De borgerliga laddar med lågvattenretorik

Sakta börjar det visst gå upp för den borgerliga alliansen och deras påhejare att det börjar växa fram en politisk opposition värd namnet efter dödläget som länge rått.
Kanske börjar man inse att det inte bara går att sitta stilla på ändan och hösta in poäng fastän det går åt skogen med det ena efter det andra.
Vad gör den stora borgerliga lobbyn då då?
Jo, man börjar naturligtvis svartmåla och misstänkliggöra.
Har man inte så mycket att komma med för egen del så kan man ju försöka svärta ner den motståndare man visst börjar bli lite byxis inför.
Tänk på det när ni hör borgare tala och skriva om Juholts "utrensningar" (och till och med dra paralleller till Stalin). När Moderaterna gjorde exakt samma sak 2002 och 2006 (och när ett antal ministrar byttes ut efter senaste valet) kallade samma borgare det "förnyelse".
Sedan späder ju en skitblaska som Aftonbladet på det hela genom att dra stora växlar på en mycket tunn opinionsundersökning om förtroendet för riksdagens partiledare. Juholt hamnar (som ny och okänd för folk?) på en låg siffra.
Ja, faktiskt någonstans där Reinfeldt låg när han tog över det då högraste högerpartiet efter Bo Lundgrens fiasko.

Jah Hollis

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, Alliansen, Opposition, Socialdemokraterna, Håkan Juholt, Fredrik Reinfeldt, Stalin, Aftonbladet, Förtroende

Börjar vi ana ett nytt syndrom här, kanske?

Jag är inte speciellt psykologisk bevandrad, men nog känner jag till det som kallas Stockholmssyndromet, ett begrepp som myntades efter Norrmalmtorgsdramat.
Och på något vis tycker jag mig ana ett nytt syndrom med anledning av två av de mest diskuterade händelserna här i Sverige nu (inte minst på nätet).
Det handlar förstås om våldtäktshistorien i Bjästa, som när den återberättades i tv öppnade dammluckorna för en uppenbarligen välbehövlig diskussion.
Och så har vi Beatrice Ask som inte tänkte efter före när hon sade att hon tycker att sexköpare ska hängas ut, skyldiga som oskyldiga.
I båda fallen är det ingen tvekan om vem som gjort fel. Den unge våldtäktsmannen i Bjästa dömdes i domstol och Beatrice Ask tog själv tillbaka det hon sagt.
Våldtäktsmannen fick snabbt, innan fallet togs upp i tv, sina tillskyndare. Folk som försvarade honom och som inte kunde se att han egentligen skulle gjort något fel.
Nu har även Beatrice Ask fått sina försvarare som inte kan se att justitieministern egentligen skulle gjort något fel (det snarare "blev fel"), och därtill råkat ut för samma näthat som flickan i Bjästa. Märkligt nog har Expressenskribenten som försvarar Ask dessutom bara hittat "pöbel" på nätet, vilket tyder på en rätt svag journalistisk insats.
Nåväl, det finns säkert någon psykologisk term för behovet av att försvara den eller de som har gjort saker och ting uppenbart fel.
Verklighetsförnekelse kanske?

Jah Hollis

Andra bloggar om: Beatrice Ask, Bjästa, Internet, Hat, Expressen, Stockholmssyndromet, TV, Debatt, Våldtäkt, Sexköp

Heja Björn Ranelid, du är min man!

Den svenska litterära parnassen är väl inte direkt överbefolkad med människor som har humor som ett tydligt framträdande kännetecken. Snarare verkar det vara, författare och kritiker i samma omfattning, folk som först och främst tar sig själv och sitt jobb på allra dödligaste allvar.
Härligt då att det finns sådana som Björn Ranelid, en man jag mer och mer kommit att uppskatta. Inte som författare, för jag har ännu inte tagit mig igenom någon bok han skrivit, men som en människa som vågar säga saker och som uppebarligen kan röra om i denna småsura gryta av allvarsmän och -kvinnor.
Visst, jag vet att Ranelid anses vara mästaren när det gäller att ta sig själv på dödligt allvar. Men jag börjar undra om inte mannen har minst en räv bakom varje öra.
För kan man få den flegmatiske GW Persson (vars böcker jag däremot läser och gillar) och den knastertorre och ofta rätt pretentiöse Per Svensson att haspla ur sig dumma saker måste man väl ha träffat rätt på något vis.
Och jag tycker Ranelids sätt att hacka på dessa gubbar, och på KD-gnällspiken Linda Skugge, tyder på (medveten eller omedveten) stor humor.
Sedan är ju GW Perssons snack om vem som säljer mest böcker av honom och Ranelid rätt lågt. Skulle tippa att till exempel Jackie Collins säljer fler böcker än GW, så det blir kanske lite tokigt att hålla på och jämföra försäljningssiffror.
Ranelid träffade ju spiken på huvudet när han sade att det är som att jämföra Snoddas med Jussi Björling.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Litteratur, Debatt, Stjärnorna på slottet, Björn Ranelid, Leif GW Persson, Per Svensson, Linda Skugge, Jackie Collins, Snoddas, Jussi Björling

Nyheter som försvann i nyårsyran

Medan alla diskuterar de blodtörstigas jakt på vargar i Sverige, och förundras över hur blodtörstig man kan bli som anhängare av en religion som sägs föra ut kärlekens budskap över jorden, har det hänt en del annat också.
Under övergången till det nya året har det skett stora saker som inte väckt lika mycket debattlusta som vargjakten (i lagens (?) namn) och mordförsöket (i guds namn) på en dansk tecknare.
Inte för att jag inte tycker att dessa båda saker ska diskuteras, tvärtom, men här har ni lite annat att fundera över.
• Tjeckien seglade från och med den 1 januari lite otippat upp som ett av Europas mer drogliberala länder när man tillät innehav av såväl marijuana som LSD, kokain och heroin för eget bruk. Det kan onekligen bli intressant att se vart det leder.
• I Ryssland chockhöjde man vid årsskiftet vodkapriset för att försöka bromsa det hejdlösa supandet i landet. Spriten lär ta död på en halv miljon ryssar om året och nationaldrycken vodka ska i fortsättningen kosta motsvarande 21 svenska kronor för en halvliter.
• Van Morrison, 64 år, vår härligt buttraste bard inom populärmusiken fick gå ut och dementera uppgifter som funnits på hans hemsida om att han skulle ha blivit pappa igen. Det lär ha varit en hacker i farten. Kanske kan detta inspirera Van till några låtar med lite krut i. Det var länge sedan han fick till det på den fronten nu.

Och glöm inte att vi har valår nu. Det hade varit intressant att få uppdateringar av Mosevisionens gamla valfilmer. Vad skulle MP, KD, SD och PP kunna hitta på för budskap att förmedla till filmen?

Jah Hollis

Andra bloggar om: Nyheter, Nyår, Vargjakt, Muhammedteckningar, Mordförsök, Sprit, Vodka, Knark, Narkotika, Tjeckien, Ryssland, Van Morrison

Jag tar paus och åker och firar morsan

Det har varit lite si och så med bloggandet de senaste månaderna tycker jag. Och då talar jag givetvis om mitt eget bloggande.
Det har mest blivit att jag deltar i en massa fotoutmaningar; inget fel i det, det är intressant på sitt vis (och har gett mig många trevliga bloggbekantskaper), men det känns som om det inte kräver lika mycket, som riktigt genomtänkta skrivna inlägg kräver.
Inte för att jag lider brist på idéer om vad jag skulle kunna blogga om.
Men vad finns det egentligen för anledning för mig att exempelvis ge mig in och kommentera den senaste opinionsundersökningen? Det finns väl redan tillräckligt med folk som gillar att slå varandra i skallen med sina argument där.
Och den som följt min blogg vet väl att jag till exempel inte har så mycket till övers för den politiska allians som styr vårt land.
Inte heller har jag några briljanta funderingar kring klimatmötet i Köpenhamn. Jag kan bara konstatera att även där tycks det vara populärt att ge varandra på skallen.
Nej, nu ska jag ta en liten bloggpaus.
Troligtvis bara några dagar medan jag ska åka upp till Småland och gratulera min mor som fyller 90 år i morgon, tisdag. Men jag ska ta det tillfället att även fundera lite på vad jag ska ha bloggen till.
Och hur jag ska hinna blogga samtidigt som jobbet är rätt pressande just nu.
Jag skulle kanske kunna berätta om min morsa, Karin, som började jobba som barnflicka åt en välbärgad familj i Stockholm redan när hon var 15 år. Och som hade en far (min morfar alltså) som var nitare på Oskarshamns varv och en mor (min mormor) som födde 14 barn.
Men det där får jag tänka igenom.
Jag säger som The Terminator: I´ll be back!!!
Mot Småland!

Jah Hollis

Andra bloggar om: Blogg, Blogga, Bloggare, Paus, Bilder, Foto, Bildbloggar, Köpenhamn, Politik, Oskarshamn

Jag borde skriva om Sverigedemokraterna

Hela dagen har jag gått och tänkt att jag borde skriva ett blogginlägg om Sverigedemokraterna och deras ledares, Jimmie Åkesson, nu så famösa debattartikel i Aftonbladet.
Snacka om att denne lokalpolitiker från Sölvesborg har rört om i grytan och fått vårt politiska etablissemang och de alltid så rättrådiga ledarskribenterna på våra ledande tidningar att resa ragg.
Men missförstå mig nu inte, jag har inget som helst över för Åkesson och hans parti.
Men samtidigt är ju hela den här affären intressant och avslöjande på många vis.
Aftonbladets agerande är (som så ofta) inte minst märkligt.
Först tar de in debattartikeln, och snabbt försöker de sedan direkt därefter med en journalistiskt amatörmässig artikel på nyhetsplats bevisa att debattartikeln är full av lögner.
Då kan man börja med att undra varför de tog in en debattartikel som är full av lögner.
Det skulle gå att skriva kilometer om detta och vad det kan få för följder, och många har redan gjort det. Så jag nöjer mig nu med att länka till en som tagit en rätt grundlig koll på det hela. Jag tycker mig kunna instämma i det mesta han kommer fram till.
Det är inte så enkelt att avfärda Jimmie Åkesson och hans parti, dessvärre, inte ens om man skulle göra det med skicklig journalistik och inte med Aftonbladets klavertrampande.
Kolla tv-klippet ovan, från 1991. Den påläste Olle Stenholm får Bert Karlsson, en av det dåvarande rasistpartiets, Ny Demokrati, båda ledare, att framstå i all sin glans som den politiske idiot han är och förblir.
Ändå fick denne okunnige pajaspolitiker och hans parti 6,7 procent av rösterna i det följande valet och tog plats i riksdagen.
Den enkla logiken i detta är väl att det inte finns någon logik i sättet på vilket en del av väljarkåren lägger sina röster.
Jag är ledsen, men det ska nog väldigt mycket till om vi inte ska se Sverigedemokraterna vandra samma väg som Ny Demokrati gjorde 1991.
Och Jimmie Åkesson är definitivt inte så politiskt amatörmässig som Bert Karlsson.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Politik, Sverigedemokraterna, Ny Demokrati, Jimmie Åkesson, Bert Karlsson, Debatt, Riksdagen, Sanning, Lögn

Så är då festivalen i Malmö i gång igen

I kväll drog den igång igen, Malmöfestivalen som nu fyller 25 år. Det betyder att delar av innerstan kommer att fyllas med stim och stoj, musik och mat (försäljarna av en variant, bilden ovan, huserar uppenbarligen på billighetshotell) och en massa annat under en vecka framöver.
Och naturligtvis är debatten sedan länge igång: De som är för festivalen och älskar denna vecka ställs emot dem som tycker att det hela är trams och dålig smak som bara lockar lantisar och att man kunde lägga ner festivalen.
Själv har jag alltid tyckt mig ana ett drag av elitism och snobbism hos den senare gruppen.
OK, jag kan tänka mig att det kan vara störigt om man har sin bostad i festivalområdet, men det borde väl finnas sätt att tackla det också.
All mat och all musik är väl inget jag suktar efter, men det finns höjdare både matmässigt och musikaliskt. Varje år.
Och framförallt är utbudet så stort att jag tror de allra flesta kan hitta något de gillar. Bara de tar sig tid att leta reda på det.
Det handlar, som så ofta, om att ta saker och ting för vad de är och att vara lite tolerant mot dem som inte har samma smak som man själv har. Man behöver inte ge sig in i det värsta oset och i den värsta trängseln och sedan vara sur för att man tyckte det var pest.
Man kan i stället i lugn och ro kolla in festivalprogrammet och sedan ge sig i kast med det man tror man kommer att ha utbyte av. Eller varför inte testa något man kanske inte tror att man ska ha utbyte av.
Det är en del av festivalens diskreta charm.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Malmöfestivalen, Malmö, Musik, Mat, Debatt, Gang of Four, Tolerans, Elitism

Ett sjukligt behov av uppmärksamhet

Alex Schulman är i farten igen och sågar, ett ett debattinlägg i DN, hela bloggvärlden jäms med fotknölarna.
Jag kan säga direkt att jag aldrig tålt den mannen (eller för den delen hans lika osympatiske bror) och sedan han dök upp har jag inte hittat något sympatiskt drag hos honom som skulle kunna få mig att ändra uppfattning.
Från att ha varit bloggande fyllerist gick han på ett par år till att skriva en snyftbok över sin gamle far och fick vara med och bli intervjuad i kyrkans tidning Amos (där han såg ut som en sibirisk lägerfånge på omslagsbilden).
Det är svårt att ta den killen på allvar och det gäller även nu när han söker uppmärksamhet (och får det, till exempel hos mig) genom att hacka på alla bloggare.
Uppenbarligen lider han av något mycket sjukligt behov av uppmärksamhet.

Jah Hollis

Andra bloggar om: Alex Schulman, DN, DN kultur, Debatt, Bloggar, Bloggare, Sjukligt, Uppmärksamhet

Jamen, det var ju det jag sade, Åsa

För ett par veckor sedan skrev jag ett inlägg om Sveriges Televisions tendenser att alltmer närma sig den skräp-tv man ska vara ett vettigt alternativ till.
Som exempel tog jag då Janne Josefsson och hans program Debatt.
Ett exempel på ett ohämmat publikfrieri som närmast verkar ha hämtat inspiration från Roberts Aschbergs debattprogram där det gick ut på att deltagarna skulle skrika åt varandra och vara så otrevliga och onyanserade de kunde.
Nu skriver Aftonbladets biträdande kulturchef (är hon väl?) Åsa Linderborg om samma sak, fast ur perspektivet att hon själv tackat nej flera gånger när hon erbjudits att delta.
Just så, Åsa, det var ju det jag sade!

Jah Hollis

Andra bloggar om: Jah Hollis, tv, Åsa Linderborg, Aftonbladet, Sveriges Television, SVT, Debatt, Janne Josefsson, blogga, blogg

Svensk television raskt på väg utför

Det stora och oerhört viktiga diskussionsämnet i bloggvärlden nu är tydligen hurvida två av alla dessa mystiska mediafenomen ska mötas i en diskussion i SVT:s debattprogram med det fantasifulla namnet "Debatt".
En tonårstjej och en något äldre kvinna som, via sina bloggar, bråkat om varandras vikt skulle mötas i detta program för att, under ledning av samhällsjournalistikens gigant Janne Josefsson, diskutera vikthets.
Personligen skiter jag i vilket, eftersom det aldrig skulle falla mig in att slösa tid på att kolla en sådan diskussion i tv. Men jag tycker det tyder på att SVT verkar befinna sig på väg utför och att man desperat letar efter några sätt, vilka sätt som helst verkar det, för få fler tittare.
Av allt att döma har både SVT och Janne Josefsson sett sina bästa dagar när man börjar förfalla till sådant ohämmat publikfrieri.

