Ja, här sitter jag och känner mig filosofisk mitt i natten, vid den plats där mycket av mitt filosoferande över tidens gång äger rum. Jag har varit på mitt stamlokus, Pickwick, på säsongens sista quiz; på söndag är det dags för final där vi, mitt tappra och underbara quizlag, ska försvara vår plats som Quiz Champions på puben. Det är mycket som flyger bort med det gamla året, som fåglarna som drar iväg här ovan på bilden (som är ett äkta slumpskott). Och det är mycket som kommer att hända i och med att det nya året börjar om drygt två veckor. För min egen del kommer det att bli stora förändringar, som jag har tänkt mig att jag ska berätta om här på bloggen inom kort (en och annan som läser detta vet redan vad jag syftar på). Det låter kanske lite flummigt och kryptiskt, men jag hoppas att ni är några som ska fortsätta att läsa det jag kommer att berätta om (i ord och bilder). Och kanske en och annan ny läsare som hänger på. Om en dryg vecka infaller vintersolståndet och så går vi mot ljusare tider igen. Jag ser fram emot det med spänning. Vi ses här på min blogg, och vem vet, kanske i verkliga livet med. Ha det gott så länge! Jah Hollis Läs även andra bloggares åsikter om Filosofi, Livet, Tid, Malmö, Kirseberg, Arbete, Fritid, Förändringar, Vintersolståndet, Quiz, Bloggande, Bloggar, Vänner
Bagdad, Kairo, Tunis, Minsk eller kanske Pyongyang? Ja det finns ett antal ställen att välja på om man ska bestämma vart man inte ska åka på semester. Frågan är om man överhuvudtaget ska åka någonstans på semester i år, eller helt enkelt hålla sig hemma och hämta krafter inför nästa arbetsperiod. Det gäller att tänka igenom saken snabbt, för senast den 20 februari vill chefen veta när jag planerar att ta semester den här sommaren. Det är snabba ryck. Nyss var det kolmörkt närmast dygnet runt och Skåne hölls i ett gastkramande vintergrepp. Nu ska man börja fundera på semester och flera månader i förväg bestämma när man vill vara ledig. Jag får nog till att börja med sova på saken. Kanske får jag svaret i mina drömmar.
I morgon (ja, snarast i dag) är det måndag den 31 januari 2011 och för första gången i år är det meningen att alla tåg genom Skåne ska gå enligt den tidtabell som i teorin gäller. Det har ju varit lite si och så med tidhållningen och framförallt med tågtätheten ett tag nu. Allt började ju en bit in i december då man invigde Citytunneln (med diverse inkörningsproblem) under Malmö samtidigt som vintern slog till med full kraft ovanligt tidigt på säsongen. Det blev kaos i tågtrafiken och massor av tåg, framförallt pågatåg på kortare sträckor, ställdes in och det blev ett litet helvete att vara tågtrafikant i Skåne. Men från och med måndag (nu när vintern är sig mer lik med mest barmark och temperaturer runt noll), alltså den måndag som börjar om en stund, ska det vara trafik i full omfattning på alla linjer i Skåne och tågen ska gå enligt tidtabellen, lovar Trafikverket. Jag tror det när jag får se det, och detta sanningens ögonblick infaller om sådär en tolv timmar när det är dags för mig att åka och jobba igen.
And it’s time, time, time And it’s time, time, time that you love ...
Jag kommer osökt att tänka på de raderna från Tom Waits låt Time inför veckans Fototriss där temat är, just det: Tid. Jag hade tänkt anstränga mig lite för att få ihop något bra, men jag har drabbats av en ihärdig förkylning som satt ner arbetskapaciteten betänkligt. Tre bilder har jag i alla fall fått ihop, inte speciellt originella. Alla kommer från området kring Malmö Central och Citytunneln där det handlar mycket om tid och om att hinna med. Fler bilder på temat tid finns det här.
PS. Kolla gärna mannen närmast kameran på mittbilden. Han springer som en Usain Bolt för att hinna med en buss. DS.
PPS. Här hittar ni Tom Waits-låten: http://www.youtube.com/watch?v=B0Owl_X-m8I DS.
