Jag är definitivt mer en samlare än en jägare. Jag samlar på mig saker (men jagar sällan upp dem, de kommer ändå) och jag har väldigt svårt att göra mig av med dem. Som en följd av detta är mitt hem, inklusive ett styck källarförråd, rätt överbelastat med saker. Skåp, garderober, bokhyllor och andra hyllor räcker sedan ganska länge inte till. Men jag har nu börjat inse att jag, trots att jag innerst inne avskyr det, måste börja göra mig av med saker på ett eller annat vis. Jag måste ha plats att röra mig på också. Jag frågade häromdagen en kille i en butik som säljer begagnade skivor och böcker om han var intresserad av gamla årgångar av brittiska rockmagasin som Q och Mojo som jag har hyllmeter av i källarförrådet. ”Nej”, sade han och tittade nästan lite medlidande på mig, ”det finns ingen marknad för sådana längre. Tyvärr”. Visst, det finns Blocket och Tradera, men jag lika lite som jag är jägare är jag affärsman. Och inte kan jag bygga ut lägenheten med ett sådant där ”arbetsrum” som vissa har att samla allt möjligt i. När min gamla Imac gick i stå i somras fick jag till slut inse att det bara var att köpa en ny Mac. Men trots att den befriats från hårddisken kunde jag inte göra mig av med min vackra, vita Mac. Den skulle kunna sitta som ett konstverk på en vägg hemma. Men lika lite som jag är jägare eller affärsman så är jag hantverkare och jag hade aldrig fixat det. Så för en tid sedan åkte Macen ut till återvinningen, där jag satte den i en tom korg så att den slapp trängas med gamla tjock-tv-apparater och dito datorer. Vad som hänt med den nu vet jag inte och vill inte veta det heller. Nu ska jag försöka ta mig an de där gamla rockmagasinen, hundratals cd-plattor och böcker och annat som ligger i drivor här. Det är ett hårt jobb, men jag måste göra det. Jah Hollis Läs även andra bloggares åsikter om Saker, Prylar, Samlare, Tradera, Blocket, Skivor, Böcker, Återvinning, Malmö, Q, Mojo, Tidningar, Mac, Imac, Second Hand,
Jag ska vilken dag som helst få en ny jobbmobil, en Iphone. Därmed måste jag lämna tillbaka den gamla Ericssonen jag haft några år nu och då ställdes jag inför problemet att jag har bilder i den som jag gärna ville behålla. Jag har tidigare gjort ett par tafatta försök att tanka ner dom i min dator, men eftersom det bara verkade fungera med en PC (jag har ju en Mac) har jag inte lyckats få loss de där bilderna. Men i dag besökte jag en god vän som har en gammal PC som reserv vid sidan av sin Mac och med gemensamma krafter och ett USB-minne lyckades vi få ur bilderna ur kameran och jag tog hem dem i USB-minnet. Bland dem var den här två och ett halvt år gamla bilden på Johnny Winter, tagen utan blixt senaste gången han var på KB här i Malmö. Kvaliteten är ju långt ifrån den som jag kan få med min lilla kompaktkamera, men bilder jag tagit i fullt dagsljus med mobilen blir faktiskt acceptabla. Med Iphonen lär det bli möjligt att ta ännu bättre bilder och därtill busenkelt att tanka ner dom i Imacen.
För min del var det aldrig fråga om att välja mellan PC och Mac när jag, efter en prolog med en gammal ångdator med floppydiskar, skulle skaffa en egen dator. Eftersom jag hade Mac på jobbet blev det att jag köpte en sådan, en Power Mac som var svart, att ha hemma också. På den tiden (det känns väldigt länge sedan, och det var faktiskt förra decenniet) var det tålamodsprövande att surfa på Internet via ett telefonmodem. Det var ibland en evig väntan på att öppna de sidor man ville kolla. Nu har jag sedan några år en Imac som från början var rena drömmen att ha efter att den svarta Macen blivit allt risigare och risigare, och föråldrad. Men utvecklingen bara rasar iväg nu, och allt oftare känns det som en evig väntan när jag ska ut på nätet med min Imac. Allt är ju relativt, men man vänjer sig ju snabbt vid att det ska gå undan. Nu kan sekunderna ibland kännas långa som minuter och jag hinner ofta tänka tanken på att skaffa en ny, supersnabb, Mac. Och var ska det sluta? kan man sedan lite ångestladdat undra. Håller vi i datoråldern på att totalt tappa tålamodet?
Rätt tidigt när jag skaffade en ny Mac upptäckte jag att browsern Safari inte funkade med alla tjänster jag ville använda datorn till. Så jag har sedan dess använt Firefox, som funkat utmärkt fram till i dag. Döm om min förvåning när jag skulle kolla min blogg och bara fick upp en helt vit sida. Jag blev givetvis rädd att det blivit något generalfel och att alla mina tusen inlägg var borta. Dock kunde jag gå in på själva instrumentpanelen och därifrån gå in på mina inlägg. Men så fort jag gick till bloggens adress...jaha och så fungerade det igen. Då var det inget mer med det. För övrigt kom mina inlägg in på både bloggportalen.se och på knuff.se och intressant.se under nattens lopp. Men något fel var det, inte ska det dröja timmar innan inläggen dyker upp. Nåväl, för att få lite substans i detta kan jag berätta att av den omskrivna stormen blev det inte mycket för vår del här i Skåne. Till och med det hotande oljebältet tycks ha försvunnit ungefär lika oförklarligt som min blogg på Firefox. Nej, här i Skåne lyser solen i dag, och det är man ju inte bortskämd med. Man kanske skulle våga sig ut innan det blir mörkt för en gångs skull. :-)
