Är det inte slutresultatet som räknas?

Sverige besegrade i går kväll San Marino (kallade Europas sämsta landslag) på bortaplan, i EM-kvalet i fotboll, med 5-0.

Segern satt ganska långt inne, det ska inte förnekas, men det blev fem svenska mål till slut och tre odiskutabla poäng.

Detta verkar ha fått de svenska tidningarnas fotbollskommentatorer att gå i det välbekanta taket och spy lite galla på vägen dit.

Jag vet inte om de var besvikna för att det inte blev en utklassning av den dimension som Holland stod för när man tog sig an San Marino nyligen.

Men är det ändå inte till syvende og sist (ja Danmark slog Norge i går och hjälpte på så vis Sverige en aning) slutresultatet som gäller? Och visst är det en kliché, men nästa gång är det en ny match (och med stor säkerhet med en rund boll).

Fråga det italienska landslaget och det engelska efter deras insatser i gårkvällens kvalspel.

Man brukar ju säga att musikrecensenter är misslyckade musiker som ska ge igen för att de misslyckats som musiker.

Frågan är om inte det där skulle kunna överföras till fotbollen och fotbollskommentatorerna med.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Fotboll, EM, EM-kval, Sverige, San Marino, Sport, Sportjournalister, Fotbollskommentatorer, Kritik, Zlatan, Musik, Recensenter

Dåligt pålästa nöjesjournalister är trist

Rockinstitutionen AC/DC har varit på Stockholms stadion och spelat, vad jag har förstått, ungefär samma gamla låtar som de länge spelat, inför en publik som inte gärna vill höra något annat än samma gamla låtar som AC/DC länge spelat.
Inget ont i det, gillar man AC/DC vill man väl höra hitsen och inte några experimentella jazzjam förmodar jag.
Men besöket av detta rockband i gigantklassen hade så när gått mig förbi, eftersom (även om jag hört och sett tillräckligt av bandet för att ett antal låtar ska ha fastnat någonstans i skallen) jag har mest ett akademiskt intresse av AC/DC.
Att de var i Stockholm upptäckte jag i ett par stort uppslagna artiklar i Expressen/KvP där nöjesjournalister som säger sig älska bandet skrev inför konserten på Stadion.
Kanske är jag petig, men namnet AC/DC kom inte från någon symaskin som det stod i kvällsblaskan. Namnet hittade systern på en dammsugare i familjen Youngs ägo (AC/DC = växelström/likström) och Bon Scott var inte bandets förste sångare (han hette Dave Evans).
Petigt kan tyckas, men det är i detaljerna man finner okunnigheten/slarvet och jag litar dåligt på journalister som inte håller ordning på detaljerna.
De borde studera Sylvie Simmons heltäckande artikel om AC/DC i juninumret av Mojo.
Där har de ett och annat att lära.
Och visst f-n var AC/DC bättre och fräschare när Bon Scott var sångare.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Musik, AC/DC, Musikjournalister, Musikjournalistik, Kvällstidningar, Expressen, Kvällsposten, Mojo, Sylvie Simmons, Bon Scott

Gangsters sätter dagordningen i Sverige

Jag läste att en journalist från TV4 hotats till livet när han skulle filma platsen i Göteborg där två män beskjutits på öppen gata i stadsdelen Bergsjön, en av dem så illa att han senare dog.
Journalisten ska ha omringats av runt 15 personer som hotat honom och tvingat honom att lämna ifrån sig den film han tagit.
Det verkar som om den här gangstermentaliteten tar över allt mer och med här i Sverige. Det känns mycket obehagligt, och än obehagligare när folk försöker att genom hot och våld stoppa den fria rapporteringen om vad som händer.
Är det gangsters som ska sätta dagordningen i det här landet numera?
Vad säger våra välbetalda politiker och högt uppsatta chefer inom polisen?
Sedan kan det knappast vara så svårt att räkna ut vilka det är som hämtar hem poäng på den här utvecklingen.
Och det är väl heller inget som vi vill vara med om.

Jah Hollis

Andra bloggar om: våld, hot, hotelser, dödshot, gangsters, göteborg, TV4, Bergsjön, mord, beskjutning, mördare, beatrice ask, polis, polisen, pressfrihet

Fuljournalistik är f-n så mycket begripligare

Det finns fin journalistik och det finns ful journalistik.
I den fina sysslar man med "grävande" och publicerar sedan artiklar långa som ösregn i något ämne som gärna tilltalar en kulturelit som sedan debatterar hej vilt på kultursidorna i de stora riks(alltså Stockholmsbaserade)tidningarna.
Det senaste exemplet är DN:s artikelserie vars essens tydligen är att det finns en väldig massa människor i Sverige i dag som anser sig kränkta, något som väl inte kan vara någon nyhet för någon.
Det har skrivits om detta fenomen på mängder av bloggar, men det verkar som om det är först när en meriterad journalist skriver om det in den fina tidningen DN som det får tyngd.
Jag ska erkänna att jag inte orkat ta mig igenom de här draporna, vars innehåll dessutom verkar vara tvivelaktigt, bara för att komma fram till något jag redan vet.

Nej, då är fuljournalistiken mer rakt på sak, lättläst och lättbegriplig.
Det räcker med att Alexander Bard (Sveriges sämst klädde man?) saftar till Carola och, voilà!, debatten rasar för fullt (dock blandar sig sällan kultureliten i).
Och vad handlar den då om? Ja, egentligen ingenting.
Vad det gäller mig tycker jag både Carola (hon må vara hur duktig som helst som sångerska) och Alexander Bard (som säkert har ett öra för kommersiellt låtskrivande) är ett par kräkmedel som jag helst vill slippa både se och höra.
Någon som är förvånad över att allt fler skippar både kvällstidningar och fintidningar?

Jah Hollis

PS. Jag ska erkänna, för att undvika missförstånd, att det görs många fina grävjobb inom journalistiken, både på riksredaktioner och på lokala redaktioner. Synd bara att de ofta hamnar i skuggan av den grävjournalistik som uppmärksammas för att ett känt namn står som byline under den. DS.

Andra bloggar om: journalister, journalistik, grävande journalistik, finjournalistik, fuljournalistik, tidningar, DN, Aftonbladet, kvällstidningar, carola, alexander bard

En journalist med äkta civilkurage

Denna lysande historia är ju inte helt ny längre, med de mått som gäller i dagens journalistik när allt helst ska berättas innan det hänt. Och av någon anledning har den gått mig förbi.
Men jag tycker nog att det finns all anledning att uppmärksamma det civilkurage denna amerikanska journalist, ett så kallat nyhetsankare, visar i direktsändning.
Hon visar tydligt vad hon tycker om denna förbannade skvaller- och kändisjournalistik som genomsyrar hela medievärlden nu. Den journalistik som gör en total nolla som Paris Hilton och allt hon företar sig till världsnyheter och som idiotförklarar folk.
Karlarna som sitter med henne i direktsändningen verkar vara riktiga mähän utan egna åsikter. Vilka töntar!
Det måste väl finna någon form av journalistpris att ge till Mika Brzezinski.

Jah Hollis