Jag vet att jag klagat och frågat mig det förr: men vart tog denna lediga helg vägen? För att i alla fall ta in lite grann på försprånget som tiden alltid verkar ha till mig ska jag göra en liten resumé från veckan som gått. Några höjdpunkter och en del lågvatten. Jag går ända tillbaka till tisdagen den 5 oktober då jag tog bilen och i ett utbrott av spontanitet gav mig i väg till Lund för att titta på en konstutställning. Lund ligger inte långt från Malmö, men nuförtiden går det månader, eller mer, mellan de gånger jag sätter min fot i Lund. Förr gick jag mycket på konserter i Lund, framförallt på Sparta, Olympen och Mejeriet. Nu har Malmö ett mycket bättre utbud och för mig har Lund som konsertstad helt dött ut. Jag umgicks även en gång i tiden mycket med goda vänner i Lund och ett par av dom bodde i ett område som heter Papegoj(e)lyckan och som ligger på Väster, och där jag har haft många, många roliga stunder i livet. Ingen av mina gamla vänner bor kvar där, men utställningen jag skulle se fanns i Västers bibliotek i Papegoj(e)lyckan. Det var bloggvännen Eva som ställde ut, och eftersom jag tidigare lyckats missa en av hennes utställningar, ville jag inte göra samma miss(tag) en gång till. Utställningen fanns i bibliotekets kombinerade café och tidningsläsningsrum och det kändes rätt familjärt på någon vis att kolla in konstverken bland fikande ungdomar och tidningsläsande (och nyhetskommenterande) herrar (se bilden närmast ovan texten här). Jag ska inte skriva någon recension, bara konstatera att jag gillade bilderna och att upplevelsen var värd trippen till Lund. Vill ni se en del av det jag såg, så gå in här och kolla under "målat". Efter den höjdpunkten var inlämningen av bilen på service på fredagsmorgonen starten på en lågvattenupplevelse. Det enda roliga var att ta bussen från verkstaden in till Värnhem där det rådde morgonrusning (se bilden överst här ovan texten, ja, ja, det är inte Tokyo eller New York eller ens Stockholm, men det var livligare än vad det ser ut på bilden), något det var åratal sedan jag upplevde. Fredagskväll, en höjdare: Vi gick åtta stycken och åt på Sankt Markus vinkällare och betalade med vinstcheckar från quizet på Pickwick, som ingår i samma krogkonglomerat som Vinkällaren. Vi har samlat på oss vinster i överflöd de senaste fem åren och nu tog vi ett djupt tag ner i påsen med checkar. Vi åt och drack för sammanlagt runt 6 500 kronor från mat- och vinmenyn. Och ändå gick vi därifrån med vinster värda närmare 6 000 kronor kvar i påsen. Ett trist lågvatten inföll sedan på lördagen då gudbarnets pappa blivit sjuk och lagts in på sjukhus i Lund och vi fick ställa in den planerade födelsedagsfesten för den nyblivna 14-åringen. Resten av helgen präglades tyvärr av detta och jag hade svårt att vara social eller hitta på något vettigt här hemma, mer än att skriva dödligt långa blogginlägg och sent på söndagskvällen släpa mig till Hemköp och handla. Och i morgon börjar, som sagt, jobbandet igen.
I dag, torsdag den 23 september, infaller höstdagjämningen och en tid framöver kommer den mörka delen av dygnet att vara längre än den ljusa. Det är tidens gång och nu verkar sommaren då vi pustade i rekordvärmen vara rätt avlägsen, även om det varit jättefint och soligt i Skåne hittills den här veckan. Men jag hade tänkt vara förberedd inför regnets och blåstens och de regnvåta vägbanornas tid och installera mig i min övernattningslägenhet i stan där jag jobbar. Jag har insett att det inte går att ligga och köra sammanlagt 20 mil dagligen fram och tillbaka för att jobba, och nappade redan före semestern på en lägenhet. När jag var där för att kolla läget i går möttes jag av ett berg av reklam innanför dörren; nu blir det att sätta upp en Reklam - nej tack-skylt och sen att skaffa en basuppsättning möbler. Det kan kosta på att upprätthålla ett arbete i dagens Sverige, både fysiskt, psykiskt och ekonomiskt, den saken är klar. Men i dag ska jag strax ut på vägen igen bland alla stressade människor som verkar ha så bråttom i sina bilar. Till vadå? Vi kan för övrigt konstatera av vi fick ett val som avgjordes på marginalerna (eller är det inte avgjort?) och att vi har ett valsystem som, för åtminstone mig, verkar smått obegripligt med alla utjämningsmandat och märkligheter hit och dit. Borde det inte går att göra rakare och enklare, för demokratins skull?
Klockan är över ett natten mot måndagen den 13 september 2010 och om en stund måste jag sova om jag ska orka med att jobba i morgon. Vart den här helgen har tagit vägen vet jag inte riktigt. När jag kom hem natten mot fredagen före helgen var jag så trött att jag slocknade ovanligt tidigt för att vara en natt då jag är ledig dagen efter (alltså före 03). Fredag gjorde jag en rivstart, uträttade snabbt en radda ärenden och hann till och med att gå och rösta i förtid. Jag ska jobba söndagen då det är val och jag visste redan säkert vad jag skulle rösta på, så det var en ganska enkel sak. På skoj gjorde jag några dagar tidigare en test i ett par av tidningarnas valbarometrar på nätet, de där man genom att svara på ett antal frågor ska kunna få svar på var man står partipolitiskt. Till min stora förvåning hamnade Feministiskt initiativ överst på ett av mina testsvar. Och till min ännu större förvåning hamnade hela alliansen efter Sverigedemokraterna (som jag aldrig skulle kunna tänka mig att rösta på). Att Centern kom sist förvånar mig egentligen inte; jag tycker det är ett otidsenligt parti som inte hör hemma i politiken i dag och som dessutom sålt den lilla själ man har kvar i kärnkraftsfrågan. Om en vecka vet vi hur det har gått i valet och jag har på många vis onda aningar. Alliansen verkar ha lyckats slå i folk att det är prima ställt i gamla Sverige och att det är viktigare att man får lite mer pengar att konsumera sig lycklig för (ja det gäller ju först och främst dem som har jobb då) än att man har ett samhälle där a-l-l-a får chans till ett anständigt liv. Det känns som om Moderaterna och dess lydpartier redan tagit ut segern i förskott och som om Socialdemokraterna och deras samarbetspartier måste förlita sig på ett smärre under om de ska vinna valet. Och vad hände då under resten av helgen? Inte mycket. Hela fredagskvällen tillbringade jag framför tv:n i lägenheten hos en god vän som är ute på resa. Såg den lite småtrevliga svenska filmen Offside, men i övrigt var det inte mycket på burken som fick mig att längta efter en egen tv. Lördag låg jag under sängen och väntade på terroristattacker. Inte! Söndag misslyckades jag med att ta bilder till veckans Fototriss. Jag drabbades av den fotografiska motsvarigheten till skrivkramp. Jag tror det är tanken på det kommande valet som ställer till det. Och hur jag röstade? Inte på Feministiskt initiativ i alla fall. Även om de säkert har sina goda sidor.
Jah Hollis
Uppdaterat måndag förmiddag: Det var ett program på tv i fredags där Elvis Costello intervjuade Bruce Springsteen och där de spelade en del live (och där den formidable Nils Lofgren var med i bandet) och det var bra. Ville bara ha det tillagt.
I natt är det dags. Sommartiden startar och vi kommer att kunna njuta av längre, ljusare kvällar. Men uppenbarligen är det inte helt problemfritt att ställa fram klockan en timme och på så vis rucka den invanda dygnsrytmen. För mig personligen är det inga problem den här gången, men kanske blir det värre för alla som ska upp och jobba tidigt på söndagen då ju en timme "försvinner " där i marsnattens mörker. Naturligtvis finns det undersökningar (vad undersöker man i-n-t-e nuförtiden?) som visar att både risken för hjärtinfarkter och bilolyckor ökar vid övergången till sommartid. Själv tycker jag det bara känns trevligt att ljuset blir en större del av dygnet för mig (jag är ju ändå aldrig uppe tidigt på morgonen). Glöm nu bara inte att ställa om klockorna (en timme framåt!) i natt! Bilden ovan har väl inget mer med sommartid att göra än att det är en sommarbild från Skåne. Jag hade tänkt använda den i fototemat Tecken, men tog en annan i stället.
