Var på min tredje konsert på fyra dagar i kväll: Madeleine Peyroux på KB. En konsert jag sett fram mer och mer emot allt eftersom jag lärt mig gilla hennes nya skiva Half the Perfect World.
M gillar den ännu mer än jag gör och var med som mycket trevligt sällskap på konserten. Och det var bra, men vi var båda lite frågande efteråt.
Det fanns alla förutsättningar för att det skulle bli en riktigt bra kväll, trots att det var en söndag. För det var rätt mycket folk där. Uppenbarligen har ryktet om Madeleine spritt sig.
Men hon verkade missnöjd med sakernas tillstånd: med hur det lät (trots att bandet var mycket duktiga), med en överentusiastisk karl som stod längst framme vid scenkanten och med hela publikresponsen. Och kanske med sig själv.
Detta trots fina versioner av låtarna från senaste skivan och innerliga tolkningar av Randy Newman och Bob Dylans You’re Gonna Make Me Lonesome When You Go.
Den senare var faktiskt ett extranummer, såpass tinade i alla fall samspelet mellan artist och publik upp.
Det blev, av någon egentligen oförklarlig anledning, en dag på jobbet. Även om det var en rätt bra sådan i mitt tycke.
Jah Hollis
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar