stark trea.
De i mitt sällskap som åkt runt 35 mil enbart för att uppleva Fagen och Becker och kompani tyckte det var värt resan.
Det tycker jag med, men nu står det annat på programmet.
Steely Dan ser jag igen på måndag, i Köpenhamn, på Falkonerteatern.
Omgivningar som borde vara som gjorda för bandet.

Jah Hollis

På tal om Thelonious Monk...

Jag har aldrig varit någon stor jazzfan, även om jag försökt. Det stannar ofta vid Miles Davis Kind of Blue, som väl är skivan man ska ha om man ska ha någon jazzskiva.
Mahavishnu Orchestra, oh ja, men somliga kanske skulle kunna kalla det fusion i stället. Jag har genom åren sett en hel del jazz live, bland annat kändisar som Esbjörn Svensson Trio, men ofta tyckt att det är rätt stiffa tillställningar.
Det är som om jazzen ska försöka vara lite finare, vilket väl är synd om man vill nå ut.
Dock såg jag för några år sedan en dokumentär om Theloniuos Monk, Straight, No Chaser. En av de där musikdokumentärerna man fascineras av oavsett vad man gillar musiken.
Nu var ju musiken i den här filmen bra, även om jag inte har skaffat någon skiva med Monk gillar jag hans musik.
Men det bästa är ju att man får se både den goda och den kanske mindre goda sidan av artisten och människan Thelonious Monk. En god dokumentär ska inte släta över.
En annan musikdokumentär som lever upp till detta är I Just Wasn´t Made for These Times, om Brian Wilson som skapade det mesta Beach Boys gjorde.
Mycket sevärd.

Jah Hollis

Varför applåderar jazzpublik alltid solon?

Några fler reflektioner kring Madeleine Peyroux konsert på KB i Malmö i kväll.
Uppenbarligen var det en stor del av publiken som kommit för att MP har namn om sig att vara jazzsångerska.
Och vill man nu nödvändigtvis sätta etiketter på musik och artister så passar väl en jazzklisterlapp på henne. Själv tycker jag hennes musik är bredare än så, men visst jag kan hänga på där.
Hennes band var fyra mycket skickliga killar, ståbas, trummor (vispar huvudsakligen), elgitarr och en klaviaturspelare som heter Sam Yahel och som bland annat trakterade en Hammond med fett Lesliekabinett.
Sam Yahel har för övrigt ett eget band och de öppnar för Steely Dan på deras USA-turné som börjar om några dagar.
Det blev ju ett och annat solo på KB, från alla i bandet (Madeleine Peyroux stod ensam för sången men spelade också utmärkt gitarr och ukulele, dock utan att brista ut i solon).
Efter solona applåderade jazzdelen av publiken, medan de (förmodligen) mer inkörda på rock och pop väntade till låten var slut. Det blev en lite komisk effekt, eftersom applåderna efter solona lät lite halvdana.
Och jag undrar nu: varför känner jazzfolket att de måste applådera vartenda solo?
Jag tycker bara, speciellt i ett sådant sammanhang som i kväll, att det är mossigt och otidsenligt.

Jah Hollis

Nu ännu bättre: Mahavishnu Orchestra!

Den brittiske gitarristen John McLaughlin har givit ut mängder av skivor, spelat med de största i jazzen och framträtt med en mängd konstellationer.
Men frågan är om inte hans egen grupp Mahavishnu Orchestra var den stora höjdpunkten. När de dök upp 1970 var de sensationella med sin blandning av jazz och rock med en stundtals öronbedövande volym live.
De anammade en hel del av den tunga rockens symboler, dubbla baskaggar och den tvåhalsade elgitarr som John McLaughlin så elegant trakterade.
De gjorde två revolutionerande plattor, The Inner Mounting Flame och Birds of Fire. Båda låter om möjligt ännu bättre i dag.
Virtuost, visst, men det handlar inte om uppvisning utan om äkta inspiration och musikalitet.
Det finns några andra inspelningar, men det är dessa båda som gäller. Kolla gärna in detta smakprov, om nu inte You Tube hunnit stänga ner det. Någon talare var han kanske inte, John McLaughlin, men vänta bara till musiken börjar.

Jah Hollis

PS. Klaviaturspelaren Jan Hammer gjorde sig senare ett namn som kompositör till signaturlåten till Miami Vice. DS.