Jaha, då var det dags att skriva det sista blogginlägget innan vi går in i en nytt decennium. Strax ska jag packa ner mitt vin, min cider och min fuskskumpa och cykla till den stundande nyårsfesten. Där hoppas jag på några timmars trevlig samvaro, och gott käk, innan det är dags att deklarera att det blivit 2010. Nu tilltar raketskjutandet här i Malmö. Från och med klockan 18 och fram till klockan två i natt ska det vara fritt fram att brassa på. Och det har tydligen kliat i fingrarna på många. Det är som om det vore otänkbart att vänta till klockan är midnatt, och då skicka iväg raketerna som en hälsning till det nya året. Nej, nu ska det ske. Allt ska gå undan nu för tiden och att bara vänta in något verkar närmast ses som bortkastad tid. Har man raketer ska de skjutas iväg snabbast möjligt. Vi lever i otålighetens tid. Men nog med gnäll nu. Om jag inte sagt det tidigare: Gott slut på 2009 och ett Gott nytt 2010!
För min del var det aldrig fråga om att välja mellan PC och Mac när jag, efter en prolog med en gammal ångdator med floppydiskar, skulle skaffa en egen dator. Eftersom jag hade Mac på jobbet blev det att jag köpte en sådan, en Power Mac som var svart, att ha hemma också. På den tiden (det känns väldigt länge sedan, och det var faktiskt förra decenniet) var det tålamodsprövande att surfa på Internet via ett telefonmodem. Det var ibland en evig väntan på att öppna de sidor man ville kolla. Nu har jag sedan några år en Imac som från början var rena drömmen att ha efter att den svarta Macen blivit allt risigare och risigare, och föråldrad. Men utvecklingen bara rasar iväg nu, och allt oftare känns det som en evig väntan när jag ska ut på nätet med min Imac. Allt är ju relativt, men man vänjer sig ju snabbt vid att det ska gå undan. Nu kan sekunderna ibland kännas långa som minuter och jag hinner ofta tänka tanken på att skaffa en ny, supersnabb, Mac. Och var ska det sluta? kan man sedan lite ångestladdat undra. Håller vi i datoråldern på att totalt tappa tålamodet?
Jag sitter och väntar på att ordföranden i vår bostadsrättsförening ska dyka upp och ringa på min dörr. Jag stötte ihop med honom på gården när jag var på väg till jobbet häromdagen och han undrade om han skulle kunna få tag på mig senare i veckan. Visst, svarade jag och jag fattade det som om vi var överens om att han skulle dyka upp hos mig efter klockan 13 i dag. Men nu slår det mig att "efter klockan 13" är ju inget bestämt klockslag, och ännu (snart klockan 15) har han inte dykt upp. Så här sitter jag och kan inte så mycket annat; han kan ju komma och ringa på när som helst med det där p-platskontraktet som ska förnyas. Så jag kan bara inte gå ut och göra det där jag hade tänkt mig göra efter att han varit här. Tusan också! Uppenbart kan man inte vara nog tydlig när man bestämmer något med någon. Det borde jag kanske redan ha lärt mig vid min ålder.
Första arbetsdagen efter semestern avklarad och knappt har jag hunnit sova några timmar förrän det är dags att dags att ge sig av till den andra. Själva stressfaktorn som mitt jobb innebär ("stresstålig" var en nödvändig egenskap för den som skulle söka ett vikariat för min barnlediga kollega en gång) tog det i alla fall ingen tid att jobba upp. Och kom nu inte med några tips om att organiserat livet och sådant, coachande av den sorten fick jag nog av i Sommarprogrammen i år. Och det är i grunden inte det saker och ting handlar om här. Jag hann i alla fall läsa att artisten bakom namnet Onkel Kånkel hade dött, bara 47 år gammal. Jag kan inte påstå att jag hört mycket av hans och hans bands omdebatterade musik. Men den som kan väcka en sovande riksdagsman och få denne att ohämmat börja ropa på förbud, måste ju ha gjort något rätt. Sedan kan man tycka vad man vill om sådana texter. Men det är även sådant (det fula, motbjudande och lite äckliga) som populärmusiken kan föras framåt av, precis som elgitarren vars skapare Les Paul också dog nyligen.