Jah Hollis

Andra bloggar om: TV, SVT, Debatt, Blondinbella, Vikt, Vikthets, Förfall, Janne Josefsson, publikfrieri

Skyttegravskrig i fildelningsdebatten

Jag har aldrig varit speciellt engagerad i debatten om fildelning.
Dels är jag dåligt insatt, dels är jag så gammalmodig att jag fortfarande köper mina skivor och det fåtal filmer och tv-serier jag tycker att jag kan se om hemma.
Visst, jag kopierar en del cd-plattor och delar med mig till mina vänner (och får i min tur kopierade skivor av dem) och jag har till och med vid tillfälle fått ett par skivor fullmatade med musik av en god vän som ville demonstrera fildelningens alla fördelar.
Men nu verkar det ibland som om världens fortsatta överlevnad hänger på fildelningens vara eller icke vara. Och det verkar ha uppstått ett skyttegravskrig där det inte finns plats för några nyanser mellan de uppsatta ställningarna.
• Musiker, skådisar och andra artister verkar ligga på ena sidan och brassa på för fullt.
• På andra sidan ligger Piratpartiet och deras anhängare och langar ständigt fram mer ammunition.
Och för mig verkar det ha uppstått en situation där alla antingen är goda eller onda, vilka beror givetvis på vilken sida man ställer frågan till.
Artisterna, och de bolag som säljer skivor och filmer utmålas som giriga typer som bara är ute efter att öka på sina redan gigantiska förmögenheter på vår bekostnad.
Fildelarna målas ut som tjuvar och banditer som bara vill utplåna allt vad konstnärlig verksamhet heter.
Jag tycker det hela verkar rätt ofruktbart och jag hoppas att någon ska kunna styra upp detta så att vi blir av med de värsta avarterna i debatten och stiger upp ur skyttegravarna.
Nu börjar det talas om bojkotter av olika slag, man ska inte köpa böcker eller skivor med den eller den, vilket jag (ursäkta mig om ni känner er orättfärdigt träffade) tycker verkar lite barnsligt.
Jag har aldrig köpt och kommer, vid gud, aldrig att köpa en skiva med Niklas Strömstedt. Men det beror inte på att jag tycker han har konstiga åsikter i debatten om Ipred, utan för att han gör trist musik.
Dessutom tycker jag Torbjörn Flygt skriver utmärkta böcker och jag ser inget hinder för mig att låna dem på biblioteket, eller köpa i pocket, bara för att han har sina egna åsikter om fildelning.
Samtidigt kommer jag, förmodligen, aldrig att lägga min röst på Piratpartiet bara för att de, kanske, har sunda åsikter om fildelningen.
Jag misstänker bara att frontfigurer i partiet bär på en massa fesljumma åsiker från sin fp-bakgrund som jag inte vill ha med i paketet om jag ska köpa det.
Eller kanske ladda ner det.

Jah Hollis

Andra bloggar om: fildelning, musik, konst, artister, filmer, skådespelare, musiker, ipred, niklas strömstedt, torbjörn flygt, piratpartiet

Jag är inte avundsjuk på Mona Sahlin

Det pågår tydligen en stor debattvecka där Alliansens ledare, vår käre statsminister Fredrik Reinfeldt, och Mona Sahlin, ledare för vårt största oppositionsparti, ska mötas och munhuggas ett flertal gånger.
Jag har själv inte så mycket energi att lägga på att följa detta, eftersom det är min jobbvecka och jag har nog med mitt eget. Dock var tv:n i gång på jobbet under gårdagens debatt, och i dag fick jag i radion höra några repliker från riksdagens partiledardebatt, där naturligtvis även övriga partiledare ställde upp.
Om innehållet har jag inte mycket att säga, men jag kan lugnt konstatera att jag inte är avundsjuk på Mona Sahlin.
Jag vet att det är många som ogillar henne, för sådant som hennes stil och hennes sätt att prata och hennes Stockholmsdialekt(!).
Men stackars Mona som måste försöka behålla lugnet när hon ska bemöta den överlägset överdryge Reinfeldt.
Han påminner om de där killarna i skolan som kom från de mer bemedlade samhällsskikten och som alltid skulle sätta alla andra på plats med sin fisförnäma stil.
Och hans förbannade tjat om "superpaket".
Han kan ta sitt superpaket och stoppa upp någonstans.
Och gud hjälpe den som ska behålla fattningen i en debatt med Maud Olofsson.
Say no more!!!

