Den gångna helgen, när jag var ute och sökte fotomotiv till veckans Fototriss, passerade jag en av broarna vid Centralen i Malmö. Den bron går över kanalen runt Malmö centrum, i ett område där det finns några rätt välbesökta krogar. Kanalen var till största delen isbelagd, Rundans turistbåtar låg infrusna alldeles vid kajen intill bron. Och där på isen låg det något som definitivt inte hörde hemma där. Nej, det var ingen ko på isen, utan en barstol (se bilderna ovan). Det innebär (är i alla fall min teori) att någon lyckats få med sig stolen ut från någon av krogarna för att sedan slänga ut den på isen (teoretiskt kan ju någon annan stått för själva slängandet). Egentligen är det kanske inte så märkvärdigt, det ligger ofta ett och annat på kanalens is när det finns sådan. Jag skulle bara vilja höra vad personen, som gjorde sig detta besvär, tänkte. Det krävdes dock en del energi för att få ut stolen på isen, energi som kanske skulle ha kunnat användas till något mer konstruktivt. Vad vet jag. I kväll ska jag använda min energi till att gå på quiz på Pickwick i Malmö. Vårt lag kan faktiskt ta tredje segern i rad i afton.
Jodå, jag kom ut och fick mig en god födelsedagsmiddag i torsdags kväll. En trogen gammal vän fick jag med mig ut och vi valde, ja det var jag som gjorde valet, att gå till Malmös kultkrog nummer ett, Mando. Mando är stekhuset som har kvar samma inredning som man hade när man öppnade 1966 och som kört med samma meny sedan 1975 och som serverat över 700 000 plankstekar. Ta en titt på deras hemsida och njut, läs om hur krogen blivit kulturmärkt i tv och om hur Tom Jones en gång förärade den ett besök. Det är inte så ofta jag går dit, men det är lika roligt varje gång att upptäcka hur prisvärt stället är. Och hur mycket folk det är där; vi fick vänta en stund nu för att få ett bord. Jag behöver väl inte påpeka att vi var mycket nöjda och mätta när vi gick därifrån. Om ni nu undrar varför rockabillytjejen Imelda May spelar bodhran här ovan, så kan det bero på att hon är från Dublin. En av Irlands senaste gåvor till musikvärlden.
Jodå, ni läste alldeles rätt i rubriken till detta inlägg. Jag har lyssnat på den andra omgången i den svenska uttagningen till den svenska finalen i Eurovisionsschlagern.Eller vad det nu egentligen heter. Jag har nämligen, efter en stärkande cykeltur och lite fotograferande i den svinkalla blåsten i eftermiddags, hållt mig hemma i kväll. Gårkvällens träff med ett par av quizvännerna på den utmärkta krogen Syltan (länken är lite gammal men stället håller ställningarna säväl vad det gäller mat som dryck, trevlig personal och en och annan musiker som lirar där), höll på länge och tog på krafterna. Men det var trevligt och efterverkningarna var långt ifrån så påtagliga som jag fruktat. Jag höll mig i alla fall hemma i kväll. Och medan jag käkade, lyssnade jag på låtarna i radion som sände från tävlingen i Västerås. På så vis blev det ju mera Melodifestival eftersom jag slapp se vad som hände på scenen. Men jag ska erkänna att jag hade svårt att hålla intresset uppe (jag läste dessutom en tidning samtidigt). Ingen verkade lägga något äkta engagemang i det dom sjöng, utan de var mest ute efter att vinna tävlingen. Undantaget var, och nu tar sig väl en del åt hjärtat här, Sanna Nielsen som jag tycker lyckades överföra någon slags känsla till mig. Vad som mest gladde mig är i alla fall att ett antal självsäkra tyckare i media hade fel som fan i sina förutsägelser.
Det blev ännu en kväll i vimlet på Malmöfestivalen i går. Vi inledde med Taj Mahal på Stortorget, och sedan BV och jag slukat var sin supergod superburgare från Victor Jaraföreningens vältrimmade grill samlades vi alla originellt nog på stamhakets uteservering (i festivalvimlet, men ändå lite vid sidan om). Eftersom det var måndagskväll, då jag normalt alltid jobbar, var det musik. Jamsession som kan vara av väldigt varierande intresse har jag förstått av dem som brukar gå dit på måndagarna. I en paus kommer en bekant ut, sonen till ett par av mina vännner från min gamla hemstad, och därtill en mycket duktig gitarrist. Han hälsar glatt och berättar att A, son till ett par andra mycket goda och gamla vänner från den gamla hemstaden sitter bakom trummorna. När bandet kör i gång tränger musiken igenom sorlet på uterserveringen och folk runt vårt bord nickar och konstaterar att "det här låter ju faktiskt riktigt bra". Det är inte utan stolthet jag berättar att jag känner både gitarristen och trummisen sedan de var mycket små knattar. När vi sedan flyttat in i puben kommer trummisens yngre syster, tämligen nyinflyttad till Malmö, fram och hälsar hjärtligt och säger att hon undrarde vad det var för "kändis" (undetecknad altså) som kom in. Sedan fortsätter det unga gänget till Röda Kran där det är mer jazzjam, och Ol´Hell, R och jag drar till Brogatan för att släcka efter med varsin svindyr bärs. Det är en underbar känsla att kunna träffa sina gamla vänners barn ute på krogen, där man inte inte längre, av diverse anledningar, träffar de där gamla vännerna själva. Traditionerna och banden förs i alla fall vidare. För övrigt knyckte Håkan Engström exakt de orden jag tänkt använda till ett blogginlägg om Taj Mahals konsert i Malmö. Så ni kan lika gärna läsa hela hans omdöme.
I eftermiddags trodde jag den här dagen var körd eftersom jag kände mig slut efter veckans jobb, och med tanke på att jag ska jobba även söndag (med en timme mindre att hämta mig på för sommartidens skull). Då ringer M och vill dra mig med ut på restaurang för att äta och prata och umgås. Jag låter mig övertalas och senare vill även BT haka på. När jag kommer till det förhandsbokade bordet sitter redan M och BT där med var sin aperitif och jag har andan i halsen efter att ha cyklat i motvind. Men jag faller snart in i den avslappnade stämning som råder. Och allt blir bra: maten är väldigt god och mättar utan att kosta skjortan. Vinet passar perfekt till det vi får på tallrikarna och personalen är vänlig och hjälpsam och småkonverserande utan att vara påtränganade. Det visar sig att det blir fullt i restaurangen och då och då måste man slita sig från vår egna, mycket lättflytande och behagliga, konversation och smyglyssna och smygtitta lite på omgivningen. Det hör på något vis till på krogen, tycker jag. M och BT avslutar till och med kvällen med var sin piña colada medan jag håller mig till favoriten (som många verkar ogilla starkt) bourbon och cola. Sedan gick vi var och en hem till sig. Och vad var det då för en prima Malmörestaurang vi tillbringade kvällen på: jo, Paddy’s som började som irländsk pub på 90-talet men som nu utvecklats till en institution (i ordets goda bemärkelse) som alltid är värd ett besök (och sommartid har en väldigt fin uteservering).