Åh, vad det känns jobbigt att ha (i teorin) sju timmars sömn framför sig och sedan vakna alldeles för tidigt. Värre blir det när man legat och vridit sig och försökt somna om så länge att man nästan ger upp. Då somnar man till slut, lagom till att väckarklockan tar en tillbaka till den bistra verkligheten bara en liten stund senare. Förbannade måndag! Åh vad det känns långt till semestern!
Tidigt söndag morgon hade vi den exakta tidpunkt då årets sommarsolstånd inföll och det vände mot den mörkare årstiden igen. Jag vet att det kan upplevas som lite elakt och misantropiskt att få det kastat i ansiktet på sig, men man får ta det som en del av tidens eviga gång. Och än har vi många ljusa, och förhoppningsvis sommarfina, nätter framför oss innan det där annalkande mörkret börjar kännas på allvar. Själv var jag ute och jagade rutiga mönster denna kväll som avslutade årets ljusaste dag, bilder jag skulle använda i min fototriss. Av en ren slump hamnade jag vid Scaniaparken, där det finns en ljuvlig utsikt över Öresund, exakt när solen sjönk i havet. Den försvann, glödande, ner i havet rakt inför mina ögon och jag hann precis med att ta ett par bilder innan den var borta. Solnedgångsbilder riskerar alltid att bli lite kitschiga, men jag tycker faktiskt att min blev ganska fin. Den är lite dramatisk och den innehåller ett och annat att upptäcka. Och så är det det där med sommarsolståndet och tidens eviga gång.
Det förvånar mig inte det minsta att man brukar använda uttrycket "att vara tillbaka i selen igen" när man kommer tillbaka till sitt jobb igen (om man nu har något) efter en lite längre ledighet. Jag har nu jobbat två dagar efter tre veckors uppvärmningssemester och känner redan hur jag kommer efter med mit privata liv på något vis. Förvisso har jag väl extremt långa arbetsdagar (och kompenseras av längre sammanhängande ledighet efter ett jobbpass), men det känns som om jobbet slukar väldigt mycket tid. Men kanske blir det ändring på det nu, när Piratpartiet inlett sin erövring av de politiska institutionerna. Nu har vi väl fått ett parti som jobbar för en drägligare tillvaro för oss alla, på alla fronter? Eller? Jag är fortfarande lite förvånad över att en avdankad folkpartist och en ultrakapitalist (som tigger ihop till sin maltwhiskykonsumtion) lyckats få folk på vänsterkanten och antikapitalister att lägga sina röster på ett parti som vägrar tala om hur vi ska uppnå den nya, sköna värld de säger sig vilja ha.
Jag brukar egentligen inte längre längta efter att tiden ska gå till något som ska hända längre fram. Idealet är ju att man kan ta vara på den tid man har och göra det bästa av den, oavsett vad som kan vänta bakom hörnet. Men det finns alltid undantag. Och nu, när jag strax ska åka till jobbet, längtar jag redan efter att få åka hem igen. Gårdagen på jobbet var ett enda stressande från början till slut och det kändes som om jag skulle få ett akut magsår. Jag hoppas verkligen inte det blir samma sak i dag, men jag har onda aningar. Så jag ser verkligen fram emot att få åka hem till mitt lilla hem så snart som möjligt igen. Och på valborgsmässoafton ska jag bara ta det så lugnt, så lugnt, för på första maj ska jag jobba igen. På tal om måne så låg det en otroligt vacker nymåneskära på himlen när jag åkte hem i natt. Alltid något.