Jah Hollis

Andra bloggar om: politik, debatt, Mona Sahlin, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, riksdagen, superpaket, överklass, dialekt, stil

Fuljournalistik är f-n så mycket begripligare

Det finns fin journalistik och det finns ful journalistik.
I den fina sysslar man med "grävande" och publicerar sedan artiklar långa som ösregn i något ämne som gärna tilltalar en kulturelit som sedan debatterar hej vilt på kultursidorna i de stora riks(alltså Stockholmsbaserade)tidningarna.
Det senaste exemplet är DN:s artikelserie vars essens tydligen är att det finns en väldig massa människor i Sverige i dag som anser sig kränkta, något som väl inte kan vara någon nyhet för någon.
Det har skrivits om detta fenomen på mängder av bloggar, men det verkar som om det är först när en meriterad journalist skriver om det in den fina tidningen DN som det får tyngd.
Jag ska erkänna att jag inte orkat ta mig igenom de här draporna, vars innehåll dessutom verkar vara tvivelaktigt, bara för att komma fram till något jag redan vet.

Nej, då är fuljournalistiken mer rakt på sak, lättläst och lättbegriplig.
Det räcker med att Alexander Bard (Sveriges sämst klädde man?) saftar till Carola och, voilà!, debatten rasar för fullt (dock blandar sig sällan kultureliten i).
Och vad handlar den då om? Ja, egentligen ingenting.
Vad det gäller mig tycker jag både Carola (hon må vara hur duktig som helst som sångerska) och Alexander Bard (som säkert har ett öra för kommersiellt låtskrivande) är ett par kräkmedel som jag helst vill slippa både se och höra.
Någon som är förvånad över att allt fler skippar både kvällstidningar och fintidningar?

Jah Hollis

PS. Jag ska erkänna, för att undvika missförstånd, att det görs många fina grävjobb inom journalistiken, både på riksredaktioner och på lokala redaktioner. Synd bara att de ofta hamnar i skuggan av den grävjournalistik som uppmärksammas för att ett känt namn står som byline under den. DS.

Andra bloggar om: journalister, journalistik, grävande journalistik, finjournalistik, fuljournalistik, tidningar, DN, Aftonbladet, kvällstidningar, carola, alexander bard

Kvalitet vinner väl i längden, eller?

Så har det dragits igång en debatt om att det är fel/rätt att göra reklam på sin blogg. Jag trodde i min enfald att man får göra vad tusan man vill på sin blogg utan att det ska klassas som fel eller rätt.
Ja så länge man håller sig inom lagens råmärken vill säga. Gamla textreklambestämmelser från den traditionella tidningsvärlden kan ju knappast gälla bloggar.
Det måste väl i högsta grad vara betraktarens/läsarens sak att avgöra hur trovärdig en blogg och människan eller människorna bakom en blogg är.
Eller är det så att kvalitet inte vinner i längden?