Ja, tidens tand har verkligen gått hårt åt min påskledighet som tar slut i morgon, annandag påsk. Och inte har jag haft tid i dag att ge mig ut och fotografera i det strålande påskvädret.Tiden har gått åt till annat som jag känner att jag måste ha gjort innan det är dags att ägna i stort hela dagarna åt jobbet igen. Men tre bilder på temat Tidens tand blir det i alla fall. Bilden här ovan är tagen utanför Guinnessbryggeriet i Dublin och ni som varit där har säkert sett mannen och hans häst och vagn. Han vill ha betalt om man ska ta en bild av honom och både han, hans häst och hans vagn tycks ha naggats en del av tidens tand. Och han tyckte i stort sett allt var bättre på den tiden då han jobbade åt Guinnessbryggeriet. Nu var det mesta bara skit. En slags tidens tand-effekt där med. Ovanför kommer en anslagstavla från en camping- och badplats i Småland. Den ser rätt sliten ut och där har många anslag satts upp och rivits ner genom åren. Det var vinter när bilden togs och av förklarlig anledning fanns där inte mycket på tavlan, vilket bidrar till det tidsgnagda intrycket. Den tredje, översta bilden, har jag väntat länge på att få använda och nu passar den som handsken. En hockeyrink mitt ute i bushen uppe i Kalmar län. Där kan man snacka om att tidens tand varit framme. Fler bilder på detta tema hittar ni om ni klickar på denna länk.
Jag misstänker att jag har länkat till den här Dylan-låten tidigare på min blogg. Den är på något sätt så talande vad det gäller min tid och mina dagar nu: Ingen tid till att tänka efter. Jag tycker jag nyss kom hem från jobbet (det var svinhalt på vissa ställen på vägen i natt) och nu är det redan dags att tänka på att ge sig tillbaka till gruvan. Ingen tid till att tänka efter, jag kunde inte sagt det bättre själv. Jag hörde på nyheterna nyss att våra kära regering vill ge ett stöd på 28 miljarder för att rädda vår döende bilindustri. Ge lite av det stödet till mig i stället, så kan jag dra mig tillbaka och överlåta mitt jobb till någon som bättre behöver det. Jag vet precis vad jag skulle göra med pengarna.
Upplevelsen av tid är som bekant väldigt relativ. Sekunder kan kännas som minuter och timmar kan kännas som betydligt kortare stunder. Allt tycks hänga på omständigheterna. Snart är det november och jag kom på att jag i ett tidigare inlägg lovat att visa en bild på hur en knepig trafiksituation i Malmö löste upp sig. Det var väl inte så länge sedan, tänkte jag, och började backa i bloggarkivet. Det var den 3 september, snart två månader sedan, jag lade ut det inlägget! Nuförtiden när jag kollar i backspegeln känns det som om allt svischar iväg i en väldig fart. Samtidigt kan arbetsveckorna, om det vill sig illa, kännas som väldigt långdragna. Men hur gick det då för alla inblandade i den där trafiksituationen på Kungsgatan i Malmö för snart två månader sedan? Jo, chauffören i transportbilen bara fräste över övergångsstället och cykelbanan. Joggaren och de andra gående hade ju faktiskt företräde, medan cyklisterna som fick bromsa in märkligt nog inte hade det. Nåväl, alla klarade sig, men killen i bilen borde haft sig en rejäl åthutning tycker jag. För han skulle faktiskt ha stannat.
Noterade för övrigt att Blairs efterträdare, Gordon Brown, tycks vara en riktig klavertrampare. Men han ska nog passa sig för att ge sig på islänningar. Se och lär Gordon!
Det gick snabbt att komma in i stressandet på jobbet igen efter semestern. Just nu känns det som om hela dagarna går åt till jobbet och nätterna till att försöka hämta sig. Egentligen borde jag inte ens ha tid till att sätta mig och skriva detta. Än mindre finns det tid till att gå in och kommentera bloginlägg så som jag i alla fall brukar göra hos de bloggare vars bloggar jag läser regelbundet. Det är som Dylan sjunger: Det finns inte tid till att tänka. När det gäller dessa, undrar man om de överhuvudtaget har förmågan att tänka. Visst kan Henke och co glädjas över segern mot MFF i Malmö i går, men det måste kännas bittert att beundras av en samling riktig drägg.