Jah Hollis

Andra bloggar om: reklam, bloggar, bloggare, debatt, textreklam, lag

Man får väl hoppas att mannen är ironisk

Debatten om skolan och dess eventuella förfall kan hetta till då och då, det har jag högst påtaglig personlig erfarenhet av. Men ibland undrar man kanske var bilden av, och informationen om, hur det är i skolan nu hämtas ifrån.
Min personliga teori är, att det inte finns någon enhetlig bild av hur det egentligen är i den svenska skolan, eftersom det med stor säkerhet varierar från ort till ort och skola till skola.
Jag tror att det egentligen inte finns någon anledning att måla skolan helt vit eller helt svart. Men läser man bara larmrapporterna från oroshärdarna i skolvärlden kanske man tror att det är ett rent kaos överallt.
Och då är det oftast de gamla begreppen, som en gång betygsattes, som plockas fram: Ordning och Uppförande.
Det ska vara ordning och reda (vad det nu är) och eleverna ska uppföra sig (ordentligt, vad det nu är).
Nu skriver Richard Swartz i SvD ett inlägg om att den gamla tidens skola gjorde folk av sina elever och att även om det kunde krävas milt våld, så var den skolan på det hela bra.
Jag kan inte avgöra om det är ironiskt skrivet, eller om mannen menar allvar.
När jag började skolan en gång i forntiden hade man just avskaffat skolagan i det här landet, och jag talar då om slutet av 1950-talet.
Men ändå var jag med om att lärare kunde klippa till en elev (av gammal vana?) för vad som jag vill påstå var bagateller. Det måste ju ha varit oerhört förnedrande för ett barn att vara med om detta.
Kort sagt fanns det väldigt mycket skit i den gamla skolan som kanske kan framstå i ett nostalgiskt sken nu när det finns skolor där man uppenbarligen inte fixar att hålla någon form av ordning.
Men att man skulle skapa någon ordning med våld mot och förnedring av elever, och göra några goda medborgare av dom på det viset, det har jag mycket svårt att tänka mig.

Jah Hollis

Nej, Foppa är inte sur på toffelkopiorna

De inte allför vackra Crocsen, Foppatofflorna, håller debatten i gång i sommartorkan. Dels är det för-eller-emot-debatten, dels är det diskussionen om de billiga kopiorna.
Själv skulle jag aldrig sätta på mig ett par sådana saker på fötterna, hur bekväma de än sägs vara. Därtill är jag alltför fåfäng, och jag är heller inte förtjust i statisk elektricitet.
Men jag tänker inte ropa på förbud eller smakpolis eller liknande.
Smaken är, och förblir, som baken.
Dock verkar det som om både Expressen och DN har förvrängt vad Peter "Foppa" Forsberg själv har sagt (eller snarare inte sagt) om kopiorna av skorna han importerar och säljer för att bli ännu rikare.
Eller så läser man väl inte vad man skrivit när man sätter rubriker i de här båda tidningarna. DN, som tagit nyheten från Expressen, skriver att Foppa är sur på toffelkopior. Expressen skrev själva att Foppa rasar mot kopiorna.
Fakta:
• Foppa har personligen inte uttalat sig i någon av de båda tidningarna, utan det är hans farsa som fört vidare vad Foppa ska ha sagt.
• Farsan ska ha sagt: Peter bryr sig inte om att det säljs kopior. Det han vänder sig mot är att hans namn används i falsk marknadsföring.
Alltså: Foppa är inte alls sur på toffelkopiorna.
Expressen och DN ljuger.
Men det är ju ingen nyhet.

Jah Hollis

Drogromantiker vs Alkoholromantiker

Det verkar ha blossat (ingen ordvits!) upp en liten drogdebatt efter att den gamla nyheten att Mona Sahlin en gång rökt hasch bubblat upp igen. Utan att ta ställning för eller emot något kan jag inte låta bli att fundera över språkbruket (hupp, ingen vits där heller, jag lovar) i debatten.
Talas det om hasch, som ju är olagligt, kallas den som skulle våga sig att säga något positivt om denna drog för drogromantiker.
Den som pratar varmt för till exempel vin, som ju är lagligt om man har åldern inne (och inte är tvärpackad när man handlar det i Sverige) blir man väl aldrig kallad alkoholromantiker, eller?
Och så fort någon drar ett bloss hasch är det missbruk. Ska man klassa intag av alkoholhaltiga drycker som missbruk måste någon supa ner sig och riskera att förlora jobbet eller vara nära att dö.
Den som har något positivt att säga om cannabis är, så att säga, dömd på förhand verkar det som.

Jah Hollis

Intressant.se-bloggportalen.se 0-0

Jag har skuppit problemet ett tag nu; men nu tycks det vara igång igen.
Det senaste inlägget jag skrev på min blogg, har efter en lång väntan, fortfarande inte visat sig på vare sig knuff.se, intressant.se eller bloggportalen.se.
Vad är det för vits med att skicka in inlägg som knyter an till en pågående debatt om inläggen, kanske, kommer in efter flera timmar?
Det känns som om hela tanken med bloggandet skjuts i sank om inte tekniken fungerar.

Jah Hollis